Weimar

Weimarrepubliken hade jag ju hört talas om.

Författarna Goethe und Schiller stötte jag på under tyskalektionerna på gymnasiet.

Men Weimar, nästan mitt i Tyskland, är inte bara tysk kultur, politik och historia.

En eftermiddag i världsarvsstaden bjöd på väldigt mycket mer; som ett mysigt torg, spännande hus och en vacker park.

Vi hade tänkt åka direkt från färjan i Rostock till München på vår väg ner mot Italien i slutet av augusti. Men prognoserna om oväder i södra Tyskland fick oss att tänka om. Vi behövde göra minst ett stopp på för att ovädret skulle hinna försvinna.

Efter att vi scannat av kartan efter lämpliga, inte alltför stora, städer föll valet på Weimar. Ungefär mitt emellan Rostock och München, drygt fem mil väster om autobahn 9, som vi skulle fortsätta på söderut. 

Det såg ut som att Weimar, precis som Quedlinburg och många andra tyska städer, hade en bra ställplats (Parkplatz Herrmann-Brill-Platz) mitt i stan där vi kunde stå med vår husbil över natten. Och det stämde. Vägen dit var skyltad med tysk grundlighet och där fanns el och de möjligheter att tömma både det ena och det andra – som vi husbilsägare gärna vill ha det.

Dessutom var det bara en kilometers promenad till Theaterplatz mitt i stan.

Men på grund av de snabba omkastningarna i planerna var vi inte det minsta förberedda inför besöket.

Man kan närma sig en stad eller by på olika sätt. Det kan var ett nöje att vara riktigt påläst för att få ut så mycket som möjligt. Någon kan ha tipsat om lite saker att göra på ett ställe som de har rekommenderat.

Men ibland är det spännande att vara helt okunnig; som vi var när vi kom till Weimar. Jag brukar känna mig någorlunda allmänbildad, men när det handlade om Weimar fanns där ingen som helst bildning.

Men när vi kikade på stadskartan innan vi påbörjade vår promenad såg vi att namnen Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller var frekventa. 

En googling i husbilen visade att båda två, som räknas till Tyskland absolut största författare och diktare (Goethe) och dramatiker (Schiller), hade en stark koppling till Weimar.

Mycket av deras samarbete tog plats i, och i trakten av, staden där Goethe föddes och levde sitt liv medan Schiller levde sina tre sista år inne i Weimar.

Dessutom ringde en klocka från gymnasietiden. Under mitt enda år med tyska på Majornas gymnasium i Göteborg vet jag att vår energiska tyskalärare gärna nämnde dessa litterära bjässar. Men jag inte säga att det var något mer än namnen som fastnade från den tiden.

Efter en kvarts promenad, då vi bland annat passerade en stor kommunal pool innan vi kom in i själva centrum, stod vi nedanför en staty av de båda skrivarvännerna.

Deras position är inte bara central i tysk kulturhistoria, de finns också på en väldigt central plats i Weimar. På Theaterplatz, utanför nationalteatern.

På stenbeläggningen vid deras fötter fanns under några dagar en installation till minne av nazisternas offer i koncentrationslägret Buchenwald, som ligger i utkanten av Weimar. Många passerande stannade till för en stunds eftertanke. 

I de olika minnesmärkena finns även en koppling till det som går under beteckningen Weimarrepubliken, det som föregick Hitlers och nazisternas övertagande av makten.

När kejsaren och den tyska armén gav upp i slutet av första världskriget var det kaos. Kejsaren förlorade makten, huvudstaden Berlin hade blivit en våldsam stad där mord blivit en del av vardagen. Det betraktades som omöjligt att bygga upp ett parlament just där.

Då föll valet på Weimar. Till den lugna staden, som var mest känd för sin kultur, flyttades parlamentet. Där startade den tyska demokratin med parlament och regering efter landets första demokratiska val.

Men under de 14 år som den så kallade Weimarrepubliken fanns var det ofta stora problem i den för tyskarna så nesliga freden och den ekonomiska krisens spår. Det var denna turbulens som 1933 öppnade vägen för Hitlers diktatur med krig, förföljelse och massmord som följd.

Inne i ”Haus der Weimarer republik”, mitt emot nationalteatern, kan man ta del av historien om de 14 väldigt speciella åren i Tyskland. En nyttig påminnelse för oss som lever nu om tecken att se upp för när nationalism, hat och rädsla sprider sig.

Runt mysiga Theaterplatz finns mer av den kultur och historia som har gjort Weimar till ett världsarv. Men inte bara.

Vi satt även ner en stund på ett av utekaféerna och tog en stor glassbägare med bär och grädde. Gott, väldigt gott.

Vi gick sedan vidare. Passerade huset där Goethe bodde, det är numera museum. Vi gick även förbi Schillers hus.

Och när vi närmade oss den stora, fina Ilmparken stannade vi till vid huset där kompositören Franz Liszt bodde ett antal år under andra halvan av 1800-talet.

Vi passerade även den sovjetisk hederskyrkogården för fallna soldater från andra världskriget. En röd stjärna i staketet markerar tidsepoken då Weimar hamnade under sovjetiskt protektorat i gamla DDR.

Vi tog några minuter att kika på Goethes trädgårdshus, där författaren vilade och odlade mellan skrivandet. Huset med trädgården är en av elva delar i Unescos världsarv i Weimar.

I parken, väl tilltagen på båda sidor av floden Ilm, var det inte bara vi som promenerade och njöt av grönskan. En del gick, andra sprang eller cyklade. 

Vi hade på förhand prickat in några ytterligare ställen vi hann se innan det började bli mörkt på kvällen. Bland annat Weimarer Fürstengruft, där Goethes familjegrav finns och Weimars slott.

Däremot fick vi av tidsskäl stryka Nietzsche Arkivet där en del skrifter efter den världsberömde filosofen Friedrich Nietzsche förvaras. Nietzsche bodde de sista åren av sitt liv, fram till sin död 1900, i Weimar där han vårdades av sin syster.

Men i staden finns även en del för dem som är intresserade av arkitektur. I Weimar skapades den stil som kallas Bauhaus – och då pratar vi inte om byggvaruhus.

Stilen var samtida med Weimarrepubliken, men spreds sedan till olika delar av världen där den fortsatte leva.

I Weimar finns nu ett universitet som heter Bauhaus och många hus i staden som är ett resultat av nytänkandet i början av förra seklet.

Vi var, som skrivet, inte det minsta förberedda på vad vi skulle möta i Weimar.

Men när vi nästa dag lämnade ställplatsen och Weimar var vi fullproppade av intryck – och en del ny kunskap.

Trots den tunga kulturella och politiska historien är Weimar en stad där det också är mysigt att bara lufsa runt och njuta.