Hit går drömmarna

Hit går drömmarna. Oftast är det platser som är väldigt vackra.

Men när vi presenterar tio ställen vi alltid drömmer om att återvända till kan det också handla om dofter, ljud eller en väldigt speciell upplevelse.

Vi har roat oss med att plocka fram tio platser där vi har varit tillsammans. Platser som vi kan sitta och prata om på kvällarna hemma i Fiskebäck – inte minst när det är mörkt, kallt, blåser och regnet kommer underifrån.

Häng med till tio av våra favoritplatser. Och berätta gärna om dina egna.

Bluegum hill, Sydafrika

Efter många besök i Sydafrika (jag, Stefan, har varit där över 20 gånger, Anette sju-åtta gånger) finns det åtskilliga platser som vi alltid längtar till.

En är balkongen på Bluegum Hill i Kapstaden, vårt favoritguesthouse i Sydafrika. Att gå in på rummet och göra lite kaffe, ta en eller ett par skorpor ur plåtburken och sen ta plats på en av solsängarna på balkongen vid den lilla swimmingpoolen är något jag plockar fram ur minnet då och då.

Att sitta i den goa sommarvärmen och se ut över Kapstaden är magnifikt. Rakt fram finns fotbollsstadion som byggdes till, och användes under, VM 2010. Längre ut i havet syns Robben Island där Nelson Mandela satt som fånge under många år. Snett till höger bakom stadion finns en av hela Afrikas mest besökta platser, shoppingcentret Waterfront. Och så alla hus mitt emellan och runt omkring.

När jag sitter hemma i Fiskebäck och skriver dessa rader känner jag kaffesmaken och de krispiga skorporna i munnen. Solen skiner, sikten över bukten och kusten som fortsätter upp på västra sidan av den afrikanska kontinenten är klar. Det är inte svårt att plocka fram de minnena när det är minusgrader och iskall blåst på utsidan av vår lägenhet här i västra Göteborg.

En våning ovanför balkongen med den lilla poolen finns den lilla balkongen där vi har ätit frukost varje morgon vi har varit där förutom när det har blåst för mycket. Färsk fruktsallad, en liten yoghurt, skramblade ägg, rostat bröd och kaffe till det medan jag ser ut över magnifika Kapstaden är också något jag hela tiden längtar tillbaka till.

Brazzaville, republiken Kongo

Till Kongo Brazzaville åker man inte på vanlig semester, dit åker man för att hälsa på någon eller för att man har något uppdrag där. Huvudstaden i den minsta av de båda Kongo-länderna ligger vid den mäktiga Kongofloden, på andra sidan ligger det stora Kongos huvudstad Kinshasa.

Första gången jag var i Brazzaville var i mitten av 1980-talet då jag tog ledigt från jobbet och hälsade på goda vänner och skrev artiklar som jag sedan sålde till min tidning GT.

Tillsammans har Anette och jag varit där av en speciell anledning. För i mitten av 2010-talet bodde vår son Simon där under ungefär åtta månader.

Han var då volontär på fotbollsskolan som startades av BK Häcken och dåvarande Svenska Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan, och numera drivs lokalt med stöd av Equmeniakyrkan. Vi tog då möjligheten att hälsa på honom för att vara med honom i denna speciella miljö.

Brazzaville var, och är, fattigt. När vi var där i början av 2007 fanns dessutom gott om skotthål i byggnaderna i centrum, spår efter det senaste inbördeskriget.

Men det finns även så mycket vackert i Brazzaville och då tänker jag inte bara på de många varma människorna. Att sitta vid Kongo-floden och se ut över det pulserande vattnet är en höjdare. Jag tänker framförallt på den kväll då vi satt tillsammans på en restaurang och åt god mat i go värme alldeles vid vattnet. 

Vi var tillbaka två och ett halvt år senare då vi även åkte över till Kongo Kinshasa för att vara med när en fotbollsskola invigdes även där.

Vi hoppas på fler besök i Brazzaville, en stad som finns djupt i våra hjärtan.

Dolomiterna, Italien

Vi hade sett fram emot komma upp i de italienska Dolomiterna, framförallt gällde det Anette. Hon hade i flera år drömt om att vandra omkring högt uppe i de italienska bergen. Det blev därför den första stationen när vi körde runt i Italien under nästan två månader i höstas.

Och det var lika fantastiskt som vi hade hoppats på. Första dagens branta sluttningar och vandring genom en hel del skog utanför Predazzo, en knapp timmas bilresa från Bolzano var en härlig upplevelse.

Andra dagens dubbla linbanefärd upp till ett berg i en helt annan riktning var ännu häftigare. Termoskaffe smakar sällan bättre än vad det gjorde på 2300 meters höjd (200 meter högre än Kebnekajse) med utsikt över både berg och dalar i strålande solsken.

Vi vill definitivt uppleva det igen, gärna på något annat berg i Dolomiterna.

Drakensbergen, Sydafrika

Drakensbergen i Sydafrika (och Lesotho) är en nästan hundra mil lång bergskedja med olika höjd och karaktär. Vi hade passerat förbi och kört genom vid några tillfällen när vi för drygt tio år sedan bestämde oss för att ta oss upp på de högre höjderna för att testa hur det var att vandra där.

Efter att ha firat nyår i  Soweto utanför Johannesburg körde vi i början av januari 2014 åt sydost mot Lesotho. Vi hade bokat rum på en vandringslodge som heter Witsieshoek, vid gränsen till östra Lesotho. Under några dagar där fick vi vara med om något vi aldrig hade varit i närheten av.

Det var lite kallt på kvällarna, nätterna och mornarna då vi fick köra med dubbla filtar i vårt rum. Men på dagarna var det go värme då vi kunde gå runt i kortbyxor och kortärmat.

Den första vandringsleden vi valde var inte speciellt lång, men utsikten var otrolig. Rena Sagan om ringen-landskapet. Vid sidan av platån där vi befann oss var det brant och tyst, bara koskällor bröt tystnaden.

Och så passerade vi några mindre vattenfall.

Andra dagen gick vi upp i gryningen för att se soluppgången. Det var fantastiskt. Dagg i gräset och nyss utsläppta hästar som sprang omkring medan solen steg i bakgrunden.

Fyra år senare åkte vi tillbaka till samma ställe, den här gången med fyra kompisar. Besöket började i svårgenomtränglig dimma, men när det sprack upp blev det lika fantastiskt som första gången. Det var först när vi kom till Dolomiterna flera år senare som vi kom i närheten av en liknande upplevelse.

Golden gate, USA

Jag var i USA första gången som 15-åring när jag hälsade på min faster och hennes familj sommaren 1973. Därefter blev det en del resor dit, framförallt till New York och Chicago. Anette och jag har också varit i USA tillsammans flera gånger.

Men 2011 bestämde vi oss för göra en nya resa dit, men skippa de östra och centrala delarna av landet. Kalifornien var målet för vårt höstbesök. Under alla år hade vi matats med bilder och filmer från Los Angeles och San Francisco. Själv hade jag även läst flera böcker som utspelade sig i LA, inte minst Michael Connellys välskrivna om Harry Bosch.

Att då kunna ha förmånen att åka till Kalifornien och få se en del av de kända platserna gjorde oss tacksamma. Att gå på Sunset boulevard, kolla in den kända Hollywood-skylten och känna på den världsberömda stranden vid Stilla Havs-kusten var stort.

Ännu större var det att komma till San Francisco. Vi tog oss ut till berömda före detta fängelseön Alcatraz, gick omkring i Fishermans wharf – och tog hyrbilen till mytomspunna Golden Gate-bron, som vi hade sett i så många tv-serier och filmer.

Vi har vår egen Älvsborgsbron bara några kilometer härifrån – men Golden Gate är lite vassare. Det var speciellt att komma till ett ställe som vi hade sett så många gånger redan innan vi kom dit.

Himara, Albanien

När vi pratar om vårt Albanien går det inte att komma förbi Himara. Visst har vi mest varit i huvudstaden Tirana. Och de flesta resorna till kusten har gått till Durres utanför Tirana.

Men när vi fritt får välja en kuststad i Albanien fastnar vi oftast vid Himara. Den ligger läckert vid den albanska rivieran och besöks av många badsugna turister varje år.

Senast bodde vi med husbilen på en camping alldeles norr om Himara. Det blev en mysig promenad utefter havet för att komma in till själva staden.

Där finns många hotell och rum att hyra i närheten av den läckra stranden. Och utefter strandpromenaden finns det gott om kaféer och restauranger.

Att sitta på en restaurang med utsikt över det glittrande havet och först ta en god pasta med havets läckerheter och sedan några kulor glass till efterrätt för att avsluta med en cappuccino är livskvalitet. Att det sen bara är några meter ner till vattnet är en väldigt fin bonus.

Ilha grande, Brasilien

Bara någon nämner lätt regn eller sommarregn tittar vi på varandra och minns. Vi behöver inte säga något, men båda vet vad den andre tänker på.

I november-december 2003 var vi i Brasilien. Vi var bland annat i Rio de Janeiro och Iguacu Falls där vi hade fina upplevelser på spektakulära, världsberömda ställen. Men det vi minns som vårt brasilianska paradis är Ilha Grande.

Vi satte oss på en buss i Rio, åkte drygt två timmar västerut till den lilla hamnstaden Angra dos Reis. Där tog vi båten till den bilfria ön Ilha Grande.

Under några dagar var vi i paradiset. Vi gick till och badade vid fantastiska Lopes Mendez, som i hög konkurrens ansågs vara Brasiliens kanske finaste strand. Vi studerade kolibrierna utanför vårt fönster.

Vi åt fantastisk mat och badade på Abrãaozinho-stranden där vi inte ens tyckte att det var jobbigt när gamarna landade en bit bort.

Och så promenerade vi i regnskogen en bit ovanför Abraão där vi bodde. Och det är den promenaden vi återvänder till när vi stöter på begreppen lätt regn eller sommarregn. Det lätta regnet som föll då innebar en ren njutning.

Det var som att det förstärkte intrycken av de vackra blommorna och träden i den syremättade miljön.

Sniglar kröp på stigen, fåglarna syntes och hördes i träden. Vi gick sakta, drog djupa andetag – och bara njöt.

Vi har aldrig återvänt till Ilha Grande. Men upplevelsen är outplånlig.

Soweto, Sydafrika

Jag har haft ett kärleksförhållande till Soweto sedan mitt första besök där 1998. Sedan dess har jag varit där ytterligare ett 20-tal gånger, har tillbringat sammanlagt fyra fem månader där.

Soweto är inget traditionellt semestermål. Där finns inga lyxiga hotell, närmaste badstrand ligger nästan 60 mil bort. Soweto handlar om nutidshistoria och massor av härliga människor som bor där. I Soweto har vi några av våra närmaste vänner.

Soweto skapades för att de vita ägarna av Johannesburgs guldgruvor skulle kunna stänga in och ha full kontroll över de svarta gruvarbetarna. Det var där apartheidsystemet var som mest uttalat. Människorna i Soweto hade inga rättigheter, kunde inte ta sig därifrån även om de ville.

Det var i Soweto som Nelson Mandela arbetade som advokat. Det var där som ANC bildades, partiet som i Soweto drog igång upproret mot apartheidregimen och till slut vann och Mandela blev det nya Sydafrikas förste president.

I Soweto höll jag i flera år i ett idrottsledarutbildningsprojekt, därav de många resorna dit. Det var då vi fick många kompisar där.

Jag har korsat Soweto kors och tvärs med hyrbil, har alltid bott mitt i. Men i Soweto finns också stora problem med fattigdom, arbetslöshet och våld. Många vita sydafrikaner vågar inte åka dit.

Men att träffa Thabiso, Wire, Kgomotso och de andra kompisarna i Soweto är något vi alltid längtar efter.

Stora sjöfallet, Sverige

Vi pratar ofta om Stora sjöfallet.

Snackar vi om nationalparker i allmänhet eller om de 21 vi har besökt hittills hamnar vi alltid vid något tillfälle på Stora sjöfallet. När vi pratar om vandringar eller höga berg – Stora sjöfallet blir alltid en del av samtalet. När vi – som i det här fallet – dyker ner i vår minnesskatt över häftiga upplevelser kommer vi förr eller senare (oftast förr) till Stora sjöfallet.

För oss är det själva sinnebilden av en naturupplevelse utöver det vanliga.

Husbilen parkerade vi på en grusplätt där stigen mot Soldalen, eller Ippátjåhkkå som det heter på samiska, börjar. Eftersom vi var där i juli 2021 var det ljust nästan hela dygnet, vilket förhöjde helhetsupplevelsen under de cirka 20 timmar vi var i området.

Redan när vi kom dit och ställde oss utanför husbilen och såg upp mot de mäktiga topparna i området blev vi sugna på att ta oss upp. Vi funderade lite på hur det skulle bli med myggen och den 30-gradiga värmen, men när vi väl började vandra uppåt var myggen inte mycket att bry sig om. Vi hade långärmade skjortor och mygghattar, vilket till största delen hindrade myggorna från att sticka oss. Och så kunde vi kasta snöbollar i värmen.

Utsikten var hänförande – oavsett åt vilket håll vi tittade. När vi kommit upp till vår slutdestination (man kan gå mycket längre) och plockade fram kaffetermosen och mackorna satte vi oss och såg ut över Sareks nationalpark med sina snöklädda toppar. Ren magi. Ett minne för livet.

Valun, Kroatien

Det var kärlek vid första ögonkastet när vi kom till Valun första gången 2010. Anette hade hittat en turistbroschyr i Kroatien med olika ställen på ön Cres uppe i de norra delarna av Adriatiska havet. Där stack ett litet samhälle med en väldigt fin strand ut, Valun.

Innan vi kom fram stannade vi till på en utsiktspunkt och tittade ner mot Valun, det ökade på det pirr vi kände.

När vi tog oss ned för branterna och slutligen parkerade hade vi bara några hundra meters promenad ner till själva samhället vid vattnet.

Där fick vi en känsla som sitter kvar sedan snart 14 år och flera besök senare. Lilla fina Valun. Där finns bara några få restauranger och inga stora fina hotell.

I Valun bor man i lägenheter eller i de mindre hotell och B&B som finns. Ekonomiskt starka företag har velat bygga hotell vid den fina lilla stranden, men de drygt 50 fasta invånarna, varav flera har djupa rötter i Valun, har stått emot.

När vi fäller upp parasollen och fäller ut brassestolarna på stranden och tar var sin bok i handen befinner vi oss i paradiset.

Stefan 6 januari 2024