San Vito lo Capo

De flesta ställen vi besökt i Italien har haft något intressant att kika på.

Någon vacker kyrka, andra intressanta byggnader, en gammal stad som det är mysigt att gå runt i.

Till San Vito Lo Capo åkte vi av en annan anledning:

Stranden.

När vi tillbringade sju veckor i Italien i september-oktober passerade vi, och badade vid, många stränder. Inte minst då vi mestadels höll oss utefter kusterna.

Ofta handlade det om stränder vid någon stad som vi ville besöka för i första hand något annat än bad. Som Tropea, Polignano di Mare eller Vieste. När vi åkte till San Vito lo Capo siktade vi bara på stranden.

När vi vid flera tillfällen googlade på Italien och stränder i olika kombinationer fanns stranden i San Vito Lo Capo nästan alltid med. Den såg väldigt lockande ut.

Efter att vi hade kört utefter Siciliens kust från Messina via Syrakusa, Selinunte och Erice tänkte vi först åka direkt till Palermo. Men när vi var så nära, det var bara en omväg på runt sex mil, bestämde vi oss för att följa rekommendationerna på nätet: ”Är du i närheten är det bara att åka dit”.

Eftersom vår husbil efter sicilianska vägförhållanden är ganska stor skippade vi små alternativa vägar som kanske skulle bjuda på mer ögongodis. Det fick bli SP16 fram och tillbaka till SS187, huvudvägen i den delen av norra Sicilien.

På väg mot udden som är den nordvästligaste spetsen på Sicilien passerade vi både böljande landskap och några byar innan vi fick syn på havet igen. Och vilken syn det var!

Stränder och klippor utefter havet, en bit nedanför vägen vi körde på. Under de sista kilometerna mot själva samhället San Vito lo Capo såg vi hur personbilar och husbilar stod parkerade här och där vid havskanten.

Där fanns några parkeringar med skyltar, men även en del husbilar som fricampade. Några hade fällt ut markiserna som skydd mot den stekande solen i ett område utan skuggande träd.

Vi pratade lite lätt om att vi också kanske skulle åka ner och fricampa någon natt. Men tanken på hur varmt det skulle bli att stå fritt i strålande solsken med över 30 grader utan chans till skugga fick oss att hålla fast vid den ursprungliga planen, att ta in på camping Village la Pineta inne i samhället. Vi hade läst att den också låg nära stranden, även om den inte hade en egen strand. Och så är den ju ansluten till lågsäsongskortet ACSI.

Men lite frestande med fricamping var det. Framförallt tanken på att sitta i våra campingstolar och se solen sjunka i havet för att en natt senare vakna upp med hela havet utanför husbilsdörren.

Även om gpserna var inställda på campingens koordinater fick vi vända några gånger innan vi hittade rätt. Då blev vi först lite besvikna. Det var bara några hundra meter ner till havet från campingens entré. Men där fanns ingen väg ner, där där fanns ingen badstrand. Bara en massa stenar.

Men när vi kom in på campingen blev vi glada igen. Bra platser, bra toaletter och duschar. Affären hade ett hyfsat sortiment och poolområdet var väldigt fräscht.

Vi kom dit strax före skymningen. Som den badstrandsmissbrukare jag är var jag tvungen att omedelbart kolla om stranden höll måttet enligt de förväntningar vi hade.

Eftersom det snart skulle bli mörkt plockade jag ner cykeln från husbilen, tryckte fast batteriet (ja, vi har elcyklar) och trampade iväg utefter den ganska tråkiga gatan som löper parallellt med havet.

När jag efter några hundra meter kom fram till stranden såg jag direkt att det här var en sådan strand som man bör stanna vid om man har chansen. Det var inte så mycket folk kvar, men de som satt där njöt i den sjunkande solen.

Jag drog på mig badbyxorna och gick i sanden mot vattnet. På en del andra håll innebär sandstrand att det blir grumligt när många människor badar. Hur det är i San Vito Lo Capo när det är fullt på stranden vet vi inte.

Under de dagar vi var där blev det en del folk, men vattnet höll kristallklassen och jag tänkte återigen 50 nyanser av blått och grönt.

Däremot var det långgrunt, man fick gå en bit ut för att doppa sig ordentligt. Men min favoritposition, utsträckt på rygg, fungerar alldeles utmärkt även när det är grunt.

De omgivande höga, branta bergen fullbordade intrycket av att det är väldigt vackert.

Dagen efter gick vi båda två till stranden med var sin brassestol, böcker, parasoll och en termos med kaffe i händerna.

En dag på stranden i San Vito lo Capo är en bild att framkalla inne i huvudet när temperaturen kryper ner mot noll och det regnar snett uppåt medan vinden piskar hemma i Göteborg.

På kvällen cyklade vi in till den lilla staden och strövade en stund utefter gågatan innan vi satte oss och fikade.

Vi pratade om att det var lite som när vi var i superturistiga Lido di Jesolo, norr om Venedig, med husvagn och barn på 1980- och 1990-talen. Dit åkte vi för sol och bad.

Kyrkan Santuario de San Vito såg intressant ut, men var stängd när vi tänkte gå in. Så mycket mer att kika på fanns det inte i vårt tycke mellan kaféer, restauranger och de sedvanliga butikerna med turistprylar.

San Vito lo Capo var inte ett ställe vi åkte till för att se utgrävningar eller intressanta gamla byggnader.

Skrivet av Stefan 2023-11-15