Vieste

En del kallar den sporren.

Själv kallar jag den utväxten.

Men oavsett hur man benämner Gargano är det en halvö som sticker ut.

Längst ut på spetsen blev vi riktigt överraskade.

Många ställen hade vi prickat för innan vi gav oss ut på vårt italienska giro d’Italia. Dolomiterna, Florens och Assisi fanns till exempel med i den ursprungliga planeringen. Halvön Gargano hade däremot ingen av oss tänkt på.

Men när något bryter mönstret på det sättet, som ett finger som pekar rakt ut eller möjligen ser den ut som en tumvante, blir man onekligen nyfiken. Jag har sett den varje gång jag har kikat på kartan över Italien, men har ändå inte tänkt på att vi en dag skulle åka dit.

Men nu var det dags.

Eftersom vi kör runt med husbilen kollar vi i första hand efter ACSI-campingar så att vi kan använda vårt lågsäsongskort. På östsidan av Gargano, som halvön heter även om jag mest kallar den för utväxten, såg vi fem campingar i ACSI-boken.

Efter att kollat dem en och en bestämde vi oss för den som både såg bäst ut och som verkade ligga bäst till i förhållande till strand och närliggande samhälle.

Vi valde staden Vieste, tvärsöver där vi förra året passerade gränsen mellan Montenegro och Albanien på andra sidan Adriatiska havet.

Vi startade i Pineto ett par mil norr om Pescara och höll oss mestadels utefter kusten. När vi svängde av motorvägen och styrde ut på Gargano var vi beredda på att det skulle vara smala vägar, kanske svårt att mötas.

Visst var vägen smal på flera ställen. Visst var det några serpentintillfällen då jag till och med fick lägga in ettans växel en gång. Men med ordentliga räcken och bra vägbeläggning var det inga problem. Vi mötte ju lastbilar, bussar och andra husbilar utan att behöva stanna..

Däremot var det en väldigt, väldigt vacker vägsträcka på den norra sidan av Gargagno. Det gick upp och ner, med ojämna mellanrum såg vi havet. Vi och vi, förresten.

Jag körde och fick ju koncentrera mig på att hålla ögonen på vägen medan Anette i passagerarsätet kunde ägna sin uppmärksamhet åt det vackra.

Till en del gick vägen genom skogen i det som utgör Garganos nationalpark.

När vi närmade oss Peschici blev det som allra vackrast. Vi var helt enkelt tvungna att köra in till kanten på en liten ficka vid vägen och se ut över den till synes fantastiska stranden nedanför.

Resten av vägen till Vieste gick in i landet, vi såg inte kusten. Men det gjorde vi desto mer när vi kom fram till staden som vi aldrig tidigare hört talas om.

Från våra platser långt in på campingen med det pampiga namnet Villagio Baia degli Aranci var det ungefär fem hundra meter att gå till vattenbrynet på den långa, breda stranden.

Campingen och hotellet, som finns inom samma område, har sin egen del av stranden. När parasollerna fälls ner framåt kvällen ser man att de är uppställda likt en amerikansk militärkyrkogård med spikraka rader med vita kors. 

Vi valde dock att bada på de stora områden som inte är privata, där vi kunde använda våra egna brassestolar och parasoller.

In till centrum och de äldre delarna var det en dryg kilometer att promenera.

Det som på kartan närmast såg ut som en liten by (jag vet, vår research var riktigt usel) var ett riktigt semesterparadis med ett väldigt charmigt centrum. Under de två hela dagar (tre nätter) vi var där blev det mycket bad i det salta vattnet som var klart trots att stranden var täckt av sand.

Om vi istället ville bada i pool (vilket för mig är ett substitut när det det inte finns saltvatten i närheten) fanns det ett fint poolområde bara ett hundratal meter från våra husbilar.

Den fina stranden och trevliga campingen i all ära. Men den stora behållningen av besöket i Vieste var själva staden. Första gången vi gick dit var det framåt kvällen. Vi charmerades av de vackra husen, torgen, ljussättningarna, de gamla kyrkorna och alla restauranger och kaféer.

Vi gick i hamnen under de gigantiska händerna i konstnären Lorenzo Quinns utställning ”Brobyggarna”.

Vi åt middag på vackra restaurangen Il Paniere di Hartung Heike. Vi gick runt på gatorna och njöt.

Dagen efter promenerade vi i in på nytt. Vi gick i de smala gränderna och vandrade rakt igenom Viestes historiska centrum och kom över till andra sidan där man på flera ställen har en fantastisk utsikt mot havet och klipporna som den delen av staden är byggd på.

Vid flera av de läckert liggande restaurangerna stod folk närmast i kö för att fotografera hus, grottor och fyren lite utanför. Nästa gång vi kommer till Vieste ska vi boka bord och se ut över havet medan vi äter och umgås.

Under september hade staden för femte gången en kärleksvecka, kallad Vieste in love. Överallt fanns hjärtan uppsatta på väggar, i fönster, över gångvägar.

En del var stora, andra små. Några på husväggarna utefter gränderna var signerade med namn och fullmatade med kärleksbudskap. Många människor gick också upp eller ner för den den hjärtfyllda kärlekstrappan.

Så härligt med en riktig kärleksbombning.

Med tanke på att vi inte visste någonting om staden Vieste innan vi åkte dit var hela besöket där en oerhört stor, positiv överraskning.

Och då har vi ändå inte nämnt något om området söder om centrum där stranden är ännu längre än på den norra sidan. Vi såg den genom ösregnet när vi åkte därifrån för att ta oss vidare söderut, ner mot den italienska klacken. Där får vi bada nästa gång.