Skärhamn

Oftast när vi pratar om att åka till Bohusläns pärlor tänker vi på Smögen, Hunnebostrand och Fjällbacka – sådant som finns ovanför Lysekil.

Men där finns en del att gotta sig åt även lite längre söderut.

Som Skärhamn på Tjörn.

De senaste 20-25 åren har mycket handlat om Nordiska akvarellmuseet när Skärhamn har kommit på tal. Och det är inte så konstigt. Museet ligger vackert vid vattnet, har ofta ambitiösa utställningar och spännande föredrag.

Dessutom kan man både äta mat och ta en fika på restaurang Vatten, som finns under samma tak. Om solen dessutom lyser, som den gjorde när vi var där, blir det trångt bland borden utomhus på den södra sidan.

Senast vi var där ställde vi husbilen hos Hav & Logi vid den södra infarten till Skärhamn. Den gången körde vi upp på campingen, nu tog vi en av de sex ställplatserna som ligger utanför själva campingen, precis där den börjar.

Samma service och bekvämligheter, men lite billigare.

Från campingen är det två och en halv kilometer till museet. De första en och och en halv kilometerna är en raksträcka. När vi gick fram och tillbaka vid det förra besöket kändes det som en närmast oändlig promenad. Nu hade vi cyklarna, våra elcyklar. Då är det en ren njutning med en raksträcka i lite lätt motvind.

Det lätt dåliga samvete jag känner när jag passerar ungefär jämnåriga, tappra, hårt kämpande människor som trampar på sina helt manuella cyklar försvinner snabbt.

Cykelställ kan vara ett problem utanför diverse lokaler. Men inte utanför akvarellmuseet. Rejäla betongklumpar med däckanpassade jack och fastgjutna byglar.

Utanför entrén möter vi en busschaufför, med största säkerhet var det han som precis hade släppt ur ett stort gäng ur en buss märkt Vårgårda.

Nackdelen med elcyklar är batterierna. Inte att de finns. Men de är väldigt dyra och därför stöldbegärliga. Därför brukar jag alltid bära omkring de tunga pjäserna i ryggsäcken när vi parkerar cyklarna och ser oss omkring.

På museet i Skärhamn var det inget problem. Bara att låsa in batterierna i skåpen tillsammans med jackan.

Direkt när vi kommit in i det första utställningsrummet hamnade vi i ”Process – om lusten att måla akvarell”, en utställning med tavlor, instruktionsfilmer med olika konstnärer om akvarellmålning, material och annat.

Med en tvåa i teckning rakt genom skolan kände jag mig inte riktigt mogen för att ta tag i mitt akvarellmålande som pensionär.

Men många från Vårgårda-bussen tog sig tid och såg ut att vara mycket intresserade.

Däremot såg även jag en mängd fina målningar som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att ha på väggen hemma. Inte minst Lars Lerins björkar. Lerin sticker ju ut i alla sammanhang, även i Skärhamn.

Vi funderade på att ta en fika i restaurangen/kaféet efteråt. En stund med en kaffe i handen vid vattnet utomhus lockade. Men det blev stopp direkt. Fullsatt.

På badplatsen alldeles söder om museet vart det tvärtom, tomt. Inte så konstigt när det var lite drygt tio grader i vattnet. Men det är bra att bada där på sommaren. Jag vet, för det har jag gjort.

Serveringsställena i närheten hade inte ens öppet. Att det var försäsong var mer än tydligt.

Men ett par hundra cykelmeter bort från museet lockade det som vi alltid dras till, oavsett om vi är i Sverige eller utomlands. Glass. På Sommardröm glasscafé finns dessutom ett större urval än vanligt. Man kan välja mellan Sia, Lejonet&Björnen, Engelholm, Triumf, Kling och GB. Kulorna kostar lika mycket, man kan välja olika fabrikat till samma bägare eller strut.

Jag åt min första Banana split i USA 1973, den jag åt i Skärhamn var inte den sista.

Vi stannade till vid gästhamnen mitt över glasskaféet.

Kollade lite på det fåtal båtar som låg i och spanade in mellan de röda bodarna.

På håll såg vi kyrkan, som på de flesta andra ställen höjde sig kyrkan över omgivningen.

Cyklarna rullade vidare utefter hamnen in mot de äldre delarna av samhället.

Vi kollade lite på den vackra tvåmastaren Atene och rullade vidare in på den smala gatorna.

Tvärs över, på den norra sidan av viken, fanns inte bara en rostig gammal cistern utan framförallt en massa hus av betydligt yngre datum än trähusen i centrala Skärhamn.

Vi valde att vända och ta en annan väg mellan de fina trähusen. När vi kom till kyrkvägen fortsatte vi uppåt och stannade inte förrän vi var framme vid kyrkan.

En begravning hade precis genomförts, vi kom förbi precis när de sista gästerna lämnade kyrkan. Utsikten över Skärhamn ut mot havet var magnifik.

En hög minnessten drog våra blickar till sig. Den var till minne av de som arbetat på havet men som aldrig kommit tillbaka.

Precis som i de andra samhällena vi besökte under vår vecka i Bohuslän över månadsskiftet april-maj var det väldigt lite folk på bryggor och gator. Hela Skärhamn andades försäsong i väntan på att det ska dra i gång.

Stefan 10 maj 2024