Kyrkesund och Härön

När vi hade en större fritidsbåt för många år sedan passerade vi Kyrkesund på Tjörn på väg upp mot de norra delarna av Bohuslän. Alla som har passerat där med båt vet hur fint det är att åka i det smala sundet mellan Kyrkesund och Härön.

Men man behöver inte ta båten hit, det går utmärkt med Västtrafikbussarna.

Vill man sen ta sig över till Härön tar man Västtrafiks personbåt över det smala sundet. Det tar inte många minuter.

Numera använder vi vår husbil istället och beslutade oss för att på vår Bohusläns-tripp i början på maj köra från Skärhamn till Kyrkesund.

Vi var ju ute under lågsäsong så vi hoppades få parkeringsplats till husbilen. I de små samhällen som ligger alldeles vid havet i Bohuslän brukar det inte vara helt lätt att parkera. Men i början av maj var det inga problem att få plats på parkeringen.

Alldeles vi parkeringen, där man kan ställa sig även om man vill ta sig till Linnevikens badplats, ligger stigen som leder upp på berget till S:t Olofs valar. Det är nästan ett måste att ta sig upp på berget när man är i närheten.

Inte bara för utsikten, utan även för att se de fyra stora stenkummel som ligger högst där uppe på toppen – S:t Olofs valar.

Kommer man från havet syns de fyra sjömärkena tydligt. De härstammar från bronsåldern och utgjorde då gravrösen. Det ska också någon gång ha varit sju sjömärken byggda av stenarna, men när det var är oklart.

Nu ligger det alltså fyra stora stenkummel högst uppe på berget och legenden berättar varför.

Kungasonen Olof, som senare blev Olof den helige, skulle i början av 1000-talet kappsegla mot sin bror Harald. Det skulle ske från Kongahälla (Kungälvs föregångare) hem till Tönsberg i sydöstra Norge.

När Olof befann sig på Krossefjorden och seglade in mot berget rämnade det och han kunde styra skeppet genom det smala sund som då bildades. Det är det sundet som i dag kallas Kyrkesund. Till minne av händelsen lät Olof, enligt legenden, resa valarna, som då kom att kallas S:t Olofs Valar.

Ett fascinerande fornminne med Norges nationalhelgon S:t Olof. Dessa kummel användes som sjömärken ända in på 1950-talet.

Numera är det ett trevligt utflyktsmål och är det klart väder, som det var när vi var där, ser man vida omkring.

Det finns en tavla som ska visa vilka alla de små samhällen är som man ser när man står där uppe. Men den är förstörd av väder och vind, det går bara att tyda några bokstäver här och där.

Lite tråkigt för det hade underlättat när man försöker att orientera sig där uppe på berget. Men helt klart ser man Käringön norrut och Carlstens Fästning på Marstrand söderut.

Det som är lätt att se där uppe är den 14 meter höga skulpturen Anna i Pilane skulpturpark. Det stora vita huvudet högst uppe på berget syns tydligt.

Har ni inte varit i Pilane är det ett intressant besök. Vi hade gärna åkt dit igen, men det var tyvärr stängt för årstiden.

När vi kände oss nöjda med utsikten uppe på berget tog vi den smala stigen ner mot parkeringen igen och gick vidare till båten som förde oss över till Härön.

Det var en tur på cirka två och en halv minuter över det smala sundet.

Väl på Härön gick vi fram till väntkuren för båten och tog en liten karta över ön och dess vandringsleder. För vi tänkte uppleva ön genom att gå den gröna, halvmilslånga leden runt Härön.

De flesta husen på ön ligger på den östra sidan. Det finns lite sommarstugor som ligger på andra ställen, men de flesta ligger i närheten av färjan.

Kartan över lederna visade att vi bara skulle gå en liten bit till på vägen innan vi skulle kunna se markeringar att gå efter. Vi funderade på att även, från den gröna leden, svänga av på den blå leden (2,7 kilometer) och gå längst ut på klipporna. Men vädret började bli lite ostadigt och mörka gråa moln tornade upp sig söder ifrån.

Med på båten från Kyrkesund fanns två kvinnor som liksom vi skulle vandra på Härön. Vi pratade lite hur vi skulle gå. Dom valde att gå motsols och vi började gå medsols. Vi valde rätt blev vi varse när vi fyra möttes senare på leden…

Vi började gå efter de gröna markeringarna på den lilla smala grusvägen. På Härön finns inga bilar så vägen är smal. Efter en stund visade markeringen att vi skulle vika av från vägen och följa leden över berget.

Lite lerigt var det för det hade regnat ordentligt den senaste tiden. Vi konstaterade att det inte var helt lätt att hitta de gröna markeringarna som var fastsatta på grånade stolpar på berget. Men vi tog oss upp och ner på bergen och konstaterade att vi verkligen älskar naturen ute i skärgården. Det karga, de vindpinade träden, ja, vi älskar verkligen att vara ute i den miljön.

En del av lederna går genom ett naturreservat där målet är att fortsätta sköta markerna på ön. Det är en otroligt vacker miljö att befinna sig i.

Vi kom till den gamla gården Ängen. Läser man i Västkuststiftelsens broschyr finns information om gården:

”Ända fram till 1980-talet brukades gården Ängen på ett traditionellt ålderdomligt sätt. Bruket av denna gård har bevarat Häröns vackra skärgårdslandskap med betade strandängar och utmarker, små åkrar och slåtterängar ända fram till våra dagar.”

Just där växte massor av gullvivor och smörbollar och det var sååå vackert.

Vi fortsatte och passerade genom grindar, som ska hålla de på sommaren betande korna inom stängslet.

Promenaden gick vidare genom en liten skog med vindpinade tallar. När vi kom till en pil som visade oss på en utsiktsplats. gick vi upp där och såg ut över havet. Just där och då fick vi några få droppar regn på oss. Det var allt tack och lov, vi hade tur.

Vi pratade några gånger under tiden vi gick om när vi skulle möta de två kvinnorna som vi pratade med vid båten. Vi tyckte att vi borde ha stött på dem redan, men helt plötsligt fick vi syn på dem. Ganska trötta men vid gott mod. De berättade att de helt plötsligt inte hittade några gröna markeringar. Det fanns bara vita, vilket de tolkade som att de hade hamnat på en annan led.

De gick tillbaka en bit för att se var de gröna markeringarna försvann, men de var borta. De gick igenom en gärdesgård och villade runt på stigar men hittade inte rätt. De gick då tillbaka till stolparna med de vita markeringarna och insåg att om de tittade riktigt noga hade markeringarna en gång varit gröna. De hade bleknat i solen, på andra sidan stolparna var markeringarna gröna. Dom berättade för oss hur vi skulle gå där de gått fel och så skiljdes vi igen.

Vi fortsatte utmed leden och kom till en ganska snäv sväng och där såg vi gärdesgården där kvinnorna gått fel. Från vårt håll var det inga problem alls. Vi hade gröna markeringar, men på andra sidan stolpen satt de ”vita” markeringarna.

På vissa ställen var det ganska blött och det fanns utmed hela leden en del spångar att gå på där det var lite sumpigt.

Leden började mer och mer gå utefter ängar och vi började skönja havet igen. En skylt visade hur långt vi hade kvar till färjan och vi insåg att om vi gick något snabbare kunde vi hinna med en färja tidigare än vi tänkt. Då skulle vi slippa sitta och vänta en timma på att komma över sundet.

Eftersom käre maken har en höft som trilskas kan vi inte gå särskilt fort, men vi gjorde ett försök. Leden tog slut och vi började gå mellan husen som låg så fint alldeles nära sundet. På sommaren är här en ständig ström av båtar som passerar.

Vi gick vidare och passerade Magasinet med restaurang och hotell som har öppet från midsommardagen till den första september. Det gamla magasinet byggdes 1847 som havremagasin och ligger perfekt alldeles vid vattnet. Eftersom det inte finns något kafé eller någon affär på Härön gäller det att ha med det som behövs under vistelsen på Härön, om man inte väljer att äta på Magasinet.

Vi har aldrig ätit där. Hade det varit öppet hade vi gärna stannat till, men så blev det inte denna gången.

Vi fortsatte mot färjan och hann precis med den. Trötta och otroligt nöjda över en fantastisk dag fortsatte vi mot parkeringen och husbilen.

Anette 17 maj 2024