Sopot

Att vi skulle till Sopot var självklart när vi åkte till Polen för första gången.

Varför är dock lite oklart.

Förmodligen var det för den långa, fina stranden som såg så läcker ut på bilderna.

Och den var ännu längre och finare i verkligheten.

Vi har Trollhättan, Uddevalla och Vänersborg. Men även polackerna har sitt eget trestadsområde med Gdansk, Sopot och Gdynia.

Den minsta staden är Sopot, den som ligger i mitten. Det var dit vi ställde in gpsen.

Själv minns jag namnet Sopot från nyhetsflödet under den tid då Polen var en kommunistisk lydstat till Sovjetunionen. Varje år kunde man i flera svenska tidningar läsa om festivalen i Sopot då det tävlades bland annat i musik och tv-program.

Den årliga festivalen finns fortfarande, men när det skrivs om Sopot i dag handlar det mest om turistorten. Ofta med tillägget Polens riviera.

Tanken från början var – åtminstone för mig – att bo några dagar på en camping nära stranden och ha lite skönt strandhäng varvat med att upptäcka Sopot, Gdansk och kanske Gdynia.

Men medan vi njöt av svensk högsommarvärme i östgötska Stegeborg och Söderköping i månadsskiftet maj-juni insåg vi att det skulle bli dåligt med värme på den polska rivieran när vi kom dit.

Vistelsen blev därför några dagar kortare eftersom Östersjön inte lockade till bad.

Vi hade bestämt oss för att styra mot camping Sopot 34. Det visade sig vara ett bra val för att ha husbilen parkerad under besöket i trestadsregionen. Bara några minuter ner till stranden och 15-20 minuter både in till Sopots centrum och till järnvägsstationen för att åka till Gdansk och Gdynia.

Som gammal soldyrkare och badmänniska var jag väldigt nyfiken på stranden och ville gå ner och kika på den så snabbt som möjligt. Från campingen var det bara att korsa cykelbanan – massor av cyklar och elsparkcyklar, en del i hög fart, det gäller att se upp – och gångbanan och hitta någon av öppningarna i vegetationen.

Stranden avgränsas av en hög vall som här och där har numrerade öppningar där man kan gå ner mot sand och vatten.

Det var runt 20 grader i luften och inte speciellt många människor som låg på stranden. Men några gjorde det, flera av dem med en bok i handen. Bara ett fåtal badade.

De flesta människorna på stranden gjorde som vi, promenerade utmed vattenlinjen. Och det var verkligen en upplevelse att se hur långt stranden sträckte sig i båda riktningarna från platsen där vi gick ner. Själv påmindes jag om den väldigt långa stranden i albanska hamn- och badstaden Durres.

Utefter stranden finns flera kaféer och matställen där det trots bristen på riktig sommarvärme fanns många gäster.

Att sitta i lä högt upp på stranden och äta och dricka gott tilltalade många.

Vi fortsatte förbi ett par fik och tog oss till de färgglada små fiskebåtarna som dragits upp på grunt vatten med vajrar. De har ingen hamn. De körs ut i vattnet när det är dags för att åka ut och fiska och dras in igen efter avslutat värv.

I slutet, i riktning norrut, av den del av stranden vi såg syntes den välkända piren som vi hade bestämt oss för att gå ut på. Men istället för att pulsa genom sanden eller riskera att få vatten på skor och strumpor om vi gick för nära vattnet tog vi oss upp till strandpromenaden.

Vi passerade flera badhotell, restauranger och kaféer på vägen in mot centrum. Ett namn stack ut mer än de andra; Zhong Hua.

Ett ovanligt namn i ett land där mycket annars handlar om w, massor av ihopsatta konsonanter och ändelser på -ski.

När cykel- och gångbanorna tog slut kom vi fram till den stora öppna platsen som är början på den 600 meter långa gågatan Monciak – eller Bohaterow Monte Cassino som den egentligen heter. Den går i närmast rät vinkel mot stranden och kantas av affärer, restauranger, pubar, kaféer och glassbutiker.

Men vi svängde istället åt höger och gick mot piren. För att passera vändkorsen precis där den börjar fick vi köpa var sin biljett  för runt 25 svenska kronor. Piren heter Molo och är med sina 511 meter Europas längsta träpir.

Jag studsade till lite vid påståendet, hade för mig att vi gick på en ännu längre pir när vi för två år sedan var i Rättvik i Dalarna. Och visst stämde det. Långbryggan rätt ut i Siljan är 628 meter. Hur det hänger ihop vet jag inte riktigt. Men kanske beror det på att den kallas brygga istället för pir och sägs vara världens längsta insjöbrygga.

Tillbaka till Sopot. Från piren fick vi en ännu bättre vy över den långa stranden.

Längst ut finns en hamn för fritidsbåtar av varierande storlek. Där kan man också ta båten till Gdansk och Gdynia – eller gå ombord på piratfartyget vid kajen.

Hur som helst – piren anses vara Sopots största sevärdhet. Och nu kan vi sätta check på den.

Vi lämnade piren och fortsatte i samma riktning, alltså rakt fram på gågatan Monciak. Sopot är sedan gammalt en kurort. Det syns både på hotell- och spaskyltar.

En gång i tiden var det bland annat ett tillhåll för rika tyskar. Men efter andra världskriget fördrevs alla Sopot-bor med tyska som modersmål. Sedan dess är det polska som gäller i första hand.

Vi gick uppför gågatan med bestämda steg. Målet var givet: glass.

Vi passerade fina byggnader och en alldeles speciell: Krzywy Domek – Crooked house på engelska. Den utsågs 2013 till en av Europas konstigaste byggnader. Lite svensk anknytning finns, den svenske grafikern Per Dahlberg är en av de som var med och utformade byggnaden som får alla som passerar första gången att stanna till en stund.

I Gelatomania  hittade vi glassen vi sökte. Den var okej, enligt vår smak. Men inte top notch för våra smaklökar.

När vi kom till St Georgekyrkan i slutet av Monciak tänkte vi göra som oftast när vi kommer till en kyrka som ser intressant ut, gå in. Den byggdes runt det förra sekelskiftet när Wilhelm den andre var kejsare av Tyskland och kung av Preussen och spelade en viktig roll under andra världskriget.

Men vi fick vända i dörren eftersom det var gudstjänst där inne.

Sista stoppet innan vi vände tillbaka till husbilen blev tågstationen där vi kollade hur vi skulle ta oss till Gdansk nästa dag.

Det vi framförallt tog med oss från Sopot var just det vi var nyfikna på när vi åkte dit. Staden i nordpolen (jag vet att det är en riktigt usel ordvits, men den måste ändå skrivas) är en semesterpärla med den fantastiska stranden som given mittpunkt.

Men nästa gång vill vi ha riktig värme för en ordentlig sommarsemester med strandhäng och bad.

Stefan 7 juni 2024