Salzburg

När vi var i Salzburg för några år sedan regnade det.

Naturligtvis var det likadant när vi kom dit den här gången. Inte hela tiden, men till och från.

Gött för göteborgare att vistas i ett väder som vi känner igen. Vi reste dit med våra goda vänner Martin och Carina som aldrig besökt Salzburg förut. Och det hade ju varit trevligt att få se stan i solsken, men så blev det inte.

Alldeles utanför ställplatsen där vi parkerade husbilarna tog vi bussen in till centrum. När vi klivit av bussen och såg oss omkring var det omöjligt att inte lägga märke till den högt belägna fästningen Hohenlsalzburg, varifrån man inte bara ser ut över stan utan även över de omkringliggande bergen.

Vi går ju i nationalparker när vi kan, men har bestämt att vi även ska besöka världsarv.

Och ett sådant är gamla stan i Salzburg. Där finns en del fint, även om paraplyer skymde sikten emellanåt den här gången.

Att Salzburg är Mozarts hemstad kan ingen missa, hans namn finns lite här och där. På huset där han föddes, på huset där han bodde en period, på de världsberömda runda choklad/marsipankulorna som heter Mozartkugeln.

I ett av de många gamla husen inne i gamla stan såg vi plötsligt en skylt med ”Swedish candyshop”.

Nyfikna som vi är gick vi inte bara fram och kollade varorna i fönstret. Tillsammans med Martin gick jag (Stefan) även in i butiken och såg Algrens bilar, Marabou choklad, lösgodis och knäckebröd från Leksand.

Varför öppnar man en svensk godisaffär i gamla stan i Salzburg?

– Varför inte, svarade kvinnan bakom disken.

På skånska. För det var hon som hade startat affären för 13 år sedan.

– Jag bodde här redan då. Det fanns inget lösgodis och ingen god choklad. Uppenbarligen finns det ett behov eftersom butiken finns kvar och jag till och med klarade mig genom pandemin, sa skånskan.

Efter några hundra meters promenad fastnade vi för en annan skylt: ”Christmas in Salzburg”. Lite märkligt var det att gå in och höra Stilla natt från högtalarna medan vi passerade tomtar och julgranskulor – där fanns allt för ett julfirande 2.0. Och visst, det är ju bara knappt fyra månader till jul. Men lite ovant ändå.

Vem kan motstå ett luncherbjudande om wienerschnitzel i Österrike? Inte vi.

Men det vi kommer att minnas mest är ändå den unge servitören som inte pratade tyska utan bara bruten engelska.

– Var kommer du ifrån, undrade vi.

– Ukraina, svarade han.

Efter julsaker och svenskt godis fick vi en påminnelse om vilken tid vi lever i.

Den unge servitören hade flytt från Ukraina när kriget bröt ut, annars hade han tvingats in i armén för att slåss mot de av Putin utsända ryska soldaterna.

/Stefan