Trollstigen och Geiranger

Vi har precis tillbringat några dagar med att åka skidor i härliga Sjusjöen. Men det finns massor av annat som är vackert och hänförande i Norge. Som fantastiska Trollstigen och Geiranger där vi blev begeistrade i somras.

Det har genom åren blivit en och annan mil i bil på olika vägar i flera olika länder. Vi har njutit av att köra utefter franska rivieran, Kroatiens och Montenegros kustlinjer. För att inte tala om den läckra vägen utefter havet söder om Kapstaden, längst ner på den afrikanska kontinenten.

Men aldrig har vi åkt på en så vacker väg som från Trollstigen och Geiranger och vidare söderut.

Efter ett par grå, regniga dagar i och runt Trondheim blev väderprognosen plötsligt bättre och vi bestämde oss för att köra söderut mot den mytomspunna serpentinvägen. För vi ville verkligen vara säkra på att det fanns chans till fint väder om vi skulle ta oss upp på höjderna. 

När vi vaknade på morgonen i husbilen i Åndalsnes hade förhoppningen om fint väder slagit in. Solen strålade från en i det närmaste helt klar himmel. Och solen följde med oss under resten av dagen, det hade förmodligen en stor del i att vi fick uppleva något av det mest fantastiska vi varit med om.

Bara en och en halv mil från Åndalsnes börjar den smått mytiska, omsusade Trollstigen.

För att försöka undvika mycket trafik startade vi åtta på morgonen. På den hisnande serpentinvägen tog vi oss upp i sakta mak. För det är så man gör. Kör lugnt och stilla på låga växlar. Vi var lite oroliga för att vår 130 hästars husbilsmotor (manuell växellåda) skulle få slita ont. Men det var inga som helst problem att saxa upp för branten.

Jag vet, jag har redan använt ordet fantastisk. Men Trollstigen är fantastisk. Och vi gjorde samma upptäckt som så många andra, det är bäst att köra som vi gjorde. Från norr till söder. Att bromsa sig ner hade inte gett samma goa vyer.

Uppe på toppen finns en stor stor utsiktsplats med en stor parkeringsplats. Men trots att vi åkte så tidigt var den nästan helt full. Hade vi kommit en stund senare hade vi förmodligen inte fått plats och därmed kunde vi ha missat en del av upplevelsen.

Vi promenerade runt en stund där uppe. Gick mot platsen där man har bäst utsikt över den slingrande vägen med krypande bilar upp och ner. Vi fotograferade och njöt av utsikten.

Men det som följde efter att vi hade passerat toppen och fortsatt köra var något kanske ännu mer fantas… – f’låt, otroligt vackert. Vägen till Geiranger var mestadels magisk.

Normalt höjdrädda Anette skrattade gång på gång och pratade om hur lycklig hon var som fick åka den vägen. 

När vi fick syn på Geirangerfjorden, där ett kryssningsfartyg var på väg in, var skönhetsupplevelsen fullbordad.  Geirangerfjorden är ett av Norges världsarv. Den uppmärksammades av Unesco 2005 för sin ”exceptionella naturliga skönhet”. Detta är helt förståeligt. Att se Geirangerfjorden från ovan, som man gör när man ska åka till Geiranger, är magiskt. Tyvärr finns inte så många platser att stanna på. Med händerna på ratten och blicken på vägen är den som kör bilen därför inte lika fri att njuta av utsikten. 

Fascinerande var också att se hur långt in i fjorden fartyget la till, nästan framme vid campingplatsen som ligger allra längst in.

Även fortsättningen på väg 63, 15 och så småningom E6 var något att verkligen skriva hem om. Vi stannade gång på gång för att bland annat ta några av de bilder du kan se här.

Slutsatsen av resan landar i en uppmaning:

Ska ni bara åka en bilväg i livet kan vi rekommendera Trollstigen och vidare förbi Geiranger.