Gothia cup

Överallt stöter man på barn och ungdomar till eller från en match.

Det pratas olika språk och viftas med flaggor från ännu fler länder.

Göteborg är aldrig så vackert som under vecka 29 varje år. Det är då Gothia Cup avgörs.

Jag har bott i Göteborg i hela mitt 65-åriga liv. Jag trivs väldigt bra, har aldrig funderat på att flytta. Göteborg är min stad.

Som göteborgare är det fantastiskt att se hur staden under två sommarveckor förvandlas. Först under handbollsturneringen Partille cup, sedan ännu mer när fotbollslag från hela världen kommer hit för Gothia cup.

Två gånger har vi ute i Fiskebäck arrangerat integrationsläger veckan före. Under sex intensiva dagar umgicks mitt lag med mestadels jämngamla killar från Albanien, Sydafrika, Angered och Kongo. 

För staden Göteborg är det en bra affär. Hotellen är fulla, det är svårt för de som kommer med husbil eller husvagn att hitta plats på en camping. Restauranger och kaféer har högsäsong. Detsamma gäller för Liseberg. 

Eftersom jag tror på att möten mellan människor från olika håll driver vår utveckling som människor är Gothia cup en stor fest för mig.

Under flera år hade jag själv IF Väster-lag i turneringen. Först mellansonen och hans kompisar i 85-laget, sedan yngste sonen och de andra 88-orna. Mina föräldrar Sonja och Ove – saliga i åminnelse – missade inte en match med barnbarnen. Mamma, som hade svårt att gå och stå, hade med sig en campingstol som hon placerade en bit från sidlinjen.

Och så var det även för många andra. När vi spelade Gothia cup var det fest, familjefest. Föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, grannar, kompisar stod vid sidan av och hejade på. Anette och jag åkte nästan alltid utomlands på vår tidiga semester, men vi kom alltid hem i tid för att köra en träning och samling innan det var dags för registrering inne i Gothia cup-centret i Exhuset på Heden.

Ibland vann vi en eller ett par matcher. Gick väl någon eller kanske ett par gånger till A-slutspel, oftast till det så kallade B-slutspelet.

Vi deppade kort när vi förlorade, var lyckliga resten av dagen efter en seger. Men det viktiga efteråt var inte resultaten, det var att få vara en del av något så stort som Gothia Cup. Framförallt att få möta lag från andra länder och andra världsdelar.

När jag var ledare hade jag oftast inte ork eller tid (jag brukade börja jobba igen några dagar in på Gothia) att njuta av folkvimlet och den största festen runt Heden inne i stan.

När jag under årets turnering åkte med goda vänner in till stan redan första tävlingsdagen upplevde jag hur jag mestadels gick och satt med ett leende på läpparna.

Den sportsliga höjdpunkten var att på huvudarenan tillsammans med några tusen andra se killarna i Right to Dream från Ghana bjuda på förväntad underhållning när de körde över Landskrona Bois med 5–0.

Det var också stort att se de duktiga tjejerna i norska Arna-Björnar besegra Djurgården med 3–0.

Men trots att jag älskar att se fotboll var det ändå inte själva matcherna jag bär med mig. Trängseln på passagen genom området, engagemanget på planerna och på läktarna, elvaåringarnas glädje på de mindre planerna – och så alla olika språk och flaggor. Det är det bestående minnet.

Vid invigningen på det fullsatta Ullevi förstärktes intrycket av en hemstad som är som vackrast. Några veckor tidigare hade Bruce Springsteen-fans haft tre tillfällen att njuta på arenan, de som gillar Coldplay hade haft fyra chanser.

Men lyckan hos de fotbollsspelande ungdomarna, deras ledare och föräldrar när Gothia cup officiellt öppnades är för mig en njutning av en annan dimension.

För en stund såg jag förutsättningarna för en bättre värld, en värld där vi umgås och har kul tillsammans i stället för att bråka och kriga på olika sätt. Jag kan leta i hela klyscharkivet efter uttryck om en bättre värld och så vidare. Men – när jag såg ungdomarna tåga in bakom sina respektive flaggor var det exakt så jag tänkte.

Showen på Ullevi var en välregisserad fest som fick Göteborg att glänsa.

Nästa dag valde jag en annan arena i en annan del av staden. Bland de 24 planerna på Kviberg var det två som stack ut – där avgörs gruppspelet i Gothia Special Olympics Trophy. Klassen för spelare med intellektuell funktionsnedsättning.

För några år sedan fick jag förmånen att skriva boken om Grunden Bois och lärde då känna klubben på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan dess har den 20-årsjubilerande klubben sin givna plats i mitt hjärta.

Att se boisarna och de andra lagen i klassen spela Gothia cup-fotboll ger en påminnelse om alla människors lika värde oavsett förutsättningar. I Grunden Bois är alla välkomna att vara med.

Gothia Cup är världens största fotbollsturnering för barn och ungdomar. Jag är väldigt glad för att den finns i just min hemstad, Göteborg.