Gallipoli

Gallipoli kallas ibland för Italiens Ibiza.

Under vårt besök fick vi en liten antydan om varför.

Men framförallt kom vi till en mysig stad med smala gränder, en välkänd fiskemarknad och en grym strand mitt i stan.

När man, som vi, reste från den ena kuststaden i Italien till den andra är det lätt att tro att man efter ett tag blir lite mätt, eller kanske till och med lite blasé. För allt är ju så vackert och historiskt och badvänligt.

Men under våra sju veckor då vi åkte runt med husbilen i Italien upplevde vi aldrig det.

Tvärtom. Varje nytt ställe hade sin egen charm. Som Gallipoli, på den västra delen av den italienska klacken, nästan så långt ner man kan komma. Vid den del av Medelhavet som kallas Joniska havet.

Vi åkte dit de drygt femton milen från väldigt speciella Alberobello på vår väg mot den yttersta spetsen i Leuca. Vi hade inte lagt ner så mycket tid på research, men gamla stan såg mysig ut. Och så fanns där en camping som verkade ligga bra till nära vattnet och som dessutom tog lågsäsongskortet ACSI.

När vi kom fram blev vi först lite konfunderade. Båda gpserna påstod att vi var framme, men vi såg vare sig entré eller väg in till campingen. När vi kört för långt åt ena hållet och var på väg att göra det samma åt andra hållet såg vi plötsligt infarten till campingen med det snärtiga namnet Agricampeggio & Glamping Torre Sabea. Det såg inte riktigt ut som på hemsidans introduktionsfilm. 

Och det var inte bara namnet som var lite ovanligt. Campingen var lite äventyrsaktig, skulle funkat i vilken Indiana Jones-film som helst. Våra platser var mitt på plan mark, stolpar med nät högst upp gav dock skugga. Men de närliggande toaletterna och duscharna var så där, de nya längre bort mycket bättre.

Tvättstugan var, minst sagt, innovativ. Den bestod av några staplade maskiner bakom ett staket. 

Men poolområdet var fint. Å andra sidan var mannen i receptionen inte den gladast personen vi träffade under resan.

Agricampeggio & Glamping Torre Sabea var, kort och gott, en speciell upplevelse.

För några dagars vila och besök i Gallipoli fungerade den utmärkt – frånsett från i-landsproblemet att det var en bit till stranden. För vid campingen var det besvärligt att bada.

In till gamla stan, som var huvudmålet med besöket, var det ungefär tre kilometer. Lätt som en plätt för den som har en cykel. Ännu enklare för oss med elcyklar.

Men där fanns ingen markerad cykelbana någonstans, vi fick samsas med bilarna och på några ställen även fotgängarna. Det var dock inte supersmalt, det fanns oftast lite plats utanför sidlinjen att vingla på.

Gallipoli har drygt 20000 fasta invånare. De flesta bor på fastlandssidan medan det är gamla stan, på ön på andra sidan den vackra Ponte Cittavecchia-bron, som är målet för de flesta. Inklusive för oss. Därför kedjade vi fast cyklarna i hamnen på fastlandssidan innan vi promenerade över.

Vi fascinerades, som ofta utefter kustlinjen i de södra delarna av Italien, av hur klart vattnet var med skiftningarna i grönt och blått.

När vi kom över bron var avsikten att gå genom centrum av gamla stan till utsidan. Men det var nånstans där som vi började förstå vad vi hade hört om Italiens Ibiza.

Som det blir när man är ute och reser ett tag och datumen inte spelar någon större roll är det lätt att bli dagvill. Men det var en söndagskväll mitt i september med drygt 30 grader i luften. Partysugna människor samlades i Gallipoli. Och det hördes.

De trånga bilfria gränderna blev ännu trängre, det spelades högt och dracks drinkar lite överallt. Jag har aldrig varit på Ibiza, men det är kanske något liknande.

Vi gick ut mot vattnet istället, där var det både tystare och lugnare. Vi var ju ute efter något annat än högljutt partajande.

Vi tog varvet runt ön – som tidigare var en halvö. Ö har den bara varit sen slutet på 1400-talet. Det var då venetianarna tog makten i området. De tyckte att det skulle vara lättare att försvara en ö mot angripare och bestämde att en ö fick det bli. Området skildes från fastlandet – och så har det förblivit.

Det blev en härlig promenad utefter havet i skymningen. Vi passerade några inbjudande restauranger och kaféer där det på en del håll var välbesatt med folk som åt eller bara satt med var sitt glas framför sig.

Vi passerade även den stora, fina badstranden och förstod varför den var så populär. Trots att det inte fanns så mycket dagsljus kvar hade en del dröjt sig kvar för att njuta av solnedgången.

När det hade blivit mörkt stannade vi till och tog en fika med utsikt över det blanka havet.

Vi gick också in i några av de många kyrkor som vi passerade.

På några ställen fascinerades vi av att det, på dessa gamla kyrkobyggnader, fanns färgglada ljusuppsättningar, som närmast påminde om amerikansk julutsmyckning.

Vi gick in och kollade runt på den digra utsmyckningen inne i den helige San Franciskus kyrka (sådana finns på olika ställen, originalet såg vi i Assisi). 

I nästa kyrka, Santa Maria Degli Angeli, fascinerades vi inte minst av vad som från olika vinklar kunde se ut som att golvet var tredimensionellt.

Ibiza gjorde sig påmint några gånger när några bilar med hög musik och skrålande röster lyckades med den tydliga föresatsen att locka till sig uppmärksamheten. Det är lätt att tro att ljudnivån är konstant högre än på utsidan under högsäsong.

På morgonen nästa dag cyklade vi tillbaka in till gamla stan och parkerade våra cyklar på samma ställe. Vi var ute tidigt för att se fiskemarknaden vid brofästet på ösidan.

Men ändå för sent. Endast några säljare fanns kvar medan kunderna hade försvunnit tillsammans med den nyfångade fisk och de skaldjur de hade köpt.

Däremot tog vi promenaden rakt genom stan den här gången. Vi gick genom de mysiga stränderna, köpte var sin glass och passerade fler kyrkor varav vi gick in i ett par.

Vid några tillfällen fick vi gå in mot mot husväggarna för att göra plats för de små trehjuliga fordonen som körde runt med turister.

Det var något helt annat än kvällen före. Vi uppskattade att i lugn och ro strosa runt inne i väldigt fina Gallipoli.

Men jag ångrar fortfarande att jag inte tog med mig badbyxorna in till stan. Vi räknade med att vara tillbaka på campingen och bada någonstans där på eftermiddagen, då behövde vi ju inte ta med badbyxor och handduk. Korkat. För det såg väldigt läckert ut när vår kompis Martin låg i och njöt.

När vi satte oss på cyklarna igen kände vi att vi skulle kunna tillbringa några dagar ytterligare i Gallipoli.

Men vi var ute på vårt italienska giro, nästa dag bar det iväg längst ner på den italienska stöveln.