Modica

En del testar vin när de kommer till Italien.

Vi testade något helt annat: Choklad.

I världsarvsstaden Modica på sydöstra Sicilien tog vi chansen att smaka på en del av det stora egentillverkade utbudet.

I slutet av september förra året var vi i Syrakusa och funderade på vart nästa etapp skulle gå. Att vi skulle fortsätta västerut på vårt Giro di Sicilia, det hade vi bestämt. Men vilka orter vi skulle besöka tog vi ibland på uppstuds. Erice, Palermo och Cefalu på norra sidan var självklara, dit var det ju en bra bit.

Vi satt i husbilen, kollade på kartan och läste ytterligare om de närmaste alternativen. Noto lät väldigt intressant, likaså Ragusa. Men det fick bli Modica, chokladen fick vågskålen att tippa över. För oss som samlar på världsarv fanns inte den aspekten med i valet då alla tre orterna ingår i samma världsarv.

Vi valde att ta den nästan åtta mil långa E45:an från Syrakusa istället för den något kortare SS115.

Men när vi väl kom in i Modica och började köra mot centrum började vi fundera på om det inte hade varit smartare att åka till Noto istället. För gatorna blev ganska trånga.

Vi hade siktat in oss på en parkering nära centrum, men när vi var ganska nära hände samma sak som vid några andra tillfällen under vår Italien-sejour; gpserna var inte överens.

En rekommenderad väg tog stopp inne på något slags industriområde, en annan gång var vi på väg upp mot utsiktsplatsen på en smal gata och räddade oss tillbaka med en vändning (ursäkta medtrafikanter) innan vi hittade rätt väg till parkeringen. Den visade sig vara alldeles utmärkt att stå på under de timmar vi skulle vara i staden.

Egentligen hade det inte så besvärligt att ta sig dit, om bara våra tre gpser hade varit sams.

Det första vi la märke till sedan vi parkerat var dock vare sig gamla hus eller chokladaffärer. Det var ett byggnadsverk av en helt annan art; den 120 meter höga Ponte Guerrieri på till synes smala betongben. En av Siciliens högsta broar. Min något höjdrädda fru uppskattade att vi hade tagit en annan väg in till stan.

Vi hade bestämt att vi inte skulle övernatta. Målet var att komma ner till camping Scarabeo  väster om Marina Ragusa vid havet i god tid innan mörkret föll.

Precis som i de flesta andra italienska städer och samhällen var det de äldsta stadsdelarna som lockade. Även om den historiska stadskärnan, Modica Basso, med italienska mått mätt inte är speciellt gammal eftersom det mesta blev förstört i den stora jordbävningen 1693.

Vi hade knappt kommit fram till huvudgatan Corso Umberto innan vi gick rakt på ett litet turisttåg, som precis skulle åka ut på sightseeing.

Det är väldigt sällan vi sätter oss på sådana tåg, men den här gången passade det perfekt.

På en slingrande, smal gata (den vi precis hade undvikit när vi vände med husbilen) tog det lilla tåget oss upp till utsiktspunkten Belvedere di San Benedetto, där det fanns en fantastisk utsikt över Modica Basso.

Bebyggelsen framför våra ögon var bedårande där allt gick i olika nyanser av beige och grått.

Tittade man noga gick det också att se några av alla de kyrkor som gett Modica tillnamnet de hundra kyrkornas stad.

Efter ett fotostopp på kanske en kvart var det dags att kliva på tåget igen och åka tillbaka till Corso Umberto och den utlovade chokladprovningen. Rutten var dock annorlunda, vi fick se andra delar av Modica på vägen ner.

När tåget stannat och vi väntade på att bli guidade till det som lockade åtminstone mig till just Modica stod vi plötsligt ensamma på trottoaren. När vi hade klivit på tåget stod det på en skylt att det först blev en rundtur och sedan chokladprovning.

Det visade sig att den senare delen fick vi fixa själva. Men å andra sidan var det inte svårt att hitta en chokladbutik med provning.

Vi valde Sotto San Pietro – ett av flera familjeföretag där det produceras och säljs choklad men som även är vinbutik.

När vi kom in möttes vi av ägaren Giorgio Solarino som berättade att han hade tagit över choklad- och vinbutiken efter sin far. Signore Solarino är inte bara chokladexpert, han är också sommelier. Men det var chokladen vi var ute efter.

På disken framför oss i butiken fanns massor av glasskålar med chokladbitar som kunde plockas med någon av teskedarna som fanns för ändamålet. Det var bara att gå runt och knapra choklad och försöka hitta de som vi tyckte var godast. Dessutom var det gratis – och det brukar ju vara gott.

Den speciella Modica-chokladen är en rest från de 500 åren av spansk ockupation. Medan sättet att blanda socker och kakao i en speciell process, som spanjorerna lärde sig när de ockuperade även stora delar av Syd- och Mellanamerika, försvunnit på andra håll i världen har det levt kvar i Modica. Varje år tar staden emot hundratusentals turister, varav väldigt många är sugna på choklad. Och den kan bara köpas i en butik i eller i närheten av Modica – eller på nätet.

När vi smakat runt medan vi pratade med signore Solarino bestämde vi oss för att köpa två smaker: apelsin och kaktusfrukt. Vi var beredda på få betala dyrt för att få med oss lite av denna exklusivitet, men blev förvånade när det bara kostade två euro per hundragramskaka.

Som sig bör blev det även varsin glass.

Vi är väl medvetna om att det finns massor annat att göra i Modica, exempelvis gå på matlagningskurs, besöka chokladmuseet eller gå in i någon av de många kyrkorna. Men det får bli nästa gång.

Efter en liten stadspromenad återvände vi till husbilen för att köra söderut

Denna gång visste vi hur vi skulle köra och tyckte inte att det var speciellt jobbigt även om det här och där var ganska smalt och intensiv trafik.

Några timmar senare blev det en helt annan slags njutning än choklad och glass när vi satte oss på stranden i solstolarna med utsikt över havet.

Stefan 2 februari 2024