Florens

Vi har kört förbi några gånger.

Men den här gången blev det ett stopp.

Nån gång måste man ju besöka Florens.

När vi satt hemma och planerade vårt eget giro d’Italia blev det tidigt en markering på Florens, Toscanas huvudstad. Varför det var så självklart vet jag egentligen inte. Men Florens med sin historia och kultur har i många år låtit väldigt intressant. 

Det är en stad man inte åker förbi. Ändå har vi gjort det. Flera gånger dessutom. Senast 2011 när vi körde norrut från Amafilkusten mot Kroatien.

Men nu blev det av. Florens blev det andra stoppet, efter de fantastiska dagarna med vandring i Dolomiterna, på vårt giro.

Som vanligt (om man nu kan använda det uttrycket när man gör något för andra gången) när vi är på höstresa började vi med att leta efter campingar där vårt ACSI-kort ger oss ett lägre pris. Helst utanför stan eftersom vi till varje pris vill undvika risken att plötsligt ha kommit in i en dyr miljözon.

Vi hittade en, Camping Il Poggetto, ungefär två mil sydost om från centrum räknat. Då det utlovades en buss från campingen in till centrala Florens behövde vi inte ens fundera på hur vi skulle ta oss fram på cykel i den täta trafiken på trånga gator.

Vi lämnade Dolomiterna på förmiddagen och var framme på eftermiddagen efter lite drygt 40 mils åkande i husbilen. 

Att efter ett antal timmars bilåkande kunna gå direkt till swimmingpoolen, där solen lyste ytterligare ett par timmar, var en bonus. Men för att få kliva i vattnet var vi först tvungna att köpa var sin badmössa.

Nästa morgon var vi ute i god tid för bussresan in till stan. Biljetterna köpte vi i campingens reception. Att köpa biljett av chauffören hade varit dyrare.

Campingen ligger ganska högt, bussfärden till Florens gick därför till en stor del nedåt. Eftersom vi satt långt fram med bra utsikt blev det en fin bussresa. Först genom Provences böljande kullar, sedan med en vacker vy över staden.

Vi noterade var vi klev av bussen för att lätt kunna ta oss tillbaka efter stadsbesöket.

Innan vi åkte iväg hade vi som vanligt (det här har vi verkligen gjort flera gånger) prickat in ett antal platser på Google maps som vi ville se. Egentligen inte så nödvändigt eftersom det mesta ligger ganska tätt i centrum.

Vi började med det som låg närmast busshållplatsen, Mercato Centrale. Den stora matmarknaden inomhus. En stor saluhall där mesta har en koppling till mat. Mycket grönt som var väldigt fräscht. Fisk och kött. Vin och och öl och smoothies. Bland mycket annat.

Det var dessutom inte speciellt dyrt. Om vi inte hade varit ute på en stadsrundtur hade vi gärna köpt med oss en del hem till husbilen.

Stopp två var på något sätt det mesta centrala både i Florens och på vår stadsvandring. Runt Piazza del Duomo finns ett antal byggnader och gator som lockar studenter och turister från hela världen.

Mäktigast av alla är Santa Maria del Fiero-kyrkan, en av världens största kyrkor. Dessutom ett världsarv. Den väldiga kupolen syns över stora delar staden.

Vi var naturligtvis lockade av att gå in, men den lååååånga kön utanför fick oss att inse att det får bli en annan gång. Att det är fritt inträde gör väl sitt till för att så många ska stå så länge i gassande solsken för att komma in.

Där och då insåg vi att det var så vår dag i Florens skulle bli. Trots lågsäsongen var det fullt av folk överallt. Vart vi än gick hördes alla möjliga språk. Grupp efter grupp kom förbi med lurar i öronen och en pratande guide längst fram med mikrofon framför munnen.

Muséer, kyrkor och andra fina och intressanta byggnader fick klara sig utan besök från oss. Om vi däremot åker tillbaka till Florens blir det ett annat upplägg med förköpta biljetter och noggrann planering för några dagars besök. 

Mitt emot entrén till den väldiga kyrkan finns dopkapellet där framförallt de gyllene Paradisets portar drog till sig massornas intresse.

Men även flera andra byggnader runt Duomotorget fick oss också att gå med böjda nackar och skåda uppåt på väggar och torn täckta med vacker utsmyckning.

Eftersom det var bortåt 30 grader blev vi påminda om ett behov vi ständigt bär med oss; suget efter glass. Lösningen blev var sin strut med två kulor på en gelateria. Väldigt god glass. Anette var speciellt nöjd med hasselnöten. Men efter vårt besök i Nora tidigare i år, när vi gjorde vår Trästadsklassiker, har vi numera en smakribba för glass som är svår att nå upp till.  

Glassen i Florens var väldigt god, men ändå inte som den lena glassen i Nora, som verkligen tapetserade gommen med vällust.

Vi tog oss vidare mot Arnofloden. Passerade byggnader och torg. Stannade upp här och där.

Lyssnade på gatumusikanter, konstaterade att väldigt många statyer är nakna män. Vi gick förbi det världsberömda Uffizigalleriet, där många av de italienska mästarna finns representerade, och tog en kort sväng in i vackra Palazzo Vecchio med sirliga pelare och väggmålningar.

Även den storstadsobligatoriska mimaren höll hög klass och rörde sig med stil och ackuratess när en kvinna la en peng i lådan framför honom.

Jag kollade runt lite extra för att se om det fanns några spår av två av de svenskar som jobbade i Florens i slutet av 1980-talet. Men varken gamle fotbollshjälten Glenn Hysén eller tränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson hade belönats med något synligt eftermäle. Å andra sidan representerade de bara stadens fotbollsstolthet Fiorentina i två säsonger, inte mycket i tuff konkurrens.

När vi kom fram till floden som delar Florens såg vi den, ett av få landmärken som var ett måste inför vårt besök. Ponte Vecchio.

Den väldigt speciella 1300-talsbron över floden är mer eller mindre sönderfotograferad. Googla Florens och Ponte Vecchio dyker garanterat upp på flera av bilderna.

Självklart ville vi inte vara sämre än andra och ställde med viss tvekan upp på den selfie vi själva tog med bron i bakgrunden.

Vi gick också över den och förvånades något av att specialiteten i butikerna på bron tydligen var dyra klockor. 

På andra sidan Ponte Vecchio ställdes vi inför nästa stora beslut. Benen var redan trötta efter promenaden vi dittills genomfört. Och det var varmt. 

Men lockelsen att ta oss upp till Piazzale Michelango, där vi visste att vi skulle belönas med en magnifik utsikt över Florens, blev ändå för stor. Självklart skulle vi se den vackra staden från ovan även om det krävdes både mer vatten och var sin spagetti carbonara för att hämta nödvändig kraft.

Panoramat var imponerande. Floden Arno och Ponte Vecchio till vänster och mitt framför ögonen hela staden med Santa Maria del Fiores kupol som en given centralpunkt. Så vackert. Den historiska staden med sina fantastiska byggnader är verkligen ögongodis.

Vårt besök i Florens var därmed fullbordat. Vi tog på Google maps ut den snabbaste promenadvägen tillbaka till busshållplatsen och stannade bara ett par gånger för att ta bilder vi inte trodde vi hade.

När vi kom fram till det ställe där busshållplatsen borde finnas insåg vi att vi skulle ha varit mer noggranna med att kolla var vi skulle ta bussen. Vi hade numret på bussen och det var en busshållplats, men inte någonstans fanns just det numret. Och det såg absolut inte ut som där vi hade hoppat av.

Efter en stunds velande kollade jag på kartan och såg ett namn som en av kvinnorna i receptionen skrivit upp på vår papperskarta. Montelungo. En sökning på Google maps visade att där fanns en busstation.

Vi gick de 350 meterna dit och… Visst fanns där både bussar och väntplatser. Vi letade överallt efter vårt bussnummer, men hittade inget.

Jag klev på en buss och visade numret på vår buss för chauffören. ”Not my line”, sa han och vi klev av och fortsatte leta. En man i en neonfärgad väst med en massa välfyllda papperssidor fastsatta på ett block blev vår räddning.

Vi hade kommit rätt. Även om det inte fanns någon numrerad stolpe någonstans utefter trottoaren där den ena bussen efter den andra stannade och plockade upp passagerare var det där vi skulle stå.

”Er buss kommer 17.05”, berättade neonvästen.

Klockan blev 17.05, 17.15, 17.30… 17.37 klev vi på bussen mot campingen. Vi som hemma i Göteborg börjar undra om chauffören kört vilse när bussen ännu inte syns två minuter efter utsatt avgångstid tittade på varandra och skrattade lätt – trots att förseningen kostade oss ett dopp i poolen när vi kom tillbaka till campingen.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hade ju fått bevisat för oss att Florens är en stad man inte ska åka förbi.