Tropea

Visst undrar man ibland vad det är som gör att man fastnar för något speciellt ställe. Som gör att man kan tänka sig att åka tillbaka och också längtar tillbaka.

Jag kan ännu inte säga att jag längtar tillbaka. Jag är här just nu. Men Tropea fångade mig, fångade mitt hjärta på ett speciellt sätt.

Vi har lämnat Sicilien. När vi beslutade oss för att göra vårt eget giro d’Italia visste vi att vi skulle spendera cirka 10–14 dagar på Italiens största ö. Det trodde vi behövdes. Och det stämde. 

Vi har varit på en hel del ställen. Några platser vi besökt har vi skrivit om här på bloggen, det kommer mer så småningom. Vi gillade Sicilien. Vi vet också vilka ställen vi direkt skulle besöka om vi åker dit igen. 

För vi kom exempelvis inte till Etna. Två gånger planerade vi att åka dit. Bägge gångerna satte vädret stopp.

Men just nu är vi alltså i Tropea. Vi kom hit en eftermiddag efter att ha kört en lite knepig väg med skarpa kurvor och, vilket är ganska vanligt här nere, som även var ganska gropig. Det fanns många hålor och vägskador att se upp för.

Vi längtade efter att få komma fram och bada. Hade letat upp en camping som skulle ligga alldeles på stranden. 

Uppe på berget en bra bit ovanför Tropea började vi ana havet en bit nedanför oss. Några knivskarpa kurvor till och vi såg det alldeles turkosblå havet och en stad liggande på ett berg. Helt galet vackert.

Vi hade både hört talas om Tropea och läst om denna idyll och kan nu efter ett par dagar här intyga att stan verkligen är värd ett besök. Vilket härligt ställe.

Havet med sin sandstrand och en del stora flata stenar i vattnet – klart att det är svårt att sluta bada.

Själva stan – visst, den är ganska turistisk. Men vi själva är ju turister och njuter av restauranger och vackra gränder. Och vem gillar inte att sitta på ett kafé med gott kaffe och en croissant och titta på folk? 

Vår andra kväll i Tropea gick vi upp till stan för att äta middag och få njuta av utsikten. Vi fick knata på ordentligt uppför alla 110 steg i trappan alldeles ovanför campingen för att komma upp till stan. 

När vi kom upp fanns den första utsiktsplatsen alldeles till vänster. Där ställde vi oss och fotograferade.

Kvällsljuset, ni vet det som är mer orange och så läckert, lyste över hela stan. Vi gick från utsiktsplats till utsiktsplats och det blev många bilder i båda våra mobiler. 

Vi strosade runt bland små torg och smala prång. Bland butiker med kläder, keramik eller bara krimskrams. Förvånades över hur de få bilarna som körde i stan kom fram på de smala gatorna.

Det gick en bra stund innan vi letade upp en restaurang. Det är ju alltid svårt att veta hur en restaurang är, men vi åt båda en väldigt god risotto med fisk och skaldjur på restaurang Hostaria Italia. 

När vi var mätta och nöjda blev det ytterligare en promenad. En gelateria var prio ett för att få oss en god italiensk glass också. Det var ett bra beslut, den glassen var bland de bästa vi ätit hittills i Italien. 

Dagen efter blev det ytterligare trappor för att komma upp till Santa Maria-klostret, som ligger uppe på ett berg som sticker ut i vattnet och delar av den magnifika stranden. 

Där var det en fantastisk utsikt över stan men också över det kristallklara vattnet. Vi betalade tre euro var för att gå in i den lilla trädgården som låg bakom och fick ännu bättre utsikt.

Vi blev lite förvånade när det på skyltar stod att vi inte fick skriva på växterna. Vadå, skriva på växterna?

Men att denna uppmaning fanns var inte alls konstigt. I trädgården fanns många stora kaktusar.

Tror knappt att det fanns en enda som inte hade namn eller initialer inristade i bladen. Man upphör aldrig att förvånas, så tråkigt att förstöra på det sättet.

På alla bilder vi sett från Tropea ser man den fantastiska färgen på vattnet. Kan det verkligen vara på riktigt eller är det bara fejk, undrade vi.

Jag lovar, fejk är det inte. Det är helt fantastiska färger och att bada här har varit underbart.

Att få simma genom grottan i berget och även simma ut till den stora grottan en bit bort var härligt. Tyvärr har vi inga bilder från själva simningen, våra fotograferande mobiler är känsliga för vatten.

Helt klart är Tropea ett ställe att återkomma till.

Men att det blev så bra som det blev i Tropea var ingen självklarhet. 

Vi var ganska stressade. Mådde inte så bra när vi kom hit. Vi hade nämligen fått en fripassagerare. En sån som vi absolut inte ville ha med oss.

Vi hade fattat att hen (Stefan kallade så småningom denne fripassagerare för Musolini) hade varit med oss cirka åtta till tio dagar. Vi fattade först inte vad som var fel. 

Jag hade med mig en minikruka med en liten Kalanchoe. Den blommade så fint. Men helt plötsligt hade vi jord på vårt bord i husbilen varenda morgon. Vi fattade ingenting. 

Sen en dag när jag skulle ta fram en av våra smörknivar i trä såg jag att den såg väldigt märklig ut. Alldeles taggig. Tittade lite extra i besticklådan och såg en massa träflisor. Lyfte på besticken och såg musbajs. Jag blev alldeles kall och vi fattade vad vi hört men inte förstått. 

Möss hör till hösten och vintern hemma. Inte till sommarveckor i Italien. Sedan hörde jag till råga på allt musen en kväll. ropade till Stefan att han skulle komma in. Vi stod med vår lampa på mobilen i högsta hugg och öppnade skåpet där jag hörde ljudet. Ett litet musansikte tittade på oss innan det snabbt försvann under skåpet. 

Den natten sov vi inte bra. Tyckte vi hörde ljud överallt från musskrället.

Dagen efter började jag äcklad att städa och Stefan tog cykeln in till Cefalu, där vi just då befann oss. Han letade råttfällor och fick efter många om och men tag i två stycken.

Nu började jakten. Så få saker som möjligt skulle finnas i lådor och skåp. Inte lätt när det inte finns så mycket extra utrymme i husbilen. Det som fanns i de lådor där vi sett musbajset diskades, eller tvättades och packades in i plastpåsar. Vi tänkte att om Musolini varit på det nydiskade eller nytvättade skulle vi se det på den sönderbitna plastpåsen.

Fällorna gillrades med ost. Vi väntade och bara efter en liten stund var osten borta på båda två. Vi insåg att bitarna var för stora och gillrade fällorna igen. Nu hade vi ändrat storleken på ostbitarna. Nu var det riktigt små ostbitar. Gott tyckte Musolini och smaskade i sig utan att något hände heller denna gång.

Men nu var vi ju på väg igen. När vi kom fram till campingen i Tropea på eftermiddagen kollade Stefan direkt var vi kunde köpa fler fällor. Cykeln togs ner från cykelstället och efter nån timma kom han tillbaka med fyra till. Vi gillrade två nya fällor och beslöt oss för att de fyra andra skulle gillras på natten.

Jag måste villigt erkänna att vi mådde ganska dåligt. Vi vet ju hur mycket möss kan förstöra och när vi verkligen kollat runt i vår husbil fanns det musbajs på väldigt många ställen.

Vi satt utanför husbilen, det var en alldeles ljum sommarkväll. Hörde vågorna rulla på stranden cirka 50 meter nedanför. När Stefan gick in för att ytterligare en gång kolla fällorna satt det en väldigt liten men fet mus i fällan.

Vi kunde andas ut. Tropea kändes med ens fantastiskt.

Och det är med den känslan vi nu lämnar staden.

Vi tänker oss till Sorrento som bas för en tripp till Amalfi eller Positano eller något annat ställe som lockar oss. Vi har varit där förut, men det är ju så galet vackert där.

Vi ska också till Rom. Där ska vi träffa Arta, en albansk vän som just nu bor där. Även i Rom har vi varit förut. Fast vad gör det. Rom är ju Rom.

Så långt har vi kommit i våra tankar. Tänker att vi ska åka till något eller några ställen i Tyskland på vägen hem också. Där känner vi att vi har dålig koll på mysiga städer.

Vi kör genom Brennerpasset med sikte på Rostock för att ta färjan till Trelleborg.

Någon som har något bra förslag på mysig stad för oss att besöka på vägen hem?