Kopieringsapparaten i Tirana

Ibland tänker jag på kopieringsapparaten i Tirana.

En för oss självklar pryl som på något sätt alltid finns inom räckhåll i fall vi behöver kopiera ett dokument eller något annat papper.

Så var det inte på 1990-talet i Tirana, huvudstad i Europas då fattigaste land Albanien.

Den kopieringsapparat som 1992 fanns med på en av våra långtradare var under flera år den enda som fungerade både för stadens skolor och i stadshuset.

I våras var jag i Albanien för 40:e gången. Varför jag har räknat antalet vet jag inte, men det har blivit så. Den här gången var min storebror Thorbjörn återigen med. Under några år på 1990- och 2000-talen var vi i Albanien runt tio gånger tillsammans. Men nu var det många år sedan.

Tillsammans med våra kompisar John och Olof gick vi runt i Tirana under några dagar, mest i centrum. Där finns åtskilliga minnen förknippade med byggnader, torg och gatukorsningar.

När vi passerade stadshuset, Bashkia, vid Skanderbegtorget pratade vi om hur det var när vi var där som regelbundna besökare 30 år tidigare.

För Bashkia har en speciell plats på minneshyllan. Inte bara för att det var där i ett rum på första våningen vår yngste bror Niclas fick sitt äktenskap med sin Kena registretat 1992. Det var också i Bashkia som vår förste albanske kompis Gufi jobbade när han blev vice borgmästare i Tirana.

Men den främsta anledningen till att jag har många minnen från Bashkia är för att det var där skolkontoret låg i ett litet rum i källaren. Eller skolförvaltningen, som vi skulle säga här. Den del av den kommunala skolans administrativa verksamhet som hade hand om skolbyggnader och material medan själva undervisningen av en annan sorts skolförvaltning.

De tre som jobbade i källaren hade i början av 1990-talet ett hopplöst jobb. När kommunismen till slut föll även i Albanien vid årsskiftet 1990-1991 utbröt kaos. När den under många år stenhårda diktaturen föll klappade även de sist fungerande delarna av samhället ihop. 

Albanien var Europas fattigaste land. Där fanns inga pengar, ingen industri, nästan inget organiserat jordbruk. Men desto mer arbetslöshet och fattigdom.

Mitt i detta skulle skolorna drivas vidare. Slitna skolor utan material. Precis som inom stora delar av samhället ställdes förhoppningarna till att andra länder skulle visa solidaritet och hjälpa det albanska folket att bygga upp ett nytt samhälle efter diktaturen.

Det var därför vi hamnade i skolkontoret i källaren till Tiranas stadshus.

Efter att vi på hösten 1991 hade skickat vår första långtradare med kläder och mat till Albanien där hungersnöden stod för dörren var ett par medlemmar i vår organisation Östhjälpen på ett möte i Stockholm med den albanske ambassadören.

Han vädjade om hjälp till de albanska skolorna. Inte bara för att han själv var gammal lärare och rektor utan för att det verkligen behövdes. Några månader senare var min storebror Thorbjörn tillbaka i Albanien med en ny långtradare och vår bror Niclas (som då träffade sin blivande fru, den vikarierande tolken – men det är en helt annan historia). 

I Tirana sökte de upp rektorn som ambassadören i Stockholm hade föreslagit att de skulle kontakta.

Rektorn Gafur Luga, kallas för Gufi, och blev en av våra första albanska vänner. Det var när han lämnade skolan för att börja jobba i skolkontoret i Bashkia som vårt samarbete med de albanska skolorna började.

Vi frågade Gufi, som vi senare under 1992 bjöd till Sverige, vad som behövdes mest. Svaret blev: allt. Skolbänkarna var utslitna, precis som skrivtavlor och katedrar. Och det var ont om skrivböcker och pennor. Dessutom fanns det ont om läroböcker eftersom många av de böcker som tidigare använts antingen var utslitna eller hade förstörts eftersom de var föråldrade och en del även innehöll hyllningar till den tidigare diktatorn Enver Hoxha.

Vi bestämde oss för att satsa på att fortsätta samla in pengar till transporter och dessutom till skrivböcker och pennor och annat material. Dessutom pratade vi om att det kunde vara bra med en kopieringsapparat.

Långtradaren som kom till Albanien i november, den första av flera långtradare, innehöll mat, kläder och utrustning till skolorna. Thorbjörn och jag hade åkt runt och samlat in bänkar, stolar och skrivtavlor som kasserats när det köpts nytt i skolor i Göteborg; i Albanien fick de nytt liv. Vårt skräp blev hög kvalitet i Albanien – en ekvation som jag fortfarande har svårt att få ihop.

På långtradaren fanns även två begagnade kopieringsapparater av märket Canon, som hade fixats av skolor av Partille. Båda apparaterna var professionellt servade och var så tipp-topp som begagnade kopieringsapparater kan vara. Där fanns även med reservpatroner och annat förbrukningsmaterial som behövdes. Plus ett antal tusen (jag kommer inte ihåg hur många) A4-papper i kartonger.

Och nu är vi framme vid berättelsen om kopieringsapparaten från början av den här artikeln.

Kläder, mat och annat livsnödvändigt tömdes på den depå vi brukade åka till utanför Tirana. Skolmaterialet fick tillbringa den första natten i Albanien i ett hus i centrala Tirana.

Direkt på kvällen tog vi den ena kopieringsapparaten och kartongerna med A4-papper in till Bashkia. Medan vi var tre-fyra stycken som bar in papperet tog Thorbjörn med sig vår nye kompis Piro Gjinari, som efterträdde Gufi i kontoret i källaren när han flyttade upp några våningar och blev vice borgmästare, och började gå genom kopieringsapparaten.

Piro, lärare med ingenjörsutbildning, hade redan före genomgången bra koll. Men Thorbjörn tryckte på att det var bara Piro, ingen annan, som skulle sköta servicen.

Precis när apparaten skulle kopplas in runt klockan sju på kvällen gick strömmen, som den gjorde ofta i Albanien vid den tiden. Vi fick vänta i en hel timma innan det gick att kolla att allt fungerade som det skulle. 

Men det funkade. Kopieringsapparaten började leverera.

Rektorer och lärare från Tiranas skolor kom dit och kopierade klassuppsättningar av läroböcker och annat som behövdes. Och när den kopieringsapparat som fanns vid borgmästarens kontor gick sönder kom även övriga som jobbade i stadshuset ner i källaren och kopierade när det behövdes.

Vid kommande transporter skickade vi ner mer färgpatroner och annat servicematerial. Piro gjorde regelbunden service, även efter att han slutat på skolkontoret och började bygga upp ett eget företag. Då och då kollade även Thorbjörn apparaten.

Hur många kopior som kom ur apparaten är det ingen som vet. Men den jobbade på under flera år och gav inte minst, elever och lärare i Tirana, en möjlighet att använda material som de annars inte haft tillgång till.

Den andra kopieringsapparaten som fanns med på långtradaren hade inte ett lika långt liv. Thorbjörn hade inte tid att instruera lika noga, ingen fick ansvaret på samma sätt som Piro fick för den i skolkontoret.

Vi fortsatte skicka begagnade skolmöbler, sammanlagt runt 2500 uppsättningar bänkar och stolar, och skrivtavlor och katedrar. Dessutom blev det en del glasrutor till skolorna som under en period inte kunde ersätta spruckna rutor på något annat sätt än med de glasrutor som vi plockade upp i Göteborgsområdet och skickade ner..

När Thorbjörn och jag var i Tirana i våras frågade vi återigen vår kompis Piro, som vi umgås med mycket varje gång vi kommer till Albanien, om vad våra leveranser egentligen betydde. Han sa, som vanligt, att det var väldigt viktigt just då när de inte hade något. Att någon i ett annat land tänkte på dem och hjälpte till.

Och kopieringsapparaten hade spelat en stor roll.

Detta gick vi och pratade om när vi passerade stadshuset i Tirana i våras.