Generationsresan till Liverpool

Det började med en fråga från en av våra söner i augusti förra sommaren:

– Farsan, ska vi inte göra en generationsresa till England med husbilen och se på Liverpool? 

På påskafton åtta månader senare var vi på plats inför Liverpools möte med serieledande Arsenal på Anfield; två sonsöner, två söner och en far/farfar.

Idén var lika galen som genial. Tre generationer i en husbil under påsklovet för att göra något som vi alla fem älskar: se på fotboll. Jag vet, alla Liverpools matcher går på tv även i Sverige. Och vill man nödvändigtvis se matcherna live på klassiska Anfield finns det ju flygplan. Men en resa till Liverpool tur och tur med nio övernattningar är naturligtvis något mer än bara en fotbollsmatch.

Vår husbil har fem bältade åkplatser och samma antal sovplatser. Frånsett två nätter i en familjehytt på Stenas Tysklandsfärja sov vi alla fem i husbilen. Inga problem att sova, men lite trångt att passera varandra på golvet när alla var inne.

Att köra direkt till Liverpool var aldrig aktuellt, det handlade om var vi skulle stanna för att få ut vad vi önskade av vår resa. Med 84 mil mellan Kiel och franska Calais, där färjan över engelska kanalen väntade, siktade vi på belgiska Gent. En mysig stad, mindes jag från besöket där för 30-talet år sedan. Jag bokade camping Urban Gardens och hoppades/räknade med att vi skulle ha avverkat de 70 milen fram till klockan 20–21 nån gång.

Men megaköer i Hamburg och Antwerpen och en del annat trafikstök spräckte den förhoppningen. När vi till slut rullade in på campingen hade sjuåringen, den yngste av Liverpool-supportrarna i husbilen, sovit ett par timmar. Det var mörkt och efter ett långt ihållande regn väldigt lerigt på gräsplätterna där husbilar och husvagnar stod. Att känna hur drivhjulen börjar spinna i leran på en 3,8 ton husbil framåt midnatt är inget att rekommendera. Det gick dock att gunga loss bilen med koppling och gas. En tajt vändning senare backade jag in istället med fäste för framhjulen.

Urban Garden var annars perfekt för ett besök i Gent. Nära stan och med en gratis shuttlebuss direkt in i centrum. Jag betalade vid bokningen och checkade in på nätet vilket innebar att det inte spelade någon roll när vi kom dit eftersom kameran vid entrén läste av bilens registreringsnummer för öppning av bommen. Vi var tvungna att checka ut innan vi åkte in till stan, men det var inget problem. Utanför campingen fanns stora parkeringar för både husbilar och personbilar. Lika gratis som bussen.

Gent visade sig också vara perfekt för ett besök. Vid sidan av fotbollsmatchen var en belgisk våffla det viktigaste att se fram mot för sjuåringen. Den tjocka våfflan med chokladsås och glass på gjorde honom inte besviken. Inte någon av de tre andra heller för den delen. Själv valde jag färska lokala jordgubbar – de tidiga som i Sverige alltid saluförs som belgiska – på min våffla.

Jag måste erkänna att jag trots att jag hade varit där tidigare hade lite dålig koll på Gent. Jag mindes kanalen och att där fanns många pampiga byggnader och en Volvo-fabrik i utkanten – men Gent är så mycket mer.

På 1500-talet var den Europas största stad med strax under 200000 invånare. Många av de pampiga husen och kyrkorna har en historia från 1100-, 1200- och 1300-talen. Stadens historiska vibbar tillsammans med båtarna på kanalen, kaféerna och restaurangerna, spårvagnarna och många spektakulära byggnader skapar en mysig miljö som fick mig att smsa min fru att hit måste vi åka. Och på det den fantasifulla konsten på Werregarenstraat, som också kallas Graffiti street.

De tre vuxna i sällskapet uppskattade timmarna i Gent, precis som den historiskt intresserade 14-åringen. För sjuåringen var kanske inte gamla byggnader det mest intressanta, men våfflan och leksaksaffären med Pokémonfigurer fixade dagen.

Eftersom färjan över kanalen skulle gå först dagen efter fanns det plats för ytterligare ett stopp. Vi körde tio mil rakt västerut och kom in i Frankrike. När vi parkerade på ställplatsen i Dunkerque hade vi bara fem mil att köra till Calais, där den förbokade och betalda (ungefär 2300 kronor) färjan väntade på oss tjugo i tio nästa förmiddag.

Om Gent hade sin storhetstid på 1500-talet hamnade Dunkerque i hela världens blickfång betydligt senare. Runt månadsskiftet maj-juni 1940 evakuerades där över 300000 allierade soldater undan de framryckande nazityska soldaterna.

Att gå utefter den långa sandstranden, läsa på minnestavlorna om paniken och mångas räddning när Hitlers tyska armé tog över stora delar av Europa ger perspektiv när vi har ett nytt krig inte så långt härifrån.

Utefter stranden finns numera hotell, kaféer och restauranger i det sommarparadis som Dunkerque numera är. Dessutom finns möjligheten att därifrån ta färjan till engelska Dover.

Ställplatsen 500 meter från stranden, vid muséet om slaget vid Dunkerque, var alldeles utmärkt för syftet: att få ett fint stopp eftermiddagen/kvällen innan vi drog till England. En natt kostade åtta euro.

De unga i bilen hittade som vanligt sitt eget sätt att roa sig även där. Med en fotboll på en ledig yta löser sig det mesta.

Jag hade ingen aning om hur stort färjeläget i Calais är. Vi hade bokat på Irish Ferries eftersom deras färja till Dover passade oss bäst i tid. Men där fanns en del annat att välja på och massor av olika vägar och pilar, dock var det lätt att hitta.

Redan när vi kört ombord på färjan och gått ut på däck såg vi England. Efter en och halv timma var vi framme vid Dovers berömda vita klippor. Med en timmas tidsskillnad blev ”nettotiden” bara en halv timma.

Eftersom vår husbil väger 3,8 ton är den för tung för våra söner att köra. Det krävs ett körkort i obruten följd sedan 1996 (den så kallade farfarsregeln) eller ett C1-körkort för att köra ute i Europa. Därför körde jag hela sträckan fram och tillbaka till Liverpool och var den ende som behövde fundera på hur det var att köra till vänster när vi rullade av färjan i Dover.

Jag har kört mycket vänstertrafik i Sydafrika. Men där är allt ”fel”. Ratten till höger, blinkersen ofta till höger, växelspaken till vänster om ratten. Det här var första gången i mitt 65-åriga liv som jag körde med en egen bil på vänster sida.

Men det var inte problemet med att köra de 48 milen upp till Liverpool. I den mån man ska prata om problem handlade det om vägskyltningen och bristen på ställen att stanna. Så besvärligt var det inte, men den som är bortskämd med tusentals mil på tyska vägar med vääääldigt noggrann skyltning  är det lite besvärligare utefter motorvägarna upp mot Liverpool.  Kartläsaren (snarare gps-läsaren) på passagerarsidan behövde hänga med i körningen.

Jag måste erkänna att jag hade läst på dåligt om vägtullarna utefter sträckan Dover–Liverpool. Därför visste jag inte hur och vad jag skulle göra när skyltarna med vägtull dök upp då vi närmade oss London. Trafiken gick relativt långsamt, men där fanns ingen betalstation. Den enda vägledningen fanns på skyltar långt över vägbanan, där stod att man skulle betala on line. Jag googlade när vi kom fram och såg då att jag skulle ha betalat på förhand, men att det också gick att betala efteråt inom ett dygn. Instruktionerna för vad som gäller finns här.

På eftermiddagen nådde generationsresan utkanterna av Liverpool. På lantliga campingen Hidden Corner parkerade vi husbilen med höns springande i en stor inhägnad alldeles bakom. I den 16-gradiga kvällsvärmen tog vi fram bord och stolar. Plockade fram våffeljärnet och gräddade våfflor medan kusinerna sprang av sig nästan 130 mils husbilsåkande – naturligtvis jagande en fotboll.

När de var klara väntade en äggjakt, men inte bland hönsen utanför husbilen. Istället var det de två yngsta som fick uppdraget att hitta påskäggen. Deras syskon var kvar hemma i Göteborg och fick där vara med på farmors klassiska äggjakt. Men farmor Anette tyckte att även Liverpool-resenärerna förtjänade godis i ett ägg. I ett av skåpen hittades var sitt ägg, vilket föranledde en tack-video hem till farmor.

Dagen efter skulle vi uppleva höjdpunkten på generationsresan. Favoritlaget Liverpools match mot serieledande Arsenal på klassiska arenan Anfield.

Tredje delen av generationsresan – London och under kanalen – kan du läsa om här.