Generationsresan efter Liverpool

Tar man husbilen till Liverpool är det självklart att man stannar här och där.

Lika självklart är att London är en stad man inte bara passerar.

Under några timmar i den brittiska huvudstadens centrala delar fick jag se att en del har förändrats sedan mitt senaste besök – för 35 år sedan.

London har ett starkt grepp om väldigt många svenskar. Frågar man runt efter europeiska favoritresemål är det många som säger just London. Pulsen, det stora nöjesutbudet med konserter och musikaler, fotbollen, det fantastiska gatulivet med människor från jordens alla hörn är skäl att åka dit.

Själv bor jag i det som kallas Lilla London, men jag har knappt varit i originalet.

Första gången var 1980 – på väg till och från USA. Det första lågprisflyget över Atlanten hette Laker och gick mellan London och New York.

Mitt andra London-besök var i oktober 1988 när Glenn Hysén spelade 0–0 mot England på Wembley. Det tog 35 år tills det äntligen blev dags för det tredje, när generationsresan tog den vägen.

Vi hade ungefär 34 mil att köra från Liverpool till London. Men innan vi körde söderut återvände vi till Anfield, Liverpools arena. Den här gången var klubbshoppen öppen och längtan efter nya Liverpool-prylar fick sitt lystmäte.

Ska man köra husbil till London gäller det att vara förberedd, det finns inte minst en miljözon att känna till – ultralow emission zone (ULEZ). Den är nyligen utökad och når nästan M25:an, som går runt stor-London.

Jag valde att förhandsboka campingen Lee Valley Camping and Caravan Park i nordöstra London. Utanför miljözonen och med bara en dryg kilometers promenad till tågstationen Ponders End.

Campingen var perfekt för syftet, att stå bra till med husvagn eller husbil nära London. 

Promenaden till stationen tog längre tid än själva tågresan in till Liverpool central, där vi bytte till tunnelbana. 

Med tanke på de olika åldrarna på resesällskapet – från den snart 65-åriga farfadern/pappan till yngsta barnbarnet som är sju – valde vi att direkt ta oss till Westminister-området där vi såg Big Bens välbekanta klocka när vi kom upp från tunnelbanan.

Det blev en promenad över Westminister Bridge med det folkliv som finns där och en sväng bort mot pariserhjulet London Eye där vi klev in på en snabbmatsrestaurang och käkade fish&chips eller chicken&chips. Där blev vi påminda om att det är dyrt i London. 190 svenska kronor för en fish&chips i högljudd bambamiljö var inget att skriva hem om, varken vad det gällde den kulinariska upplevelsen eller miljön. Men vi blev mätta – och det var själva syftet.

Under några timmar promenerade vi runt. Då och då fick vi stanna och dra på regnjackan som fanns i ryggsäcken, när det blev uppehåll plockade vi av regnkläderna.

Medan de andra gick ganska långsamt utefter St James Park mot Buckingham Palace tog jag omvägen via världens kanske mesta kända adress, Downing Street 10. Vissa saker ska man ju bara se. Men gallret stängde vägen så långt ifrån att det hade behövts en kikare för att se 10:an på dörren till premiärministerns bostad.

Efter att ha tagit de obligatoriska bilderna utanför Buckingham Palace gick vi till Piccadilly Circus. Vi stannade en stund och studerade folkliv och ”artister” av varierande kvalitet som uppträdde vid den världsberömda fontänen. Sjuåringen blev i alla fall oerhört fascinerad där han stod och tittade några meter från reklamaffischen där norske fotbollsstjärnan Erling Håland satt och såg ner på oss.

Att besöka London var en höjdare, även om man under några timmar naturligtvis inte hinner eller orkar med allt man vill se. Det får bli mer nästa gång.

Nästa dag inledde vi den sista etappen hemåt med att köra de knappt 15 milen till Dover. Vi bestämde oss för att ta tunneln istället för en färja den här gången. Det var dyrare (ungefär 3000 kronor mot de 2300 vi betalade hemifrån för färjan), men vi räknade med att tjäna in den timma vi tappade på tidsskillnaden när vi åkte till Frankrike. Plus att vi var nyfikna på hur det var att passera under kanalen.

Den i vårt tycke krångliga vägen dit (skyltningen var tveksam) och betalningsproceduren plus väntetiden på över en timma gjorde att vi inte tjänade någon tid. Däremot vet vi nu hur det är att köra in husbilen i en järnvägsvagn och åka under havsbotten. 

Jag la mig en stund i husbilens säng och funderade på om jag borde vara lite klaustrofobisk, men eftersom jag somnade i några minuter tror jag inte att så var fallet. Men visst tycker jag att det är trevligare att åka båt med full utsikt över respektive kustlinje.

När vi åkte till Liverpool fastnade vi i långa köer i Hamburg och Antwerpen och i lite mindre på några andra ställen i Tyskland och England.

Men när vi körde ungefär samma drygt 130 mil hem fanns det i stort sett inga köer någonstans. Fördröjningen för de stora vägarbetena genom Hamburg till exempel var runt sju minuter.

Efter åtta och ett halvt dygns resa kunde vi återigen skåda den välbekanta Göteborgs-kusten. Åtta och ett halvt dygn som gav far/farfar, två söner och två sonsöner massor av gemensamma minnen att ha med sig genom livet.

Första delen om generationsresan – till Liverpool – kan du läsa här.

Andra delen – med fotboll och Beatles i Liverpool – kan du läsa här.