Bunkrarna

När man kör ner de tusen höjdmeterna på slingriga vägar mot den albanska rivieran ser man den långt uppifrån.

En gul smiley.

När man kommer närmare ser man att den är målad på en betongbunker.

Men när bunkrarna byggdes var det ingen som log.

I dag får man leta om man ska hitta bunkrar i Albanien. Annat var det för 30 år sen. Då fanns de i hela landet som prickar på en flugsvamp.

Under resorna hit i början på 1990-talet pratades det om det fanns kanske 100 000 betongbunkrar i Albanien.

För varje resa ökade den uppskattade summan tills den stannade på runt 650 000. På en yta av Smålands storlek. Byggda till försvar för en befolkning på kanske tre miljoner.

Nu finns uppgifter om att det kanske ”bara” fanns 150 000. Eller 300 000. Eller kanske en halv miljon. Ingen kan säga säkert. Men bunkrarna fanns överallt. På landsbygden, i bergen, på stränderna, i städerna, i trädgårdarna.

Ett utslag av en diktators rädsla och nationalism.

Enver Hoxha tog makten i Albanien vid andra världskrigets slut. Han styrde landet med järnhand, kvävde med stor brutalitet all opposition och gjorde Albanien alltmer isolerat.

Runt 1960 bröt han med Sovjetunionen, som inte var tillräckligt renlärigt i förhållande till den kommunistiska läran.

Ingen tänkbar fiende var dock intresserad av att invadera Albanien, som under andra halvan av 70-talet bröt även med Kina.

Kvar fanns ett litet land med hundratusentals bunkrar och stängda gränser. Några vänner att driva handel eller ha annat umgänge med fanns inte längre.

1990–1991 kollapsade Albanien i kaos, fattigdom och svält. De närmaste åren därefter ville de flesta albaner bli av med bunkrarna som låg tätt som vattkoppor över landet. Det ryktades om ett japanskt pulver som skulle strös på och – poff. Bunkrarna skulle vara borta. Det ryktades även om att det inte gick att förstöra dem eftersom Hoxha hade sett till att det var omöjligt då han beställde skydd mot allt inklusive direktträffar från kärnvapen.

Det tog dock inte så lång tid innan folk började ta tag i problemet på egen hand. För det fanns ett värde i den rikliga armeringen, järnet kunde säljas och omvandlas till mat på bordet. Då pratades det om att det var ett brott eftersom bunkrarna var statlig egendom. Samma stat som under kommunisttiden konfiskerat mark runt om i hela landet.

Men bunkrarna förstördes. Järnet togs till vara och betongen blev alldeles utmärkt att använda som fylle under vägarna som byggdes. Till slut fanns det en viss nytta med de hundratusentals bunkrar som den paranoide Enver Hoxha lät bygga.

I dag framstår bunkrarna som en del av det optimala nationalistiska experimentet – som slutade i katastrof. Värt att tänka på när nationalismen på nytt blivit en ledstjärna på många håll, även i Sverige.

Vi behöver varandra både inom och över landsgränser.

En bunkersmiley vid den branta vägen ner mot havet är en påminnelse om vad som kan hända när vi väljer att bara lita på oss själva.

/Stefan