Vi svängde vänster alldeles efter Mariannelund. Och strax innan vi var framme stod det Katthult 3 på en annan skylt som vi passerade.
Inte undra på att vi var lite förberedda på att få se Emil i Lönneberga bli jagad av sin pappa bland klippblock och barrträd i Norra Kvills nationalpark.
För det var dit vi åkte efter att dagen före ha blivit förtjusta i Eksjö. De 17 tidigare nationalparksbesöken hade skett i plusgrader och mestadels gott väder, typ vår- eller sommarvärme.
Lite ovant var det att vandra i kyla.Men när vi gick runt i Norra Kvill var marken minushård och här och där täckt av ett tunt, tunt lager med snö.
Vi var först lite tveksamma till att åka till vår 18:e nationalpark eftersom det stod på Nationalparkernas hemsida att vägen inte gjordes i ordning på vintern. Men det visade sig var obefogad oro just den här vinterdagen.
Långt därborta syns husbilen på parkeringen.
Där fanns nästan ingen snö och vägen var fin, även de sista två tre kilometerna fram till parkeringen ett par hundra meter från entrén. Och det var inga problem att parkera husbilen. Där stod två bilar när vi anlände och det var bara vår husbil kvar när vi vandrat färdigt.
Här blev vi varse att ledernas namn inte stämde med längden på leden.Ofta har vi valt medellängd eller en kortare variant att vandra med ryggsäck på genom nationalparker där det finns utmaningar på en mil och mer i stundtals jobbig terräng. I Norra Kvill var valet enkelt, vi tog den längsta – som helt logiskt heter Lilla Idgölsrundan. Den är runt 4,5 kilometer, inklusive promenaden fram och tillbaka till parkeringen. Stora Idgölsrundan är ungefär 1,5–2 kilometer kortare.
Isen hade precis lagt sig. Undrar vad ”krokodilen” gillar det?
Lite lätt förvirrande, kanske. Men Lilla Idgölsrundan går runt Lilla Idgölen medan Stora Idgölsrundan sålunda går runt Stora Idgölen. Norra Kvill är en liten nationalpark, men naggande god.
Flyttblock ligger överallt i denna nationalpark.
Istiden har lämnat väldigt stora spår i form av stenblock som ligger utspridda över stora delar av området. Lika länge har de stora tallarna och granarna inte stått där, men den äldsta tallen uppges vara runt 500 år. Det som är speciellt, och som vårdas i nationalparken, är just gammelskogen som har fått växa orörd i många år. Där de äldsta tallarna står håller dock granarna på att ta över. Förklaringen: Det var länge sedan det brann på den platsen, det gynnar granarnas utbredning.
Det fanns väldigt ståtliga och gamla tallar och granar här.
Hur många rötter vi gick över vet vi inte. Men det var en del. Det var dock ingen jättejobbig vandring, frånsett en rejäl uppförsbacke (vi gick varvet medsols) på väg upp mot Idhöjden.
Men några vänliga själar hade sett till att där fanns ett rep att hålla sig.
Repet underlättade för oss gamlingar att ta sig upp på berget på den frusna marken.
När vi satte oss för den obligatoriska nationalparksfikan på toppen av Idhöjden satt vi helt tysta och lyssnade – på tystnaden.
Ingen blåst, inga andra människor, inget fågelkvitter – det var en lisa för själen att bara ha sina egna andetag att lyssna till. Frånsett när tystnaden plötsligt bröts av en hackspetts ihärdiga hackande.
Som vanligt njöt vi under vår fikapaus.När vi tidigare har besökt nationalparker har vi oftast njutit av grönskan under vår, sommar eller höst.
Det har dock sin speciella charm att gå i en nationalpark även på vintern. Vi inser dock att vi måste ta en tur hit också när näckrosorna blommar och se även denna nationalpark sommartid.
