Matera

När vi skriver här på vår hemsida handlar det om att beskriva platser och upplevelser och kanske bjuda på några tips.

När det gäller grottstaden Matera, en av världens äldsta städer, skruvar vi upp tonen.

Har du en möjlighet, åk till Matera! Det är snudd på en order.

Att se och få beskrivet hur människor levde i grottor fram tills de stängdes av den italienska regeringen 1952 är i sanning något utöver det vanliga.

Den gamle mannen vinkade på oss där han stod bakom en plåtgrind.

Några minuter tidigare hade vi mött ett par som pekade bortåt bergssidan och uppmanade oss att gå i din riktningen. Vi visste inte vad som väntade. Det enda vi förstod av parets uppmaning på ett svåridentifierat språk var att det var fantastiskt och något slags museum.

När vi gick på den smala vägen utmed berget blev vi oerhört förväntansfulla.

Några timmar tidigare hade vi vaknat i husbilen på en parkering i Matera. Vi hade kommit dit från Leuca, längst ner på den italienska klacken, kvällen före. De sista milen efter att vi svängt av från motorvägen som följer ”fotsulan” innebar en del klättrande på bra vägar till Matera.

Att det fanns en parkering där husbilar och privatbilar kunde stå gratis bara en kilometers promenad från den gamla staden visste vi.

Däremot hade vi egentligen ingen aning om vad det var för stad vi hade kommit till, mer än att den är ett världsarv, ser läcker ut och har använts av James Bond, Mel Gibson och Wonder Woman för att spela in filmer i gammal miljö.

Och så hade vi, förstås, läst lite om grottorna. Där folk bodde tills regeringen för drygt 70 år sedan beslutade att människor inte längre fick bo på det sättet.

Det var för eländigt och pinsamt för Italien att det fanns invånare som bodde i grottor i berget. Tyckte regeringen. Alla grottinvånare, som tvångsförflyttades, höll inte med.

Efter några decennier började grottorna återanvändas. Några gjordes om till butiker, restauranger och annat. En del av de gamla grottorna integrerades i den övriga stenbebyggelsen medan andra fortfarande är stängda med kraftiga gallergrindar.

1993 insåg Unesco vikten av det som fanns och finns i Matera och utnämnde den gamla staden, tillika en av världens äldsta, till världsarvet Sassi di Matera. Då ställdes också speciella krav vad det gäller restaurering.

Dessutom blev staden Europas kulturhuvudstad 2019.

Detta hade vi läst. Men att komma till Matera var något helt annat.

Parkeringen där vi lämnade husbilen ligger bland helt vanliga hus. När vi började gå i den riktning som gpsen pekade ut förstod vi inte riktigt hur vi några minuter senare skulle kunna hamna bland tidigare beboeliga grottor. Men det gjorde vi.

Även om Matera inte hade haft några grottor hade det varit en oerhört häftig stad med sin stenbebyggelse som klättrar upp och ner efter bergssidorna. Med sina grottor är staden en historisk upplevelse 2.0.

Världsarvet är uppdelat i två delar, Sasso Caveoso (där de flesta grottorna finns) och Sasso Barisano (döpt efter en familj från Matera). Vi valde att börja med den södra delen, Caveoso.

Inne på turistbyrån plockade vi upp en karta, som dock var svår att använda eftersom det var mycket som saknades på den. När vi behövde direkt orientering var det enklare att använda Apples app kartor eller Google maps.

Vi gick österut, mestadels nedåt. Vi gick på stenbelagda, väldigt smala och bilfria, gator. Det blev även en hel del trappor.

Som de flesta vet har mobiltelefoner en begränsad batteritid. Eftersom vi hela tiden stannade och tryckte av bilder i alla riktningar insåg vi tidigt att det var väldig tur att vi hade laddat åtminstone en powerbank eftersom batteriets procentsats föll oroväckande snabbt.

Någon kanske tror att man går fram till ett gäng grottor och tittar – och så har man gjort det. Men så är det inte. I Sasso Caveoso finns grottor verkligen överallt som en integrerad del av bebyggelsen. Här och där är de fortfarande förbommade, men många används som moderna inslag i gatubilden.

Mellan husen sticker även bergskonturer upp. Grottor, berg och hus hänger verkligen ihop.

Vi kom så småningom fram till, och såg ut över, den djupa ravinen där floden Torrente Gravina slingrar sig längst ner på botten.

Nästan längst ner i ravinen finns en smal hängbro, där man kan ta sig upp på berget på motsatta sidan med vad som förmodligen har en fantastisk utsikt över Matera. Vi kan inte prata utifrån egen erfarenhet eftersom vandringen först ned och sedan uppför var lite i häftigaste laget för oss.

Det var när vi bestämde oss för att fortsätta utforska Caveoso-sidan som vi stötte på paret som uppmanade oss att fortsätta bortåt som vi kom till vad som först såg ut som en återvändsväg. På en liten anspråkslös skylt vid sidan av den stängda grinden kunde vi läsa inte lika anspråkslösa ”Monastero Casalnuvo Cantina Storica e Museo”.

Vad det innebar hade vi ingen aning om. Men på insidan av grinden stod Francesco Festa, en liten man med glasögon och stora gester. Det visade sig att han bara pratade italienska, men med gesterna visade han att vi var välkomna in.

När jag frågande sa ”biglietto”, ett av de få ord jag kan på italienska, skakade han på huvudet. Men när han sa något som liknade engelskans contribution förstod jag att han gärna tog emot ett bidrag efteråt.

Det som Francesco Festa hade att visa inne i grottan var verkligen speciellt. Det var hans tidigaste föräldrahem. Det var där hans familj bodde när han föddes och växte upp tills myndigheterna stängde grottan 1952.

Han tog oss med två grottvåningar ner där det var elva grader i vinkällaren trots att det var över 30 utanför grottan.

Han berättade och visade hur vattensystemet fungerade inne i grottan, pekade på vinfaten, visade sin pappas hästkärra som stod mitt i rummet precis när vi kommit in i grottan.

Han visade köket, som finns kvar i original. Plockade från en bänk upp ett järn med initialer på, verktyget som användes för att märka det egna brödet eftersom flera familjer bakade på samma eldstad.

På ena sidan fanns några foton. Francesco pekade på sig själv på en familjebild, fortsatte med pekfingret till ett klassfoto innan han satte foten på vaggan på golvet för att visa var och hur han sov under sin första tid i livet.

På andra sidan i rummet hängde bilder från några världsberömda filminspelningar. Mel Gibson och James Bond var en del av Francescos guidevokabulär, bilderna var bland annat från ”Passion of the Christ” och ”No time to die”, den senaste Bond-filmen. Men även flera andra filmer, som Wonder Woman, har spelats in i Matera.

På utsidan fanns familjens egen kyrka, det vill säga en liten krypta med gamla originalbilder av Jesus och några helgon. Francesco viskade och sa ”piano” för att illustrera att där fick man lugn och ro efter att ha arbetat.

Vi var åtta personer som lyssnade på honom. Endast två kunde italienska. Men Francescos sätt att berätta gjorde att vi ändå tyckte oss förstå det mesta av hans berättelse.

Att få komma in i ett äkta grotthem var stort. Oerhört stort.

När besöket var över ställde han sig vid grinden igen och tog emot bidrag från oss som hade fått en fantastisk rundvandring. Utanför stod andra människor, som var villiga att ta del av Francescos berättelse.

När vi varit inne i hans Monastero Casalnuovo (kan hittas exempelvis på Google maps) kände vi att det inte var nödvändigt att gå in i fler grottor.

Vi gick norrut utefter ravinen. Passerade fler grottor som bland annat innehöll flera kyrkor. Vi promenerade över till Sasso Barisano där det finns färre grottor men likväl massor av fascinerande hus, kyrkor, gränder och torg.

När vi kom till Saint Augustino-kyrkan hamnade vi på bröllop. Eller – det var ett stort bröllop inne i kyrkan. Vi kikade in kort och konstaterade att där fanns en del nyfikna turister, men valde att gå ut och istället få en god position vid muren utanför kyrkan för att se när brudparet kom ut.

Att få se paret dränkas i risgryn av jublande bröllopsgäster i glittriga, färgglada klänningar och kostymer av italienskt snitt var också en upplevelse.

Medan firandet tog fart utanför kyrkan med den magnifika utsikten över Matera satte vi oss och tog en delikat pasta respektive pizza på restaurangen bredvid med god utsikt över när brudgummen knäckte en champagneflaska.

När jag skulle betala maten frågade jag i förbigående servitören var i Matera James Bond-filmen spelades in. Han plockade upp sin mobil, gick in på Youtube och visade öppningsscenen i ”No time to die”.

När Daniel Craig kom körande i sin Aston Martin med Léa Seydoux i passagerarsätet frös servitören bilden och sa ”there” och pekade mot kyrkan. Jag gick ut på gatan och tittade i James Bonds körriktning, där han gör en 90-graders högersväng mellan stenmurarna.

Visst var det samma ställe (ungefär fyra minuter in i filmen). Den gröna porten till höger, pelarna utanför kyrkan till vänster och den mäktiga utsikten över Matera rakt fram. Jag upplevde en märklig känsla av att vara starstruck.

På vägen tillbaka mot husbilen passerade vi även Piazza San Giovanni där den kända skjutscenen i James Bond-filmen utspelades.

Men till skillnad mot när vi förra året var i kroatiska Dubrovnik, där det på många platser berättades om att Game of Thrones spelades in där, såg vi inga spår av filminspelningar i Matera. Man fick fråga sig fram eller läsa på innan man kom dit – Matera är så mycket större än både James Bond och Mel Gibson.

När vi i 35-gradig värme kom tillbaka till husbilen var vi utmattade på flera sätt; av värmen, av alla intryck.

Återigen: Har du en möjlighet att åka till Matera – gör det.

Själva hade vi både huvuden och mobiler fulla av bilder på grottor, hus och kyrkor när vi körde vidare mot Sicilien.