Den italienska klacken

Sen jag var liten har jag sett den på kartan, allra längst ner på den östra sidan av den italienska stöveln.

När vi bestämde oss för att köra vårt eget giro d’Italia var det för mig ett givet mål.

Klacken. Den italienska klacken.

Vid staden Leuca fick jag äntligen se hur den ser ut i verkligheten.

Kartor har varit en passion för mig så länge jag kan minnas.

Att veckla ut en stor papperskarta på köksbordet och fantisera mig bort var ren njutning. Eller att sätta mig och bläddra i en kartbok.

Det vimlar av spännande namn på länder och städer som sätter i gång fantasin. Men jag kollade även efter länder och områden på världskartan som såg spännande ut.

Som Celebes (som numera heter Sulawesi). Den indonesiska ön. Den ser ut som en missbildad hand med spretande fingrar. Hur det ser ut i verkligheten vet jag inte eftersom jag inte har varit där.

Det finns fler. Som den italienska klacken och utväxten en bit upp på den östra sidan. Att Italien ser ut som en stövel är ju fascinerande i sig. Men jag har alltid velat till klacken.

Min fru känner mig tillräckligt väl för att inte påpeka att det förmodligen inte ser ut på ett speciellt sätt där, utan att det bara handlar om utformningen på kartan.

För jag ville bara dit och titta själv.

När jag kollade på vägarna som går ända ut på hälen blev jag först lite fundersam. För de såg väldigt små ut. Och den som har kört husbil i Italien vet att små italienska vägar är små. Men det såg jag ändå inte som något hinder. Behövdes det fick jag plocka ner elcykeln från husbilen, funkade inte det har jag ju fötter att gå med.

Allra längst ner hittade jag orten Leuca, eller Santa Maria di Leuca som är hela namnet. Hur mycket till samhälle det var hade jag ingen koll på, men när jag kollade på Google maps såg det ändå rätt lovande ut. Inte minst då jag hittade en ställplats där vi kunde parkera husbilen. Den såg ut att ligga en dryg kilometer från själva målet.

Jag vet att det är barnsligt. Men jag var lite spänd på morgonen när vi skulle åka från campingen i Gallipoli, dit vi hade tagit oss från Alberobello.

Efter fyra och en halv mils husbilskörande åt sydost från Gallipoli var vi framme. Vägarna var inte alls så små som det såg ut på kartan, det var inga som helst problem att köra hela vägen fram till ställplatsen och fälla upp markisen i lugn och ro.

En stund senare var det dags att utforska klacken. Men när vi promenerade ner till hamnen i Leuca och samtidigt kollade på Google maps var det inte självklart längre vilken punkt som gällde.

Jag var övertygad om att jag skulle stå längst ut på klacken och ta en selfie. Eller låta någon annan knäppa bilden. Men nu var jag plötsligt osäker på om det var den lilla halvudden till höger (någon kilometer västerut) eller den bergiga, otillgängliga några hundra meter åt andra hållet.

Inget såg för den delen heller ut som en klack. En illusion hade spruckit. Där och då insåg jag återigen det här med kartan och verkligheten. Att klacken verkligen skulle se ut som en klack var en konstruktion inne i mitt huvud. Självklart visste jag att det var så. Men ändå…

Leuca är, oavsett om man kommer dit för att kolla in klacken eller inte, en riktig sommarstad. Där finns en lång strandpromenad med restauranger, kaféer och olika slags försäljning utefter den långa stranden. Första kvällen valde vi att ta ett bad i skymningen innan vi gick och åt middag på en av de många restaurangerna.

Det som, utöver badet, lockar mest är grottorna. Det blev vi påminda om hela tiden när vi vandrade genom den lilla staden, som har rötter långt tillbaka till de gamla grekerna. Av de lite senare romarna finns det spår, varav en hög kolonn nedanför den drygt 150 år gamla fyren är det mest synliga.

Vi visste att det skulle finnas grottor vid Leuca och bestämde oss för att ta en tur ut på havet nästa dag. Utbudet var stort, vi fastnade för ett företag där en ung, trevlig kvinna avslutade vårt köp med att fråga hur man säger tack på svenska. Hon visade med ett ”kiitos” att hon redan lärt sig vad det hette på finska.

Vi fick välja om vi ville åka på den östra (Adriatiska havet) eller den västra (Joniska havet) sidan av klacken. Vi valde en tur där vi skulle få uppleva båda.

Efter ett tag förstod vi att det var rätt val.

Vi var åtta personer, däribland våra kompisar Martin och Carina, på båten som började med att köra i några få knop uppåt på den östra sidan. Direkt efter att vi kom ut från hamnen började grottorna som gick in i berget vid det blå, kristallklara vattnet. Flera andra båtar var också ute på grottsafari. Alla grottorna har olika namn som vår förare berättade för oss.

På vår utflykt ingick inte bara upptäcksfärd på båda sidor av klacken utan också två 20-minuters stopp med bad från båten. När vi kom till en av grottorna låg där flera båtar från vilka flera badklädda människor hoppade i och simmade in i grottan.

Vår förare kastade ankar och väntade på vår tur att få komma till.

Men då kom en polisbåt glidande och genast började båtarna återkalla de badande och ankarna lyftes upp i båtarna. Vår förare förklarade att man inte får kasta ankar inom 50 meter från land. Vi fick därför välja mellan att bada i 20 minuter medan han körde ut och väntade – eller åka och bada någon annanstans, vilket vi kom överens om på vår båt att göra.

När vi sett alla sju grottorna på den östra sidan vände vi tillbaka. Vid punkten där man anser att de Adriatiska och Joniska havet möts, alldeles utanför hamnen, kastade vår värd ankar igen. Den här gången fick det ligga kvar på botten tills vi hade badat klart.

När vi fortsatte upp på den västra sidan förstod vi att man måste göra som vi, åka på båda sidorna. Inte bara för att grottorna har olika karaktär på de olika sidorna, utan framförallt för att det är så olika färg på vattnet. Blått på östra sidan. Grönt på den västra.

Så märkligt att se. Förmodligen beror färgskillnaden på att det är mer sand på botten på den västra sidan och bergigt på den östra. Dessutom går strömmarna olika. Men skillnad är det.

Det andra badet tog vi där det var som grönast. Härligt även det, även om vi inte var så nära att vi simmade in i några grottor. 50-metersgränsen gällde även där.

Glada och nöjda återvände vi till hamnen.

En stund senare gick Martin och jag upp på berget på udden. Där finns den bästa utsiktspunkten över klacken (oavsett vilken som är själva spetsen), men även stadens basilika och fyren som lär vara Italiens högsta efter den som finns i Genua.

Vi kunde konstatera att det skulle vara alldeles för svårt att ta sig ner och över de spetsiga stenarna och komma ända ut på den spetsen, Martin tog i alla fall en bild på mig så att jag har ett bildbevis på att jag har varit där.

När vi skulle åka vidare mot Matera nästa dag stannade vi även vid det andra klackalternativet så att jag kunde ta en selfie och få en bild även därifrån.

Även om det inte såg ut som en riktig klack vet jag nu hur det som kallas den italienska klacken ser ut.