Sonfjället

Att sitta nästan niohundra meter över havet, alldeles ovanför trädgränsen, och se ut över världen är inte dumt. Speciellt när det är solsken, runt 20 grader varmt och endast lätt vind.

Utsikten är magnifik.

Och det var som att vi bara väntade på att Julie Andrews skulle komma och edelweissa sig över fjällsidan jagad av von Trapp-skocken i sina gardinkläder. 

Det var så vi hade det på Sonfjället.

Det började dock med en i högsta grad omskakande upplevelse. För de sista 14 kilometerna grusväg tills vi var framme var ingen höjdare.
En tvättbräda är som ett välslipat dansgolv jämfört med vägen fram till Sonfjällets fot.
Skakningarna bland besticken i översta lådan vid husbilens kök hördes hela tiden, galgar med välstrukna kläder i garderoberna föll ner och vi bara väntade på att saker skulle börja trycka ut luckorna och falla ut.

Visst, vi körde hela tiden i tvåsiffrigt, ibland snuddade vi till och med vid 30 kilometer i timmen.
Men en avdankad, rostig, halvliggande 50-skylt hånlog åt oss när vi susade förbi i 22 knyck.
Och vi var inte speciellt avundsjuka på familjen i den fina Volvon som fick ringa efter bärgning när vänster bakdäck hade exploderat.

Att resan dit är så jobbig är kanske en anledning till att det är glest med folk som tar sig till Sonfjället. För väl där väntar hisnande upplevelser.

Vi började med att gå rakt upp, kändes det som. 139 höjdmeter på 1,25 kilometers vandring. Vi var förberedda på en bred attack från myggor och knott under vandringen mellan fjällbjörkarna, men det var istället miljarder flugor som fick oss att sätta på insektshattarna.

Vi, liksom ett flertal andra som vandrade samtidigt som oss, var lite osäkra på vilken led vi gick på. Vi började på gul led i alla fall och skulle gå till Lillfjället. En led på cirka fyra kilometer fram och tillbaka. Vi beslöt efter ett tag att vi inte skulle vandra ända upp på fjället. Stefans ena knä och höft är inte i toppform och vi skulle ju ta oss ner också, efter en vilopaus med fotograferande vände vi neråt igen.

Väl nere vid fäbodarna bestämde vi oss för att även gå familjeslingan på cirka 2,5 kilometer. Följer man den finns en mängd information att få för både gammal och ung. Riktigt bra!

Halvvägs på slingan blev det ett härligt fikastopp. Det enda som hördes var råmande kor, koskällor och en mängd surrande flugor. Inga röster och inga bilar. Det ger en speciell känsla. 

Precis som i Hamra kikade vi efter spår av björnar, eftersom det är välbekant att en svensk björnstam (nej, inte musikgruppen) håller till runt fjället.

Men tji fick vi. Igen.

Att hitta spår efter björn ska tydligen inte vara så svårt på Sonfjället. Vi tittade kanske inte tillräckligt noga, såg inga alls. Men det gjorde inget. Sonfjällets nationalpark gav oss en massa upplevelser som vi placerade i våra minnen att ta fram när vi så önskar.

Läs mer om Sonfjället här.

25 juli 2022