43 år efter Uefacupsegern

Långt uppe i Gällivare, nästan 150 mils bilfärd från Göteborg, påmindes vi om ”Undret i Hamburg”.

För det är så det ofta beskrivs, tillfället då IFK Göteborg 19 maj 1982 tog den historiska Uefacupsegern i fotboll.

Jag satt själv på läktaren på Volkparkstadion i Hamburg för nästan på dagen 43 år sedan och skrev om matchen i min tidning GT.

När jag för fyra år sedan besökte en av hjältarna, Tommy Holmgren, i Gällivare fick jag känna på den mytomspunna vimpeln som bidrog till segern.

Det var i början av juli 2021. Pandemin höll på att släppa greppet om både Sverige och resten av världen.

Vi hade tagit husbilen, som vi köpte året före, långt upp i norr.

Vi besökte nationalparker som Skuleskogen, Muddus och Stora sjöfallet. Under resan växte sig även förhoppningen om att restriktionerna att åka in i Norge skulle hävas.

Och så blev det. När vi var i Kiruna kom klartecknet att vi kunde fortsätta förbi Abisko och bort till Lofoten.

Då vi ändå var så långt hemifrån, och jag fortfarande jobbade som sportjournalist på GT, tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att ta med underlag för att skriva ett reportage när jag kom tillbaka hem efter semestern.

Inte för att jag blev tillfrågad, utan för att jag ville.

För i Gällivare bodde då Tommy Holmgren, en av spelarna i det IFK Göteborg som chockade (här snackar vi verkligen chock) hela fotbollsvärlden dagen före Kristi Himmelsfärd 1982.

Jag ringde Tommy några dagar tidigare för att kolla om vi var välkomna. Och det var vi.

Han och frun Eva bjöd på en delikat renpaj, Tommy hade själv rökt köttet. Som tillbehör serverades lingonchili, även det delikat.

Med tanke på vår till en del gemensamma erfarenhet (jag skrev sport på GT under de 13 säsonger (1977–1989) Tommy spelade i Blåvitt hade vi en del att prata om. Den som vet hur det är med gamla fotbollshistorier, den vet.

Precis som brodern Tord, som bor kvar i Göteborgstrakten, spelade han över 500 matcher i IFK Göteborg och tog fyra SM-guld. Och så finns där ju de två Uefacuptitlarna, de enda internationella cupsegrar som någon svensk klubb har tagit.

När vi satt utanför deras hus i Gällivare fastnade vi framförallt för den första, 1982. Det var när vi pratade om den som jag fick följa med Tommy in och kolla på hans egna fotbollssouvenirer.

Men först går vi 43 år tillbaka i tiden. Till den magiska majkvällen i Hamburg.

IFK hade vunnit den första delen av finalen hemma på Ullevi. I riktigt gött Göteborgs-väder, ni vet sådant där då en till en början fin gräsmatta kan förvandlas till en leråker, krigade Tord Holmgren in 1–0. Matchens enda mål.

Inför den andra finalmatchen två veckor senare var dock tyskarna skyhöga storfavoriter. Medan göteborgarna var hel- och halvamatörer var tyskarna välbetalda proffs.

Själv åkte jag med en supporterbuss via Frederikshavn, genom Danmark och ner till Hamburg. Jag skildrade supportrarnas resa till den historiska finalen, men övergick en stund före avspark till att istället bevaka matchen.

Volkparkstadion fylldes av hemmasupportrar, minst lika segervissa som spelarna själva.

Att Tommy Holmgren spelade fram Dan Corneliusson till 1–0 tidigt i matchen rubbade ingen tysk självsäkerhet. Men lite började det skaka även på läktarna när Torbjörn Nilssons höll den tyska stjärnan Felix Magath bakom sig och rullade in 2–0 efter en löpning från mittlinjen.

När Stig Fredriksson satte 3–0 på straff var showen över – de blåvita var sensationella mästare.

Detta drama var en av mina största upplevelser under 48 år på GT.

39 år senare följde jag med Tommy Holmgren in i hans hem i Gällivare för att kika på hans priser från den långa och framgångsrika karriären (han spelade även 26 landskamper). Jag hade föreställt mig åtminstone några guldmedaljer i en bokhylla, framförallt medaljen från Hamburg 1982.

Men icke.

Han pekade istället på en smal vägg där hans fotbollsutställning fanns. Den bestod av tre grejer.

Högst upp ett vitt fat från 1982 med lagkompisarnas porträtt och namn.

Lite längre ner hängde motsvarande tallrik från 1987.

Och där nedanför fanns den verkliga godbiten. Vimpeln från 1982.

Segervimpeln när 1982 års Uefacupmästare hyllades.

Bara en liten detalj var fel. Texten var på tyska. Spelarna var tyskar; Manfred Kaltz, Felix Magath, Horst Hrubesch. Klubben som hyllades var Hamburger SV, finalförlorarna.

Det var sådana vimplar som Blåvitts tränare Sven-Göran Eriksson upptäckte utanför arenan – före matchen.

”Svennis” skickade ut lagets materialare att köpa. En stund före avspark hängde tränaren upp den i Blåvitts omklädningsrum. Det behövdes ingen mer pepp. Mästarna in spe blev överkörda en stund senare.

Efter matchen såg ögonvittnen buntar av oanvända segervimplar utanför stadion.

Inga guldmedaljer på väggarna, men en tysk vimpel hängde på den holmgrenska väggen.

– Jag vet inte om alla spelare i laget fick var sin efteråt. Men jag behöll i alla fall min, berättade Tommy om sin vimpel.

Själv har jag ingen vimpel.

Men matchbiljetten finns sparad. I pappersformat, men också digitalt.

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp minnesartiklar om snickaren, rörläggaren och de andra blåvita amatörerna som vann i Hamburg.

Det var i sanning en märkvärdig prestation.

Stefan 20 maj 2025