Polignano a Mare

Bilden jag såg på webbsidan gjorde direkt att jag ville dit.

Polignano a mare låg högt uppe på en klippa.

Långt nedanför låg havet med vågor som slog mot klippan.

Jag blev inte besviken när jag kom dit. 

Innan vi åkte på vår resa Italien runt letade vi självklart efter ställen vi inte skulle missa.

Vi kollade bloggar, hemsidor, resereportage i tidningar. Ja, vi plöjde information om Italien. Så brukar vi göra. Det är ju en del av resan, den som ger förhoppningar och längtan redan innan man kommit iväg.

På flera ställen såg jag namnet på stan som man inte skulle missa, men det var bilden som gjorde att den prioriterades.

Och jag säger bara: ännu en pärla.

Vi hade precis varit i Vieste vars historiska centrum just låg så på en klippa. Men det hade vi ingen aning om när vi åkte dit, för den låg inte på vår lista.

Vi hade tänkt ställa oss på en ställplats i Polignano a mare. Men när våra kompisar Martin och Carina, som körde före oss, kom till den ställplatsen möttes de av en stängd grind och en sandig parkering. Någon ställplats fanns där inte.

Snabbt hittade de en annan parkering där vi kunde stå med våra husbilar fram till klockan två på natten, om det skulle behövas. Vi fick ändra lite på planeringen. Det fick bli ett enda besök i Polignano a mare tills vi kände oss färdiga med staden.

Det tog kanske fem minuters promenad innan vi var inne i Polignanos centrum.
Det var en levande stad, kändes mysig direkt. Gatan vi tog ledde ut mot havet. Det var en trång smal gata.

Mellan husen, några meter upp i luften, hängde med jämna mellanrum bokstäver. Något var skrivet. Det tog en liten stund innan vi förstod att det var texten till Domenico Modungos välkända Volare (Nel Blu Dipinto Di Blu, som den heter på italienska) från 1958. Det blev att vi gick och nynnade lite tyst på melodin för texten hade vi ju ovanför oss.

Den smala gatan tog efter en stund slut vid en stenmur.

Långt nedanför kördes små gungande båtar med turister för att de skulle få se den dramatiska kusten med alla sina grottor. Några fiskare lade ut nät.

Det blev nån slags knut på nätet och båten låg och gungade rätt bra innan de kunde fortsätta.

Vi såg restauranger i grottor i berget. Ja, det här var ett ställe vi är glada att vi besökte.

På en parkering vid muren stod en tysk husbil. Hur den hade kommit dit var svårt att förstå. Att komma in i en stad som denna med husbil var säkert inte en rolig upplevelse. Så trångt och smalt och förbudsskyltar precis överallt.

Vi gick runt på de blankslitna smala gatorna. Trängdes på de smala trottoaren när det kom bilar körande. Vi fascinerades än en gång över hur duktiga Italienare är på att med centimeterprecision få plats med sin bil på de mest omöjliga ställen.

Här och var kände vi matlukten från öppna fönster i de ibland lite skamfilade husen och började så smått leta efter en restaurang.

Vi kom in på små mysiga torg och vi läste menyer både här och där.

Stefan gick iväg för att fotografera något han såg en bit bort och vinkade att jag skulle komma efter.

Det var en bro med en ravin under och en fantastisk öppning ut mot havet där folk badade.

Vi tog våra bilder och fortsatte vårt restaurangletande. Det var redan ganska fullt på många ställen, men vi fick ett bord och åt en god pasta på restaurang Bella’Mbriana på lilla mysiga torget Piazza Vittorio Emanuele.

På torget var det mycket folk som antingen satt på de många restaurangerna, gick runt och strosade med en glass i handen eller fick hjälp att få håret flätat av kvinnorna som verkligen kunde fläta snyggt.

Vi njöt av en härlig kväll i ett mysigt Polignano a mare.

Det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss. Vi skulle ju stannat en natt i den lilla stan. Men konstaterade att Polignano a mare var ytterligare en pärla. Vi hade prioriterat rätt.

Även i Polignano finns det flera kyrkor.

På trötta fötter tog vi oss tillbaka till husbilen för fortsatt färd mot den camping i Alberobello som skulle bli nästa anhalt.