Nils Liedholms Valdemarsvik

Längst in i sommaridyllen Valdemarsvik står han och blickar ut över samhället där allt började.

Nils Liedholm finns inte längre i livet. Men i Valdemarsvik kommer minnet av fotbollsstjärnan, som flyttade till Italien som 27-åring och blev kvar, alltid att leva.

När jag står bredvid hans byst i rosenträdgården vid hamnen, med utställningen om hans liv bakom mig, tänker jag på mina egna möten med den generöse mannen som i Italien kallades för både Baronen  och Greven av Rom.

Tanken var att vi efter besöket i Tyresta nationalparken utanför Stockholm skulle köra söderut mot Oskarshamn. Där skulle vi ta båten (som blev inställd på grund av dåligt väder) till nationalparken Blå Jungfrun.

Nånstans söder om Norrköping behövde vi ett stopp över natten för oss och vår husbil.

Vi kollade på kartan, funderade på Söderköping. Men där var det fullt på ställplatsen. Då föll ögonen på Valdemarsvik, längst in i den fjordliknande vik som skär in i landskapet från Östersjön.

Varje gång jag har hört eller sett namnet Valdemarsvik tänker jag bara på en enda sak, eller rättare: ett namn. Nils Liedholm.

När jag såg att vi skulle passera i närheten kände jag den gamle sportjournalistens nyfikenhet komma krypande. Vad kul det skulle vara att kolla efter spår av en av våra största fotbollsstjärnor och kanske få se huset där han växte upp.

Det finns bara knappt tre tusen invånare i själva samhället, men i den sommarpyntade lilla staden finns det på båda sidor om viken gott om platser på ställplatserna för husbilar i anslutning till båthamnen.

Jag googlade Nils Liedholm barndomshem och såg att trevåningshuset bara låg 700 meter från där vi parkerade. Under den korta promenaden passerade de Nils Liedholm-minnen jag bara minns genom tidningsklipp och gamla filmer, av vilka en del finns på Youtube. 

Nils var en viktig kugge i det svenska landslag som tog OS-guld i London 1948. Och han var som en i den legendariska svensktrion Gre-No-Li (Gunnar Gren-Gunnar Nordahl-Liedholm) en dåtidens superstjärna i italienska Milan. Fyra gånger blev under tolv säsonger i Milan blev han italiensk mästare.

Ett av de stora ögonblicken för både Nils och svensk fotboll var när han som 35-årig lagkapten gav Sverige ledningen med 1–0 i VM-finalen mot Brasilien på Råsunda 1958. Då var jag född, men eftersom jag bara var två månader gammal kan jag inte skryta med några egna minnen; varken från Liedholms mål eller från när Pelé och hans kompisar kvitterade, tog ledningen och till slut vann med 5–2.

I lilla Valdemarksvik är det inga större avstånd, oavsett vart man ska. Det tog inte många minuter att gå Storgatan fram och svänga upp på Järnvägsgatan. Efter att ha passerat en asiatisk restaurang är vi framme vid Nils Liedholms barndomshem, ett trevåningshus med flera lägenheter.

Några spår av en av svensk fotbolls största finns dock inte.

Jag har dock egna minnen av Nils Liedholm, sina framgångar och sitt kändisskap till trots en ödmjuk och mycket vänlig man.

I oktober 1980, då jag var 22 år, fick jag lust att åka till Rom. Det var 19 år efter att Nils hade avslutat sin aktiva karriär och blivit tränare i stället. 1979 hade Romas president lockat tillbaka Liedholm till Roma från Milan, som han precis gjort till italienska mästare, för att huvudstadsklubben äntligen skulle ta ett nytt ligaguld.

1980 var året då italienska ligan återigen tillät utländska spelare, vilket gjorde mig sugen på ett besök i Rom.

Jag tog en vecka ledigt från jobbet på GT och drog iväg – och finansierade resan med att sälja artiklar och bilder till min arbetsgivare; så kunde det gå till på den tiden.

Innan jag åkte fick jag tag på Nils Liedholms telefonnummer och ringde och kollade om han hade tid att träffas för en intervju. ”Visst, inga problem”, sa Nils. ”Ring när du har kommit ner.”

När jag hade checkat in på mitt lågbudgethotell i centrala Rom ringde jag återigen till honom.

Han bad om min adress och sa att jag skulle bli hämtad nästa dag för att åka till Romas träningsanläggning Trigoria.

Jag var lite spänd på att möta fotbollslegendaren – han var ju ändå Nils Liedholm. När jag stod utanför hotellet och väntade visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men på bestämd tid stannade en pytteliten Fiat vid trottoarkanten. Ut klev Nils Liedholm, sträckte fram handen och hälsade innan han bjöd mig att hoppa in i och sätta mig i baksätet i den trånga bilen.

Medan chauffören körde genom Roms gator hade vi vårt första samtal, Nils och jag.

Och trots att det var han som höll i den träning jag fick bevittna var det tydligt att den gamle OS- och VM-hjälten var min värd på Trigoria.

Medan han och tränarstaben drillade Bruno Conti (världmästare 1982), Carlo Ancelotti (senare mångårig landslagsman och tränare för bland annat Milan, Bayern München och Real Madrid) och de andra som under Liedholms ledning vann ligan 1983 kom han emellanåt fram till mig och kollade att allt var okej.

Efter träningen frågade han om jag ville ha en intervju med Romas nye brasilianske spelare, Roberto Falcao. Gärna, sa jag. Och eftersom Falcao bara pratade portugisiska stod Liedholm själv för tolkandet.

När det dukades till lunch i klubbens matsal funderade jag på var jag skulle sitta. Men jag hann knappt tänka den tanken innan Nils visade att jag skulle sitta med honom och presidenten Dino Viola. 

När vi hade ätit fick jag skjuts tillbaka till hotellet.

22 år senare – 2002 – kontaktade jag på nytt Nils Liedholm. Men då handlade det inte om jobb. Då var jag ledare för IF Västers lag för pojkar 1988. Vi hade bestämt att vi skulle åka till Rom under påsklovet. Vi fyllde upp en buss med spelare, föräldrar och syskon och åkte söderut.

När jag i början på året ringde och informerade Nils om vår kommande resa och undrade om han visste om det fanns något lag vi kunde ha en träningsmatch bad han att få återkomma.

Då var han på väg mot 80 år (fem år efter att han hoppat in som tränare igen och räddat kvar Roma i högsta ligan) och inte längre lika aktiv inom fotbollen. Men han bodde kvar i Rom tillsammans med sin italienska hustru Nina.

På eftermiddagen när vi kom till Rom med laget och hade checkat in i campingstugorna på campingplatsen där vi bodde under veckan ringde jag återigen till legendaren.

Min ledarkamrat Lars-Göran och jag träffade senare på kvällen Nils och hans Nina på en restaurang i Rom. Vi satt och pratade under ett par timmar och Nils beklagade då att det inte blev någon match för oss mot Romas 88-or, som han hade utlovat. De hade nya planer, skulle på en cup söderut i Italien.

Men Nils Liedholm hade inte varit Nils Liedholm om han inte löst ett alternativ.

När vi ett par dagar senare svängde upp med bussen utanför träningsanläggningen Trigoria stod han utanför och väntade, uppvaktad av ett gäng Roma-fans. När min bror Thorbjörn körde fram bussen och öppnade framdörren hoppade Nils in och satte sig i bussens guidestol längst fram.

Han tog mikrofonen och hälsade på alla i bussen, där det förutom våra 14-åringar satt ett gäng fäder, spända på mötet med mannen som de hört och läst så mycket om genom åren.

Vakten och Nils vinkade åt varandra när vår buss körde genom grinden in till Trigoria. Han guidade oss fram till det som blev vårt omklädningsrum. För på Trigoria fick svenska division fyraklubben IF Västers 14-åringar träna.

Medan killarna och vi tränare bytte om kom en för mig välbekant man in i omklädningsrummet. Bruno Conti, vänsteryttern i Italiens VM-guldlag 1982.

Conti hade blivit ansvarig för Romas ungdomsakademi och det var av den anledningen han kom in till oss. Världsmästare Conti bad om ursäkt för att klubbens 88-or inte kunde spela mot oss utan hade fått andra planer. Som kompensation delade han ut Roma-prylar, skrev autografer – och erbjöd oss att träna så länge vi ville på en av deras fina gräsplaner.

Och så blev det. Det var en plan mellan oss och Romas A-lag där superstjärnan Francesco Totti och de andra körde sin träning. Under vår träning satte Nils Liedholm på bänken och följde minutiöst hela vår, i sammanhanget, enkla träning medan medföljande föräldrar gick omkring och filmade och tog bilder. En pappa hade med sig ett gammalt Rekord-magasin med Nils på omslaget. Chefen hade sagt att han inte var välkommen tillbaka till jobbet om inte Liedholms autograf fanns på framsidan.

Efteråt satte sig alla killarna på gräsmattan framför Nils. Han berättade om sina intryck av träningen och vad han tyckte att vi borde träna på för att sedan gå över till att berätta om den långa karriär som startade ungefär 70 år tidigare i Valdemarsvik.

Killarna lyssnade. Men kanske inte lika andäktigt som föräldrarna.

I oktober samma år fyllde Nils Liedholm 80 år. På svensk TV kunde man se hur Nils Liedholm hyllades med stående ovationer på Milans hemmaplan San Siro. Nils stod på hedersläktaren och vinkade åt publiken.

De killar från IF Västers 88-årslag som såg hyllningarna insåg då, om inte förr, vilket slags legendar de hade träffat.

Det finns många historier om Nils Liedholm – den vänlige, världsvane, framgångsrike gentlemannen från Valdemarsvik.

Många av dem berättas under sommaren inne på turistbyrån i Valdemarsvik. I ett rum finns utställningen om ortens store son. Bilderna, tidningsklippen, hans gamla fotbollsskor, den svartvita tjock-TV:n han fick i pris, träningscykeln.

Själv gick jag runt med ett leende på läpparna och bara gottade mig i Liedholms-nostalgi. Så tacksam över att jag fick träffa honom och uppleva hans storhet i verkliga livet.

I rosariet några meter utanför entrén till turistbyrån står Nils Liedholm i form av den bronsbyst som avtäcktes 2009 i närvaro av bland andra sonen Carlo, italienske liberoeleganten Franco Baresi och Thomas Nordahl. Han ser ut över sin platsen där han växte upp.

Veckan efter midsommar spelas dessutom varje år numera Nils Liedholm cup, en fotbollscup för ungdomar.

Det finns flera anledningar att besöka Valdemarsvik under fina sommardagar.

Men jag tänker fortfarande i första hand på Nils Liedholm när jag hör namnet på orten där han föddes och växte upp.