Lofoten
Vackra Lofoten levde upp till våra förväntningar
Mytiska Lofoten.
Lockande Lofoten.
Eftersom vi använt nästan alla semestrar till att dra husvagnen söderut har det inte varit aktuellt att åka dit.
Men när vi köpte husbil blev det av.
Vi hade hört väldigt mycket om den vackra ögruppen långt upp i Norge. Men eftersom vi ändå inte hade några planer på att åka dit kan jag inte säga att vi visste så mycket, egentligen.
Kompisar hade varit där och sedan berättat och visat bilder. Men att åka norrut på sommaren var aldrig ett alternativ för oss så länge vi hade husvagn, vi ville ha sol och värme på vår semester.
När pandemin kom 2020 köpte vi husbil. När semestern 2021 skulle planeras ingick inte resor söderut i planeringen eftersom vi levde i ett Europa som, om det inte redan var stängt, kunde stänga butiker och gränser på en kvart.
För första gången i våra liv bestämde vi oss för att åka norrut i Sverige på sommarsemestern.
När Norge öppnade gränserna för dubbelvaccinerade med intyg i början på juli 2021 var vi redan i Kiruna för att åtminstone åka till Abisko. Men när det blev möjligt kunde inget stoppa oss, bilen styrdes via Riksgränsen mot Lofoten.
Vi funderade på att köra lite söderut och besöka Narvik, staden vars hamn är isfri året runt och därför den naturliga porten mot havet för järnmalmen från Kiruna. Men en stund innan vi var tvungna att välja väg bestämde vi oss för att skippa Narvik och istället köra E10:an så långt det gick västerut.
Vi fascinerades direkt av skönheten på Lofoten. De imponerande bergen. Och så havet, som vi såg i stort sett hela tiden.Eftersom allting var så vackert tyckte vi inte att det gjorde så mycket att solen bara lyste med sin frånvaro. Men det är klart att vi var nyfikna på hur det skulle se ut om molnen behagade skingra sig.
Första natten sov vi på en rastplats vid vägen. Eftersom vi stod vid vattnet och hade hört många historier om hur mycket torsk det fanns överallt plockade jag fram det lilla, hopfällbara kastspöet och började fiska.
Eller fiska och fiska. Jag fick inget. Det enda som kändes som ett napp var när draget fastnade i botten och jag fick kapa linan och sätta på ett nytt.
När vi drog upp husbilens rullgardiner nästa dag såg vi att det inte var aktuellt med solsken då heller, men det var med spänd förväntan vi körde vidare. Det var 9 juli och vi var på väg att ännu en gång fira Anettes födelsedag utomlands. Siktet ställdes därför in på något ställe som vi hört om och som verkade spännande.
Det fick bli Henningsvaer, även om det var en rejäl omväg att ta sig dit. Och den sista biten, inte minst över bron över till själva byn, var det trångt. Men inte för trångt. För där fanns redan många stora, större än vår, husbilar på parkeringen.
Ibland kan jag känna att jag upprepar mig själv, att det är lite tjatigt när man entusiastiskt beskriver ställen man kommer till första gången. Men Henningsvaer var en mycket trevlig bekantskap. De små butikerna, de små gallerierna, fotbollsplanen nästan längst ut på den lilla ön – och naturligtvis Fiskekrogen, som fick bli födelsedagsrestaurang. En välsmakande fiskburgare blev födelsedagsmat.
När vi några timmar efter att vi hade smörjt kråset stannade husbilen för natten hade vi kommit till det kända fiskesamhället Reine. När vi följde skyltarna mot ställplatsen för att parkera kände vi en inte alltför behaglig doft. När vi öppnade bildörrarna blev lukten starkare.
Förklaringen var lika enkel som överraskande (jag erkänner, vi borde ha läst på lite till innan vi åkte dit). Det var fiskhuvuden som luktade. Att det ska lukta fisk i fiskesamhällen hör till, men här handlade det om lååånga rader med fiskhuvuden som hängts upp för att torka för att sedan exporteras till – Afrika. I bland annat Nigeria anses torkade fiskhuvuden vara en delikatess, exempelvis utmärkt för fisksoppa.
När vi gick och la oss såg vi (det var i början av juli i midnattssolens land) att molnen fortfarande täckte himlen. När vi vaknade nästa dag var läget ett annat.
Plötsligt insåg vi varför Lofoten är världens vackraste plats. Det var vackert även när solen inte lyste, men när solen lyste mot en helt blå bakgrund var det… ja, betagande, fantastiskt… Välj vad du vill, orden räcker ändå inte till.
Om det var en njutning att köra genom Lofoten när det var molnigt vet jag inte hur jag ska beskriva känslan när solen lyste.
Färgerna, ljuset, det olikfärgade havet, bergen, båtarna, husen. Ren magi.
Från Reine var det bara en knapp mil tills vi var framme i Å. Gör man som vi, och kör hela vägen till Å längst ner på Lofoten, får man uppleva hur det är när en europaväg tar slut med en tunnel fram till en parkeringsplats.
Vi tillbringade en stund i Å, som är ett litet samhälle. Vi drog upp kamera respektive mobil hela tiden, tog oavbrutet bilder på det vackra.
Efter vändningen i Å fortsatte vi att njuta. Lite märkligt dock att se fina sandstränder – tomma på folk (jag överdrev lite, jag såg ett uppfällt parasoll). För med kanske elva tolv-grader i vattnet och sexton-sjutton i luften en fin sommardag blir det ingen traditionell bad- och solsemester om man beger sig till Lofoten.
Men det behövs inga bad. Efter några dagar på Lofoten kan vi bara säga att allt vi tidigare hört och sett stämmer. Den som eventuellt funderar på att åka dit kan sluta fundera och dra i väg när tillfälle ges – Lofoten är värd ett besök.
2 Comments
Av bmlarsreseblogg
Vackra Lofoten! Dit gick vår husbilsresa första sommaren som husbilsägare. Då hade jag bara två veckors semester i början av augusti och vi fick en underbar tur med valsafari norr om Andenes och en båttur in i Trollfjorden. Vi får se om vi kommer dit på vår resa upp till fjordarna i år.
Stefan Nilsson
Ja, där är verkligen magiskt vackert. Vi pratar om att åka dit igen men det blir nog först nästa vår om vi är friska och kan åka då😀. Vi hade ju hört det skulle vara vackert, men man förstår inte hur förrän man är där.