Med husbil i Montenegro

Vi hade läst och hört mycket om hur jobbigt det kan vara att köra med husbil i Montenegro .

Men under vår höstresa, när vi hade gott om tid, tyckte vi att det var ganska behagliga knappt 15 mil mellan den kroatiska och den albanska gränsen.

När man ska köra 15 mil med husbil är det lätt att tänka att det tar max ett par timmar. Men 15 mil genom Montenegro, till en stor del utefter kusten, är något annat än att ta sig fram på stora fina vägar i Kroatien. Det är inget fel på den montenegrinska kustvägen, men den har bara en fil åt varje håll och passerar genom flera städer och samhällen. Men vägen är inte så smal att det var jobbigt.

Kollar man restiden på Google maps anges den till drygt tre timmar, alltså ett snitt på ungefär 50 kilometer i timman. Men det var lite högt för vår del. Vid några enstaka tillfällen fanns 80-skyltar (maxhastigheten för husbilar oavsett vikt i Montenegro) då snitthastigheten höjdes något, men oftast handlade det om att ligga och puttra i 40–50. Snittet hamnade snarare på 45. 

Då får man ha i åtanke att vi körde under lågsäsong; söderut i slutet av september, norrut tre veckor senare. Man kan bara föreställa sig hur det ser ut under högsäsong.

Vägen är mestadels oerhört vacker. Inte minst runt Budva, den största staden vi passerade. Och alldeles söder om Budva ligger den berömda ön Sveti Stefan. Under den jugoslaviska perioden var det ett jetset-ställe för rika, berömda människor som gärna satte sprätt på pengarna på kasinot. Efter några års nedgång är det numera en exklusiv femstjärnig resort som lockar till sig gäster från hela världen. 

Men med tanke på den kurviga och ofta väl trafikerade vägen fanns inte så stora möjligheter för föraren att njuta av utsikten över den kända ön. Det gällde att hålla ögonen på vägen och händerna på ratten och kika på bilderna efteråt. 

Vi valde att köra hela vägen runt Kotorbukten i stället för att korta vägen med en färja när vi kom till Kamenari. Dels för att vi ville köra hela den vackra vägen runt, dels för att vi ville komma till Kotor (där det visade sig vara för fullt för att vi skulle kunna stanna). Tar man färjan kortar man körtiden, inte minst för att man då undviker populära Kotor. 

Det som kallas Kotorbukten är som en lång, djup fjord. När vi längst in såg ett kryssningsfartyg ligga vid kaj for tankarna till norska Geirangerfjorden som vi passerat två månader innan – även om miljön i övrigt inte påminde det minsta om det norska landskapet.

Alldeles efter att vi hade passerat Kotor fanns ett stort shoppingområde där vi bunkrade förhållandevis billiga matvaror som skulle räcka ett tag eftersom det inte finns några liknande stormarknader utefter de albanska vägar vi tänkte ta oss vidare på efter att ha passerat gränsen. Vi bestämde oss för att handla i samma affär på väg hem, men insåg efter ett tag att affärerna är stängda på söndagar. 

Montenegro var en angenäm bekantskap, även om vi bara stannade kort i Budva (på nervägen) och Kotor (på hemvägen). Inför nästa gång vet vi lite mer och kan förbereda oss på ett annat sätt. Kanske bli det ett sol- och badstopp vid någon av de fina stränder vi såg från husbilsfönstret. Och kanske någon ny liten avstickare från en en huvudväg under ombyggnad då vi återigen kan få möta en massa får på vägen. 

Montenegro var också det land där vi tankade den billigast dieseln (strax under 17 kronor) på vår resa 2022. Vad man behöver komma i håg är att ta med sig ett grönt kort för bilförsäkringen eftersom Montenegro inte är med i EU. Däremot är det inget tvång på att ha internationellt körkort, men det rekommenderas.

Oktober 2022