Färnebofjärden

Vad är det som gör oss så fascinerade av nationalparker att vi den 21 juni 2023 vandrade i vår nittonde nationalpark? Vi kommer innan den 30 juni, om allt går som planerat, ha vandrat i ytterligare två.

Men vi är helt fast. Både i den tävling vi liksom satt upp för oss själva, att vandra i så många nationalparker våra kroppar tillåter. Men också i att se och uppleva allt det vi fått när vi åkt runt i Sverige för att ”plocka dom” en efter en.

Färnebofjärdens nationalpark ligger drygt fem mil söder om Gävle. En fantastiskt vacker nationalpark.

Besöket började med att vi åkte till Naturum som ligger i Gysinge bruk.
Därefter körde vi cirka tre kilometer för att komma till huvudingången för nationalparken.

På naturum fick vi information om leder och broschyrer om parken och vi bestämde oss för att gå leden Bändan på cirka fyra kilometer och Kungsslingan på en kilometer. Kungsslingan avstod vi dock. Vi parkerade vår husbil på avsedd husbilsplats och gjorde iordning vår matsäck. Packade ryggsäcken, tog fram mygghattarna, vandringsbyxorna och våra långärmade skjortor. Slutligen preparerade vi oss med myggmedel så att vi stank. 

Starten på leden Bändan går utefter södra Dalälven och det var magiskt vackert. Vi njöt och fotograferade.  Lunkade fram som man gör om det som är runt om är så vackert att man måste stanna hela tiden.

Just där var det lugnt med mygg. Vi började dock bli lite varma. Solen sken och i 25 graders värme, iklädda långbyxor och långärmade skjortor, bröt svetten fram i pannan. 

Vi fortsatte vår lunk utmed Dalälven. Tittade på blommor och fina omgivningar och allt längre in på vår led. Vi fick en massa efterhängsna mygg med oss och våra mygghattar kom till användning.
Vi fortsatte gå och njöt av allt vackert. Några rådjur stod en bit bort och tittade på oss och fåglarna sjöng så vackert där vi gick. Vi mötte inte någon, vilket förvånade lite. Men just att få gå så helt ensamma i skogen har blivit något vi båda uppskattar väldigt.

Nu började det dock bli lite jobbigt att fotografera. Så fort vi lämnade nån centimeter bar hud på händerna kom myggen. Det är ju inget konstigt alls. På Färnebofjärdens webbsida står det att det går att besöka nationalparken året om men att det är bäst i maj när det forsar av smältvatten och det inte är så mycket mygg.

Det är ett artrikt översvämningsområde och här trivs djur och växter som är känsliga för kyla och torka. Och när det svämmar över kläcks många mygglarver…

Här trivs fjärilar och sländor och det såg vi många. Vi läste oss till att det finns över hundra fågelarter här och under 1 januari–31 juli är det tillträdesförbud på vissa platser där fåglar häckar. Här finns bland annat ett stort antal häckande ugglor och olika hackspettar. Ugglor såg vi inga, men vi både hörde och såg hackspettar. Det ska också finnas sångsvan, fiskgjuse, storskrake, havsörn och strömstare. Tyvärr såg vi inte dessa fåglar heller, men fågelsången var magisk.

Hur vackert det än var gjorde myggen att det inte var direkt inbjudande att stanna och sätta oss för att fika. Kaffetermosen och mackorna fick stanna i ryggsäcken tills vi kom tillbaka till husbilen.

Vad känner vi nu då, när vi besökt vår nittonde nationalpark? Jo, Färnebofjärdens nationalpark, den delen vi besökte, är otroligt vacker.
Jag vet inte hur många gånger vi sa åh och pekade på det vackra för att inte nån av oss skulle missa något vackert. Vi kan verkligen tänka oss att besöka nationalparken och gå nån annan led nån annan gång. Då väljer vi dock en annan årstid när myggen inte är lika alerta.
Läs mer om Färnebofjärden här.