Selinunte

– Selinunte…

Tysken vi träffade på campingen i Gallipoli riktigt smakade på namnet innan han fortsatte.

– Selinunte är min favoritplats i Europa.

Om någon beskriver en plats på det sättet blir man ju nyfiken.

Därför stod vi en eftermiddag och beundrade tempel, kolonner och annat som grekerna tillverkade för så där 2500 år sen.

Känslan är ibland, när man kör runt på Sicilien, att sätter man en spade i marken säger det klang och så har man hittat något som är mer än 2000 år gammalt. Lite överdrivet, men ändå lite relevant.

För på Sicilien finns det nästan en brun skylt vid varje vägkrök med en bild på någon historisk byggnad. Och då pratar vi riktig historia, inte om vilket år Göteborg grundades. Typ.

En del, som i Syrakusa, är integrerat i levande städer. Annat ligger lite utanför städerna.

Sen finns det platser som får historiekännare att slicka sig om munnen. Platser som ger en bra bild hur det verkligen såg ut några hundra år före Jesu födelse.

Innan vi träffade den uppskattningsvis jämnårige tysken på campingen i Gallipoli, på den västra sidan av den italienska klacken, hade vi börjat ställa in oss på att kika på Agrigento på Siciliens södra kustremsa.

Världsarvet Tempeldalen i Agrigento är känt långt utanför Italiens gränser för sina grekiska lämningar. Men när vi träffade den tyske mannen, hans fru och två andra tyska par dök ett nytt namn upp.

Eftersom de hade varit mycket på Sicilien och kört runt i husbil frågade vi om det var något ställe de kunde rekommendera. Agrigento, kanske?

– Visst, Agrigento är fint med sin tempeldal. Men Selinunte är vassare, tyckte tysken på utmärkt engelska.

Jag hade lite svårt att avslöja min okunskap, låtsades försiktigt att jag hade hört namnet. Inne i mitt lätt förvirrade huvud försökte något med ”unte” etablera sig.

– Selinunte är otroligt. Det är ett ställe jag verkligen gillar, det är faktiskt min favoritplats i Europa, sa tysken.

Och då bor han ändå i Mercedes-staden Stuttgart.

När vi sagt tack för tipset och tyskarna började packa in sig i sina husbilar för att fortsätta sin resa kollade jag med min kära hustru om hon hade uppfattat namnet. Och visste hade Nettan varit lite mer uppmärksam än jag, hade fler bokstäver som passade in.

Tillsammans kollade vi var någonstans på Sicilien den för oss helt okända orten och hittade den borta i sydväst. Knappt tio mil från Trapani och ungefär lika långt väster om – Agrigento. Det så kända stället.

När vi ett par veckor efter mötet med den trevlige tysken kom över till Sicilien fanns både Agrigento och Selinunte med på vår lista. Eftersom det bara är ungefär tio mil mellan utgrävningsområdena skulle vi kunna besöka båda två.

Men när det väl var dags att köra varvet runt, ett giro di Sicilien, kände vi att det kunde bli för mycket att kolla in två sådana gigantiska historieberättande platser efter varandra.

Eftersom de allra flesta brukar välja Agrigento – kanske för att de aldrig har hört talas om det andra stället – valde vi Selinunte. Jag måste erkänna att jag var väldigt nyfiken på vad det var som gjorde tysken så entusiastisk.

Vi hade några baddagar lite mer åt sydost – strax nedanför Modica och Ragusa för den som är bevandrad i siciliansk geografi – innan vi satte oss i husbilen och körde västerut efter kusten.

För säkerhets skull rådfrågade vi vår unge campingvärd vilket av de båda ställen han, som sicilianare, skulle välja sa han att båda är lika fina. Hans påpekande om att kustvägen västerut under några mil gick genom ett område liknande ett månlandskap visade sig stämma. Torrt, grått, dammigt och massor av skräp utefter vägen.

Men efter några mil blev det grönare och när vi närmade oss Agrigento var det vackert på sedvanligt Italien-manér. Vi såg Agrigento, som är en stor stad, på långt håll och började fundera på var den kända tempeldalen kunde ligga.

Men vi behövde inte fundera så länge. För plötsligt, på hög höjd ovanför vägen, såg vi det magnifika Concordia-templet och annat som gjort Agrigento världsberömt.

Innan vi passerat började vi vackla lite. Kanske var det dumt att köra förbi, kanske var det Agrigento vi skulle åka till istället. För det såg ju så läckert ut.

Men vi bestämde oss för att köra vidare för att komma i god tid före mörkrets inbrott till Selinunte.

Medan Agrigento skyltades många mil före fanns inga spår av Selinunte. Våra gpser snurrade stundtals, var framförallt inte samstämmiga om vilken väg vi borde köra.

Först när vi var fem kilometer ifrån den lilla staden kom den första skylten. När vi parkerade husbilen på den utmärkta parkeringen utanför det historiska området hade vi fortfarande inte sett ett spår av några grekiska tempel och jag sa till Nettan att vi ju kunde åka tillbaka till Agrigento om besöket inte skulle ge något.

Vi köpte biljetter och gick in. Medan jag gick och köpte en karta och en guidebok satte sig Nettan i skuggan av några buskar på en bänk på andra sidan entrén. När jag kom med kartan reste hon sig och vi rundade buskarna – och såg ett par hundra meter bort ett fantastiskt grekiskt tempel i all sin prakt.

Synen var så speciell att vi började gapskratta. Vi hade inte sett någonting tidigare och så kunde vi gå med förundran och sträckta nackar bort mot templet, som en gång byggdes för att ära den grekiska gudinnan Hera.

Jag bad Nettan ställa sig vid en av de gigantiska pelarna för att illustrera just hur stora de är. Det är verkligen obegripligt att förstå hur de för mer än 2500 år sedan bar sig åt för att först tillverka och sedan resa dessa enorma stenkonstruktioner.

Exempel på maskiner som användes för att lyfta finns återuppbyggda på plats. Men ändå – hur många slavar fick sätta livet till för att dessa väldiga byggnader skulle resas?

Bredvid Heras tempel, som rekonstruerades 1950, finns ytterligare två, men de är raserade. Jag kunde inte motstå lusten att klättra upp bland stenarna på det längst bort för att få en så bra bild som möjligt av Heras tempel med det blå havet som bakgrund.

Himmel och hav som fond för det antika templet var oerhört vackert.

Vid sidan av de tre templen fanns ett museum. Eftersom det var över 30 grader varmt köpte vi var sin glass (nåja, det blir en och annan glass även när det är under 30 grader) i museets kafé innan vi gick in och kikade runt.

Där fanns massor av prylar och detaljer som bidrog till förklaringen av hur de gamla grekerna levde när det begav sig. I muséet fanns även flera målningar som visade hur det såg ut innan det mesta föll samman.

I vår nyinköpta guidebok läste vi historien om det ursprungliga Selinunte. Hur en expedition från Grekland seglade mot det nya landet Sicilien, landsteg och grundade staden runt år 650 – före Kristus.

Selinunte blomstrade. Hade goda förbindelser med flera andra grekiska bosättningar runt om på Sicilien, exempelvis Agrigento och Syrakusa, och det mäktiga Kartago på andra sidan Medelhavet.

Men det blev ändå Kartago som gjorde slutet på det välmående Selinunte. År 409 – fortfarande före Kristus – kom den fruktade Hannibal dit med sin armé. Det slutade med en massaker där uppskattningsvis 16000 invånare (huvudsakligen män) avrättades.

Kartagerna utmanades bland annat av tyrannen i Syrakusa, men behöll makten tills de blev bortkörda av det spirande romerska riket under det första så kallade puniska kriget på tredje århundradet före Kristus. Det blev också slutet för det antika Selinunte som stad.

På 1500-talet upptäckte historiker den gamla staden. För 200 år sedan, 1823, inleddes de fortfarande pågående utgrävningar som blottat all den historiska rikedom som vi fick ta del av.

Utanför museet blickade vi bort mot nästa plats att besöka på det enorma området; Selinuntes eget Akropolis.

Efter en drygt 20 minuters promenad genom dalen klev vi in på nästa tempelområde som toppades med resterna av en annan byggnad; en före detta yttervägg med 13 återuppresta pelare. Därifrån var utsikten över havet magisk.

Medan vi funderade på hur det var 2500 år tillbaka i tiden såg vi människor som badade på stranden nedanför vid den betydligt nyare och modernare delen av Selinunte-området.

På flygfoten kan man se vilket enormt område vi besökte På akropolis, som byggdes på den högsta punkten för att kunna försvara de grekiska samhällena, fanns enorma mängder stenar av varierande storlekar i det som en gång var en stad.

Tanken passerade genom mitt huvud att det knappast var grekerna som kom på uttrycket ”nu måste vi vända på varje sten”.

Efter en cappuccino på kaféet med utsikt över havet och Sicilien österut tog vi en långsam promenad tillbaka mot entrén där husbilen stod. På appen Park for night hade vi sett att det fanns en annan parkering bara 350 meter därifrån.

Vi körde dit och parkerade för natten.

Utanför husbilen fanns inga spår av gamla greker, men desto fler unga partysugna sicilianare på väg ut i lördagsnatten.

Jag skickade en tacksam tanke till vår tyske vän innan jag somnade.