Med husbil i Slovenien

Varje gång vi tidigare har passerat genom landet har vi haft husvagn bakom bilen.

Den här gången körde vi med husbil i Slovenien. 

Den stora skillnaden var den lilla, ofta pipande, dosan i framrutan. 

Resan startade i Göteborg, senaste stoppet innan vi tog oss in i Slovenien var Salzburg i Österrike. Eftersom vi siktade på Bled var det aldrig någon tvekan om vilken väg vi skulle välja för att passera gränsen. Det fick bli genom den cirka åtta kilometer långa Karawankentunneln. Gränsen mellan länderna går mitt i, den norra delen tillhör Österrike och den södra Slovenien.

När vi tidigare har kört med bil och husvagn har vi bara åkt in på en bensinmack i Österrike, strax före gränsen, och köpt en vinjett. Det vill säga ett märke som klistras i framrutan och som visar att man har betalat vägtull för den tidsperiod som man beräknar vara i landet. Det kunde vara en sjudagars, månadslång eller en årsbiljett. 

Sedan 2020 finns bara digitala vinjetter, som kopplas till registreringsnumret. I år kostar de 15 euro för en vecka, 30 euro för en månad eller 110 för ett år. Då är en eventuell släp- eller husvagn inkluderad. De går att lösa på plats. För den som inte vill gå in på en bensinmack eller annat köpställe i Österrike eller Slovenien går det att lösa en något dyrare här. Detta gäller alltså vinjetten för personbil och husbil – upp till 3,5 ton. 

För tyngre husbilar gäller andra regler. Då måste man, precis som i Österrike, ha en liten dosa. En så kallad DarsGo-box. Samma som lastbilar, bussar och andra fordon har för att köra på motorvägarna i Slovenien. Eftersom vår Sunliving 75 SC är upptypad till 3,8 ton var det därför en sådan vi siktade in oss på.

Vi kollade på DarsGo:s hemsida ett bra tag innan vi åkte. Det går att lösa en dosa så att man har med sig den när man ger sig i väg hemifrån. Men efter att ha läst olika hemsidor och resebloggar bestämde vi oss för att, precis som när det gällde Österrike, lösa det på plats. Från Salzburg och söderut kollade vi efter bensinmackar som skyltade med DarsGo och när vi närmade oss gränsen hittade vi vad vi letade efter. 

Till skillnad från när vi skaffade en Gobox innan vi körde in i Österrike några dagar tidigare gick det snabbt att skaffa en DarsGo. En del registreringsuppgifter att fylla i och sen kostade det tio euro att få med sig boxen och instruktioner om hur man sätter fast den lilla plastasken i fönsterrutan. Sen får man en räkning på kostnaden för de kilometer man har kört. Om man chansar på att köra utan DarsGo eller missar att skaffa en kan det bli väldigt höga böter.

När vi körde ut ur Karawankentunneln på den slovenska sidan insåg vi direkt en ”fördel” med att ha en lite tyngre husbil. Vi kunde köra i filen för de tyngre fordonen i stället för att stå bland personbilarna i kö för att betala tunnelavgiften.

När vi körde söderut via Bled och Ljubljana mot den kroatiska gränsen ovanför västra Istrien pep det varje gång vi passerade en av de bågar med mätinstrument som utgör vägtullarna utefter de slovenska motorvägarna. 

När vi återvände till Slovenien efter sammanlagt sex veckor i Kroatien och Albanien tog vi en annan väg genom landet, den vi har tagit de flesta gånger vi kört hem från Kroatien. Då har vi kört motorvägarna från söder via Zagreb, Maribor och Graz. Nu valde vi att svänga åt norr alldeles före Karlovac, drygt fem mil före Zagreb. Vi lämnade motorvägen och körde väg sex mot den slovenska gränsen. Vägen var inte så stor, men det var lite trafik och nästan tomt vid gränsövergången till Kroatien. 

Vägvalet var alldeles utmärkt, trots att vägen var så mycket mindre än motorvägen – tills vi närmade oss Novo Mesto. Där hamnade vi i tung eftermiddagstrafik och hela tidsvinsten med att ta en kortare väg var borta när vi körde upp på motorvägen mellan Zagreb och Ljubljana.

Hastighetsgränserna i Slovenien är för husbil upp till 3,5 ton och personbil 90 km/tim på landsväg, 100 på  motorled och 130 på motorväg. För husbilar över 3,5 ton är det 80 på alla vägarna, enligt M.