Erice

Är man på nordvästra Sicilien går det inte att missa Erice.

Staden ligger på över 700 meters höjd på berget med samma namn.

Det blev några fascinerade timmar där uppe och en del funderingar. Hur bar sig de första människorna som kom dit åt för att bygga där uppe – för mer än 2500 år sedan?

Vi startade vid de fantastiska utgrävningarna i Selinunte på morgonen och planerade att stanna i San Vito Lo Capo de följande nätterna. Därför skippade vi att besöka Trapani, som ligger nedanför berget.

Vi siktade istället direkt mot linbanan i utkanten av Trapani. Men det var inte helt enkelt. Vi hade kollat kartan (en papperskarta) och ställt in gpserna, men upplevde samma situation som i Palermo några dagar senare: Gpserna var inte sams om vilken väg vi skulle ta med husbilen till linbanan.

Första valet blev fel. Vi kom längre och längre in i mot Trapanis centrum där det blev all trängre. Vi bestämde oss för att vända innan miljözonsskyltarna (ZTL) skulle dyka upp. Vi körde ut ur stan och följde istället den andra gpsens vägval.

Och det funkade, även om det var lite besvärligt att hitta rätt väg eftersom i stort sett varje gata var enkelriktad när vi närmade oss linbanan. Det hade varit ett större problem om det hade varit mer trafik, men nu hade vi hjälp av att det var söndag.

På väg upp i linbanan kunde vi konstatera att det hade gått att köra hela vägen upp med husbil. Men med tanke på hur brant och smal vägen var gjorde vi rätt som parkerade nära linbanan (en vanlig parkering där husbilar fick stå) innan vi gick och köpte biljetter för färden upp.

I linbanan blev sikten allt häftigare ju längre upp vi kom. När vi vände oss om och såg ut över Trapani såg vi de berömda saltbassängerna där man sedan 3000 år tillbaka skördar salt. Även de välkända väderkvarnarna som står bredvid saltbassängerna syntes bra från linbanan.

Vi kunde också konstatera att många tog personbil upp, andra åkte buss. Några få tog sina husbilar. Det finns parkeringsplatser där uppe. När vi var där räckte platserna, men under högsäsong kan det vara svårt att hitta en plats för sitt fordon.

När vi klev av linbanan och började gå mot stadsporten vid Porta Trapani insåg vi att en del av besökarna hade tagit till sig varningarna om att det kunde vara kallt i Erice på grund av höjden.

Vi tänkte att om det den här söndagen i början av oktober var 30 grader på marknivå och klar himmel skulle vi knappast frysa där uppe och brydde oss därför inte om att ta med oss varmare kläder upp. Och det funkade. Det var riktigt varmt även på 750 meters höjd.

Erice har en väldigt spännande historia. Det mesta av dagens gamla byggnader är ”bara” från medeltiden. Men de första människorna kom dit mer än 500 år före Kristus. Och det finns spår från den tiden i den norra delen av Erice. Den gamla stadsmuren består till en del av väldigt gamla stenar.

Där finns också en vidunderlig utsikt i olika riktningar. Om man ser åt sydväst de dagar när det är riktigt klart sägs det att man kan se ända till Tunisiens huvudstad Tunis. Så klart var det inte när vi var där. Vi fick nöja oss med ganska bra sikt över havet och de närliggande Egadiska öarna, varav Favignana är den största.

Erice är en liten stad, det går väldigt snabbt att gå rakt genom från Porta Trapani. Det tar inte heller speciellt lång tid att ta varvet runt stadens historiska kärna. Men man ska inte rusa genom, för där finns mycket att se.

Väldigt många kyrkor av varierande storlek, stenbelagda gator och torg, torn och slott, några hotell, många kaféer och restauranger.

För en besökare är det pedagogiskt upplagt med två olika slingor man kan följa. Den blå är rakare och kortare, den röda går nästan runt hela stan. På kartan finns nummer från 1 till 19 (plus några inskjutna med ett B efter siffran) med föreslagna stopp.

Varje sådant nummer motsvaras av en numrerad skylt vid respektive plats. Vi gick förbi några, stannade vid andra där vi tog en närmare titt. Det var ett väldigt bra sätt att ta sig an intressanta Erice.

När vi kände att var dags att äta kollade vi efter ett ställe med bra utsikt och något spännande att äta. Vi fastnade för restaurang Ulisse.

Efter en genomgång av menyn valde vi Busiata al pesto trapanese, en lokal pastarätt med tomat, vitlök, basilika och rostade mandlar. Väldigt gott.

Lite förvånad blev jag när upptäckte att flaskan med mineralvatten kom från Tepelena, en ort i Albanien. Det var första gången som vi druckit vatten från Albanien i ett annat land.

Sa jag att utsikten var väldigt fin från vårt bord på restaurangen?

Det var inte så mycket folk i Erice denna dag. Inga köer till linbanan, varken upp eller ner, eller trängsel på gatorna. Men det är lätt att föreställa sig hur trångt det kan vara i fina Erice mitt i sommaren.

Erice är populärt. En del åker exempelvis dit över dagen från Palermo som ligger ungefär tolv mil österut.

Vi var där några fina timmar innan vi tog linbanan tillbaka ner till husbilen för att slutföra varvet runt Sicilien.