Parku Rinia och Taiwan

Mitt i Tirana ligger Parku Rinia – Ungdomens park.

Under de tre senaste decennierna har den genomgått flera dramatiska förändringar. Från park till svartbyggt kafé- och restaurangområde och tillbaka till park.

På den ena sidan av parken njuter vi gärna av en kaffe vid rymdskeppsliknande byggnaden Taiwan med sina kaféer, restauranger – och bowlingbanor.

När vi är i Tirana är Taiwan ofta mötesplatsen när vi ska träffa vänner. Det ligger centralt, man kan välja att sitta ute när solen skiner och det är skönt eller sitta längre in eller inomhus när vädret är sämre.

Även om det finns många mysigare kaféer runt om i Tirana är det ofta här mitt ressällskap och jag sätter oss och andas in den albanska luften en stund efter att vi har landat. En cappuccino och ett par kulor glass sitter aldrig fel medan man kikar på när vattnet sprutar över den stora fontänen med några av stadens höghus som fond.

Till vänster, bort mot Martyrernas boulevard som går från Skanderbegtorget till universitetet, ser man ofta barn leka i klätterställningar och annat i Parku Rinia, som det stora centrala grönområdet heter.

Men så har det inte alltid varit.

När jag började åka regelbundet till Tirana i början av 1990-talet var Parku Rinia inte speciellt grön. Det var en öppen park, men underhållet var sisådär. Som det mesta i Albanien på den tiden. Restaurangen, som redan då hette Taiwan, var öppen men vare sig mat eller service var i närheten av den klass som finns i Albanien i dag. Brunnen fanns, men den var torrlagd. Något sprutande vatten fanns inte.

Det finns förresten olika teorier om varför restaurangkomplexet både nu och då har namn efter ön utanför Kinas kust, den ö som stora Kina har bestämda ambitioner att ta över. En är att Taiwan ligger som en ö i utkanten av parken, en annan att Taiwan blev namnet när diktatorn Enver Hoxha på 70-talet bröt med Kina.

När jag tillsammans med min bror Thorbjörn och kompisarna John och Olof för några dagar sedan satt på Taiwans uteservering med en kopp kaffe och en glass på bordet var det svårt att förstå hur Parku Rinia såg ut under stora delar av 1990-talet.

1992 byggdes den första privata kiosken i Albanien i det sydöstra hörnet av parken. Den följdes snart av kaféer, pizzerior och andra restauranger. Efter några år var hela parken täckt av svartbyggda byggnader. Området blev också centrum för den växande knarkhandeln.

Ägarna tog alla pengarna, stad och stat blev utan.

Första året på det nya århundradet, 2000, kom nästa förändring. Nyvalde borgmästaren (nu Albaniens premiärminister sedan 2013) Edi Rama drev igenom en total makeover av Tiranas centrala delar. Bland annat revs alla svartbyggen i Parku Rinia.

Jag såg grävskopor och hjullastare köra runt och plocka ner byggnader och tyckte att det var kapitalförstöring å det grövsta. Men mina vänner i Tirana hade en annan åsikt – de var mycket glada över att få tillbaka sin park. Ägarna hade fått varningar ett tag innan och fick tid på sig att plocka ner och flytta någon annanstans innan grävskoporna kom.

Likadant var det runt omkring. Alla svartbyggen revs. Det nya restaurangområdet blev istället Blloku, området runt Hoxhas gamla palats, där det nu finns flera bra restauranger och kaféer.

När gräset såddes och träden började växa förstod jag vad mina albanska vänner menade. Parku Rinia är numera en grön oas där vuxna och barn promenerar och leker.

Och vattenspelet i fontänen bjuder på vackert skådespel när mörkret faller.

Att sitta på Taiwan och ta en kaffe under en parasoll på dagen eller när ljusen har tänts på kvällen är för mig något jag ständigt återkommer till.