Söderåsen

Att besöka Söderåsens nationalpark i maj när bokskogen visar sig med sin skiraste grönska – det är magiskt!

Och vi förstår ju att om vi åker dit på hösten är det säkert lika fantastiskt, om än i andra färger.

Vi var inte ensamma om att besöka Söderåsen den här vårdagen. Mitt under pandemitiden. Restriktioner fanns ju även när man besökte nationalparker, men det var inga problem att gå runt och njuta i allt det vackra som omslöt oss. Alla höll sig från varandra på behörigt avstånd.

Parkering för husbilen hade vi kollat upp i förväg. Vi visste att Söderåsen är en väldigt populär nationalpark och att det kan vara näst intill omöjligt att få parkering under högsäsong. Det skulle kanske finnas plats vid huvudentrén i Skäralid – om vi hade tur. Och det hade vi. Vi fick plats för både vår och våra kompisars husbil.

Vi började gå på leden utmed Skärdammen, där var så magiskt vackert. Vattnet låg spegelblank, men vi bestämde oss efter en stund för att vända tillbaka och ta trapporna upp till Kopparhatten. 

Många trappsteg var det, för det var en rejäl stigning. Vi var många som tog trappsteg efter trappsteg och andades tungt när vi kom upp. Uppe på Kopparhattens utsiktsramp kunde vi skåda ner i ravinen och få en överblick över området. 

Vi kollade upp hur lederna gick och bestämde oss för att ta den gula leden. Vi gick till Hjortsprånget och fortsatte ner i Skäralidsdalen, som är en djup sprickdal. Det kändes lite mäktigt att se upp på de närmast lodräta klipporna som omger en när man går genom dalen.

Söderåsens nationalpark är kuperad och inte alltid så lätt att vandra i. Vi gick upp och ner och halkade runt på en massa hala stenar utmed Skärån, som rinner i botten på sprickdalen. Men oj så vackert där var.

Vi gick utmed sluttningar fulla med vitsippor, fina dunga med gulsipport och fåglarna tävlade nog om vem som sjöng vackrast. Vi vandrade i Söderåsens nationalpark i över sex timmar. Lite fikapauser på det så hade dagen gått. Då var vi så där härligt trötta av alla intryck från den fina vandringen vi hade haft.

Dagen efter besökte vi återigen parken. Denna dag gick vi in från entrén i Röstånga. Vi läste på och bestämde oss för att ta Nackarpsrundan på 4,3 kilometer. Även denna led var otroligt vacker att vandra.

Att gå i bokskog med hav av vitsippor tar nästan andan ur en. Det var inte svårt att gå denna rundan men på sina håll väldigt branta stigningar. Att gå den med små barn hade nog varit en prövning. Men det blev en väldigt vacker vandring även denna dag.

Hur sammanfattar vi detta besök? Jo, vitsippor i massor, branta sluttningar att ta sig upp och ner för och skir bokskog. Det var magiskt vackert. Och även om det var så otroligt vackert i lövsprickningstider inser vi att ett besök här nog är otroligt vackert närhelst man gör det.

Läs mer här.

Anette 8 maj 2021