Tyresta

Tyresta nationalpark blev vår tjugonde svenska nationalpark att besöka. 

Det har alltså blivit en del och vi brukar prata om vad som gjorde den nationalpark vi just vandrat i speciell.

I Tyresta förundrades vi över att det kunde vara så tyst så nära huvudstaden.

När vi kör runt för att besöka Sveriges nationalparker brukar de ligga lite avlägset. Visst kan det finnas några stugor eller villor i närheten men det brukar inte vara så många.
Men när vi körde mot Tyresta nationalpark låg det flerfamiljshus i närheten.
En av SL:s busslinjer stannar alldeles utanför. Perfekt för att göra nationalparken tillgänglig för de som inte använder bil. Men där finns ändå många parkeringsplatser för bilar, bussar och husbilar.
Vi visste ju redan innan vi körde dit att Tyresta ligger i utkanten av Stockholm och nog tänkte vi att det skulle kännas lite annorlunda. 

Vi började med att gå till Naturum som, på grund av att det var midsommardagen, höll stängt. Lite synd, för det var många som ville ha information om nationalparken. Och de foldrar som finns i alla andra parker vi har besökt låg tydligen inomhus. För det fanns inga sådana att få tag på.
Den stora nationalparkssymbolen Guldkronan låg i skogsbrynet en bit från Naturum.

När Guldkronan finns brukar vi alltid fotografera den. Och den brukar lysa så fint i sin guldprakt. Just den här guldkronan blänkte inte. Men fotograferad blev den.

Sen började vi vandringen på den fem kilometer långa Hällmarksslingan. Den finns med i våra böcker om nationalparker, vi hade redan innan vi kom fram valt ut den som en bra led för oss.
Den började som en bred grusväg på cirka en och en halv kilometer innan vi svängde av på en stig in i skogen och upp på lite högre höjder.
På andra sidan grusvägen låg ett naturreservat.
Det var en ganska lätt vandring över knotiga rötter och stenar här och var.
Att gå i gammelskog är alltid något särskilt. Vi minns tydligt hur det var i Muddus nationalpark, kallad Sveriges tystaste plats. Det här var på sätt och vis ännu mer speciellt eftersom vi var så nära storstan. Men det kändes verkligen inte. Stockholm kändes väldigt, väldigt långt bort.
Alltså, känslan att vara i skogen. På de ungefär 2,8 kilometerna som var ren skogsstig mötte vi bara några enstaka människor. Lukterna och miljön. Man går snabbt ner i varv. Vi hörde ett flygplan nån gång, annars var det bara ljuden från skogen som hördes.

Solen letade sig igenom den ibland ganska glesa skogen. Det var väldigt vackert när ormbunkarna på marken lyste i solen.
Hällmarksslingan skulle ha en gul markering att följa. Så gul var den inte, mer beige. Då barken ramlat av var det ibland lite svårt att se markeringen som var målad som en fyrkant på träden. Då var det nästan ingen skillnad alls på färgen på bark och markering. På ett ställe hade någon skrivit ”gul” på ett märke för att kompensera bristen på tydlig färg.
Oftast var det inga problem att hitta rätt ändå, det var fler än vi som gått där och det var upptrampade stigar.
Det var ganska varmt. Vattenflaskorna togs fram flitigt och när vi skulle stanna för att ta fram vår termos med kaffe och våra mackor valde vi en stenhäll i skuggan.
Vi tittade på de gamla knotiga träden. Pratade om hur viktigt det är att vi sparar vår gammelskog och hur bra det är att det finns en nationalpark så nära Stockholm. Och vi pratade återigen om hur tyst det var i skogen, att vi inte hörde några ljud från den närliggande storstan.

Vi satt också helt tysta och studerade hackspetten som jobbade på ett träd en bit bort. Vi njöt.
Sen fortsatte vår vandring. Vi har blivit ganska bortskämda med att inte möta så mycket folk när vi besökt alla nationalparker. Visst, det finns några undantag. Som i Söderåsen när bokarna slog ut eller i Fulufjället när mycket folk gick den kortaste vägen till och från vattenfallet.

I Tyresta var vi stort sett ensamma på skogsstigen, men när vi avverkade den sista biten av Hällmarksslingan var det återigen grusväg. Då kändes det mer som att gå hemma i Slottsskogen i Göteborg eller i vilken park som helst där det finns mycket folk. Som sagt, vi har blivit bortskämda. Men å andra sidan är det roligt att många upptäcker våra nationalparker.

När vi kom tillbaka till vår husbil var vi ganska trötta. Värmen gjorde sitt till och vi började vår resa mot nästa nationalpark – Blå Jungfrun mellan Oskarshamn och Öland. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Den bokade båten till Blå Jungfrun blev inställd på grund av regn.

Blå Jungfrun får besök av oss nån annan gång.

Läs mer om Tyresta här.