München

Hur tar man sig bäst runt München?

Med cykel, säger vi.

I Tysklands tredje stad är det väldigt smidigt att trampa runt på egen hand.

Slutmålet för vår resa är inte Tyskland, det är Italien. Men München blev ett trevligt stopp på vägen.

Vi har passerat Bayerns huvudstad åtskilliga gånger på väg söderut, men aldrig har vi tillsammans tagit oss in dit.

Jag var där och skrev för min tidning GT under en vecka ungefär när Sverige med Mats Wilander och Stefan Edberg besegrade Boris Beckers Västtyskland i Davis Cup-finalen i tennis 1985.

Och för fem år sedan gjorde jag en generationsresa med sonen Daniel och sonsonen William för att se Bayern München på Allianz arena.

Men så mycket som jag såg av München den här gången har jag aldrig gjort tidigare.

Vi hade på förhand bestämt oss för att försöka få plats med husbilen på den camping som låg bäst till för vårt syfte att under en dag utforska München. Det blev camping Thalkirchen, lite drygt fem kilometer söder om stadskärnan.

Fördelen med stadscampingar är ofta bara just det, de är campingar i stan. För den som är ute efter en lyxig, välskött camping med fina platser och fina servicebyggnader är Thalkirchen inte platsen.

Men för oss, som egentligen bara skulle ha husbilen där, var den helt okej.

Vi hade hört och läst att det skulle finnas många cykelvägar i och runt och München. Och när Anette och jag hade plockat ner våra elcyklar från husbilens cykelställ och trampat iväg gick det snabbt att upptäcka att det var sant.

Cykelbanor fanns i stort sett överallt på väg in mot centrum. Ibland var det avskilda banor, ibland delade med fotgängare och ibland var det ganska nära bilarna men med kraftiga linjer som visade vilket område som var vårt.

Vi hade precis som vanligt förberett oss med att på en av gps-apparna i mobilen pricka in de ställen vi ville besöka. Den här gången föll valet på Google maps. Ett tiotal byggnader och platser markerades på kartan och så kollade vi i vilken ordning vill skulle besöka dem.

När vi tidigare har cyklat i städer som norska Trondheim, kroatiska Rovinj, slovenska Bled och på danska Bornholm har jag haft mobilen i fickan och plockat fram den emellanåt för att kolla vägen på gps:en. Men numera har jag en mobilhållare på styret där jag tydligt ser kartan genom plasten medan jag cyklar. Nu förstår jag inte riktigt hur jag tidigare har klarat mig utan.

Under planeringen konstaterade vi att många av de byggnader och platser vi ville se fanns inom gångavstånd från varandra. Därför valde vi att ta oss till Viktualienmarkt, där vi parkerade cyklarna.

Nackdelen med elcyklar är att det finns de som vill stjäla de dyra batterierna. Därför plockar vi alltid av dem och placerar dem i den ryggsäck jag brukar ha på min rygg. Visst är det tungt att gå omkring med den tyngden, men fördelarna överväger.

Viktualienmarkt är en central matmarknad, men även med andra inslag. Det är en pulserande mötesplats för både tyskar och utländska turister.

Att det är en matmarknad går inte att ta miste på när doften från delikatesserna når näsborrarna. Där finns också flera restauranger, lämpliga för lunch för München-besökarna.

Vi ville ha lokal mat. Där vi satte oss fanns ingen schnitzel, det fick bli var sin currywurst med pommes frites. Kanske ingen gourmetmat, men ändå en personlig favorit för mig.

Bara några hundra meter från Vitualienmarkt ligger Marienplatz, den stora platsen vid Rådhuset där alla turister förr eller senare hamnar.

För den som vill åka direkt dit utan att ta cykeln går det alldeles utmärkt att ta tunnelbanan, en station finns på torget. Under vår promenad dit passerade vi bland annat en staty av Julia, som såg lite ensam ut där hon stod utan sin Romeo.

På Marienplatz var det gott om folk, trots att det inte längre var högsommar. Mitt på torget hördes plötsligt välbekanta toner när en skicklig pianist började spela Mamma Mia.

Men där fanns även, precis som i så många andra städer, en mimare som växlade mellan att stå helt still och röra sig när han fick pengar i skålen framför sig. Hur uppskattat det var när han med sin käpp petade på några intet ont anande kvinnor vet jag inte.

Från Marienplatz är det bara ytterligare några hundra meter till Frauenkirchen, den välkända kyrkan med dubbla torn. Ett landmärke som inte bara är berömt utan också syns över hela stan.

Vi gillar ju stillheten i kyrkor och satte oss ner en stund i en av de många kyrkbänkarna. Inne i kyrkan finns, precis som i många av de stora kyrkorna världen över, mycket konst och vackra mosaikfönster.

Kontrasten mellan kyrkan och nästa plats är ju ganska slående. Men är man i München måste man ju bara besöka Hofbräuhaus, ölstadens mest kända ölhall.

Även mitt på dagen finns där både många besökare och bayersk bumpaorkester. Vi nöjde oss med att stå tillsammans med andra nyfikna i entrén. Vi tog bilder, framförallt på taket, och lyssnade kort på musiken medan vi kunde konstatera det där finns ingen brist på ölsejdlar inne på Hofbräuhaus.

Vi gick en sväng till innan vi återvände till Viktualienmarkt och satte oss på cyklarna igen.

Nästa mål var Engelska parken, som är till ytan större än Central Park i New York. När vi cyklade dit såg vi precis i utkanten en folksamling vid den konstgjorde floden Eisbach där vattnet forsade med full kraft efter den senaste tidens tunga regn i södra Tyskland.

När vi gick fram och kollade vad alla tittade på blev vi minst sagt förvånade. För i kanalen nedanför surfades det så att det stod härliga till. Några surfentusiaster styrde sina brädor mot den tuffa strömmen medan människorna stod och tittade på dem.

Några surfare stod länge, andra åkte i vattnet direkt. Alla hade våtdräkter, några hade hjälm. Det var en väldigt speciell syn med surfare mitt i miljonstaden München. Men när jag googlade efteråt visade det sig det ofta finns surfare som kämpar mot vågen som kallas Eisbachswalle. 

Engelska parken har en engelsk arkitekt som upphovsman, därav namnet. Många stora städer runt om i världen har en park, stadens egen lunga med frisk luft och plats att röra sig. I Engelska parken finns det gott om ytor att strosa runt. Där finns mycket grönska att njuta av. Men man kan också ta sig till det 25 meter hög kinesiska tornet och ta något att äta och/eller dricka i den stora så kallade ölträdgården.

När vi lämnade Münchens stora park hade vi bara ett mål kvar för dagen: Olympiaparken. Platsen där OS arrangerades för 1972.

Att cykla fram till parken var inte jobbigare än någon annan cykelväg vi testat dittills i staden. Men när vi skulle upp till utsiktspunkten på toppen fick vi slita ordentligt, trots att vi körde med så mycket el som det bara gick i uppförsbackarna.

Inför den sista stigningen parkerade vi cyklarna, det var för brant. Det blev en promenad istället.

Medan vi i sakta mak tog oss uppför blev vi omkörda av några cyklister och omsprungna av folk på löprunda. Ibland känner man sig väldigt gammal.

Men på toppen fick vi belöningen vi hoppats på. Utsikten var magnifik. Om det hade varit lite klarare väder hade vi sett Alperna, hade vi läst oss till. Men utsikten över hela staden är verkligen imponerande. Och att 51 år efter OS få se de välbevarade, välbekanta taken över idrottsanläggningarna var en också trevligt.

Lika trevligt var det inte att tänka på vad som hände i husen bakom idrottsanläggningarna, där de aktiva bodde under tävlingarna. Det var där som elva israeliska idrottsmän mördades av den palestinska Svarta September-organisationen. Den tragiska händelse som blev inledningen på den oerhörda bevakning som sedan dess finns vid alla stora idrottstävlingar.

Från den olympiska parken hade vi en dryg mil att cykla tillbaka till campingen. Lätt cykling på mestadels raka cykelvägar.

Vi såg vid flera tillfällen löpsedlar med stadens nye idol, engelsmannen Harry Kane, som precis hade skrivit på för Bayern München.

När vi åtta timmar efter att vi lämnat campingen återigen parkerade cyklarna vid husbilen kunde vi bara konstatera att vi precis hade upplevt München på ett sätt som passar åtminstone oss väldigt bra.