Gdansk

Gdansk är den största och mest kända av städerna i den polska trestadsregionen.

Det är också en stad med en dramatisk historia, som i modern tid kulminerade när Lech Walesa och de andra varvsarbetarna tog den första striden som föregick Berlinmurens fall.

Dagens Gdansk är en mysig stad med massor att upptäcka.

Vi lämnade tidigt på morgonen husbilen på campingen i Sopot och gick mot järnvägsstationen. Det såg ut att vara en kort tripp, men det är ju oftast först när man testar som man vet hur det egentligen är.

Att köpa biljett av damen i kassan på stationen var enkelt. För 9,30 zloty (runt 25 svenska kronor) fick vi var sin biljett som varade i 75 minuter oavsett om det var lokaltåg, spårvagn eller buss i Gdansk-området.

Svårare var det att hitta rätt perrong. Det visade sig vara viktigt att känna till att vi skulle åka med ett lokaltåg märkt med SKM. Eftersom det även gick andra tåg till Gdansk tog det en liten stund innan vi hittade rätt.

Något som var lite obehagligt var när vi skulle på och av tåget. För avståndet mellan tågets trappa och perrongen var lite väl stort för den som inte är beredd.

Tåget var dock smidigt. Det tog kanske en dryg halvtimma innan vi kunde kliva av utanför shoppingcentret Forum, bara några hundra meter från den gamla stadsporten som markerar början på gamla stan.

Det är utmärkt att börja ett besök i Gdansk med att gå in i just stadsporten. Entrén finns på baksidan, sett från tågstationen, och där innanför finns en av turistinformationerna. Den unge man vi pratade med var inte bara bra på engelska, han hjälpte oss också att välja de platser och byggnader som vi inte borde missa.

Precis innanför stadsporten, som på engelska kallas Upland’s gate, börjar Dluga, den kungliga vägen. Förr i tiden red kungarna in genom stadsporten och fortsatte på Dluga för att förhoppningsvis få folkets hyllning.

I dag är det huvudgatan i gamla stan i Gdansk. Utefter den finns många av de sevärdheter som finns markerade på turistkartorna, dessutom affärer och åtskilliga kaféer och restauranger.

Vi valde att i solskenet slå oss ner på ett kafé där vi beställde var sin macka och cappuccino. Medan vi njöt av mat, kaffe och sol ägnade vi oss åt en av våra gemensamma favoritsporter: att titta på människor.

Efter samtalet på turistinformationen hade vi ringat in några av alla prickar numrerade från 1 till 55. Från stolarna på kaféet såg vi Uphagen´s house. Huset klarade sig hyfsat under tyskarnas ockupation av den stad som de döpte till Danzig, men förstördes när ryssarna kom från öster och tryckte tillbaka tyskarna under andra världskrigets slutskede.

I dag är det ett museum, det enda handelshuset från 1700-talet som är totalrenoverat.

Något som verkligen fick oss på gott humör när vi gick Dluga fram var de färgglada husen. Här har stora delar av färgpaletten använts. När solen låg på blev det verkligen en färgglädje.

Stegen styrdes vidare mot den mäktiga Mariakyrkan. Den är med sin höjd och storlek det högsta landmärket i Gdansk, den syns vida omkring. Från 1600-talet då svenskarna härjade på kontinenten finns en del minnesmärken, flera svenska adelsmän begravdes i kyrkan som tillsammans med Nidarosdomen i Trondheim och domkyrkan i Uppsala är en av norra Europas största kyrkor.

Vi blev tipsade om att vara där strax innan klockan tolv då ett litet drama utspelas dagligen. Inne i kyrkan finns en 1400-tals träklocka som är 14 meter hög (när den byggdes var den världens största träklocka). När vi kom in stod massor av människor och väntade med sina mobilkameror i högsta hugg.

Klockan tolv öppnades små luckor och en liten procession med bland annat Adam, Eva, apostlarna och döden kom ut medan musik spelades. Det pågick några minuter, sedan stängdes luckorna på nytt.

Men Mariakyrkan är inte bara klockan.

Det är en fantastisk kyrka.

Och den som vill kan klättra de över 400 trappstegen upp i ett av tornen och få en magnifik utsikt över Gdansk. Det var dock inget för mig. Men om jag inte haft artros i vänsterhöften hade jag förmodligen gått upp. För bra utsikt över städer är något jag alltid har prioriterat.

På väg mot Motlawa-floden, där Dluga tar slut, passerade vi havsguden Neptunus. I form av en 650 kilos bronsstaty från 1600-talet står han och vaktar framför det gyllene huset, vars fasad glittrar av guld. Den ursprungliga versionen byggdes i början av 1600-talet och var i många år bostad för Gdansk borgmästare.

Även den förstördes under slutet av andra världskriget, men restaurerades senare och är i dag en mötesplats för potentater från trestadsregionen.

Vi var sugna på att gå utefter Motlawa-floden på vår väg genom Gdansk.

Men där pågår stora renoveringsarbeten, en stor del av gångvägen utefter vattnet är avstängd.

Därmed var det exempelvis svårt att se den gamla träkranen utifrån. Den som på medeltiden var Europas största kran i en hamn. Man kan passera och gå in i marinmuseet, men det var omöjligt att få en vettig bild på den utifrån.

När det blev möjligt gick vi dock ner mot floden och följde den.

Efter en liten promenad var det dags att testa glass även i Gdansk. Återigen helt okej, men ändå inte på vår lista som toppas av glassen i Nora.

På floden finns en del båtar. När de ska ta sig ut hissas den stora gång- och cykelbron över till ön med pariserhjulet och den gigantiska skylten med GDANSK i jättebokstäver.

För den som är sugen går det att ta en tur i piratskeppet som utgår från brofästet.

Målet med vår promenad utmed floden var att komma till museet om andra världskriget. Men det var så mäktigt att vi bestämde oss för att det är värt ett eget inlägg på vår hemsida. Det kommer senare.

Vi fortsatte i stället till Europeiska solidaritetsmuseet som skildrar den världsberömda historien om fackföreningsrörelsen Solidaritet.

Det ligger nära det stora varvet där elektrikern Lech Walesa blev världens mest berömde fackföringsbas när han i början av 1980-talet ledde kampen för bättre arbetsvillkor mot den kommunistiska regimen i Polen.

Solidaritet förbjöds, Walesa fick Nobels fredspris men vågade inte åka till Oslo och hämta det av rädsla för att inte få återvända till Polen. Hans fru Danuta åkte istället.

Men kampen fortsatte. Den fick allt större kraft och ledde 1989 till delvis fria val i Polen. En spinoffeffekt blev att kommunismen skakade i hela östblocket, Berlinmuren föll precis som det sovjetiska imperiet. Och Lech Walesa blev Polens förste demokratiskt valde president.

Vi kom till museet strax efter halv sju på kvällen – en halvtimma innan det skulle stänga. Vad vi inte visste var att biljettförsäljningen stängde klockan sex. Därför fick vi bara gå runt i den del av byggnaden där inte själva utställningen finns.

Men det gick att se några gamla filmer om varvet och Solidaritet, på en fanns bland annat ett klipp när en båt hämtades på Götaverken i Göteborg. Dessutom fanns det en del bilder och skyltar om museet.

Lite frestad var jag att köpa en t-shirt med Lech Walesa på bröstet i souvenirbutiken, något köp blev det dock inte.

Innan vi lämnade museet och gick ut och kikade på det höga monumentet över fallna varvsarbetare reflekterade jag över ordet solidaritet, som fanns i och runt hela museet. Det är ett ord jag gillar, men som sällan används nu för tiden.

Solidaritet är för mig att bry sig om andra, vara lojal och ställa upp för dem som behöver det. Tillsammans är vi starka, vilket bevisades av Lech Walesa och varvsarbetarna.

När vi lämnade museet mötte vi massor av svartklädda, långhåriga människor med olika motiv på sina t-shirts. Typ AC/DC och Motörhead. Förklaringen kom när vi hörde hur en hårdrocksfestival brakade loss vid det gamla varvsområdet.

En skön dag i Gdansk avslutades med att vi gick till stationen och tog tåget tillbaka till Sopot.

Och precis som efter besök på andra ställen i Polen sa vi till varandra att hit återvänder vi gärna.

Stefan 11 juni 2024