Mauthausen

Två och en halv mil från Linz, i norra Österrike, ligger Mauthausen. En liten ort, men med en ”sevärdhet” värd ett besök.

Lite ovanför själva samhället finns vad som en gång var ett koncentrationsläger, även om den tidens tyska makthavare helst ville kalla det arbetsläger.

Men oavsett – här dog massor av människor. Det är svårt att fastställa exakt hur många, men det kan ha varit runt 300 000.

Att under några timmar en onsdag i september gå runt på det gamla koncentrationslägret är att få en insikt i en ondska som inte går att greppa.

Att se in i det kaklade rummet där fångarna trodde att de skulle duscha men istället fick dödsgasen cyklon B över sig skapar mardrömsbilder inne i huvudet – ändå går det inte att förstå.

Mauthausen är ett av de bäst bevarade koncentrationslägren, förmodligen för att befrielsen gick så snabbt att tyskarna inte hann förstöra lika mycket som på andra ställen.

Därför kan man gå in i barackerna och föreställa sig hur det var när hundratals fångar tvingades in på liten yta.

Och man kan gå ner i krematoriet, se på ugnarna – och inte riktigt fatta.

Här kremerades människor som en del i en utrotningsstrategi.

Naturligtvis var det många judar som dog i Mauthausen. Men där fanns fångar från ett 40-tal nationer som av olika anledningar deporterades dit för att slita i stenbrottet och/eller dö.

Området omgavs av elförande taggtråd. Fångar hetsades av sina plågoandar att springa mot staketet där de mer eller mindre grillades. Självmord var beteckningen som användes för alla dessa offer.

Alldeles utanför staketet, en liten bit från det som numera är begravningsplats istället för som under lägertiden karantänsområde (för nyanlända fångar), finns en liten minnesplats där askan kastades efter de som kremerades.

I slutet av kriget hann personalen förresten inte med att kremera alla döda kroppar. Det slutade med att de kastades i massgravar.

Bland olika minnesmärken utanför staketet finns en obelisk som ett minne över de albaner som fördes till Mauthausen för att jobba i stenbrottet och sen dö.

Vår gode albanske vän Jorgo Papingjis pappa var ett av offren. När jag en gång frågade honom varför hans pappa hamnade i Mauthausen svarade han att han inte vet. Tyskarna kom bara en natt under kriget och tog med sig ett gäng män från staden Vlora och skickade dom till Mauthausen där dom dog.

Det går naturligtvis inte att ta in all denna samlade ondska. En massa varför staplas på hög inne i huvudet.

Hur i hela världen kunde det gå så snett?

En av förklaringarna är ju att det är så det kan bli i den extrema formen av vi mot dom.

”Dom andra” buntas i hop till ett gäng fiender som avhumaniseras och berövas sitt människovärde.

Att något går snett, inte blir som man vill, är någon annans fel.

Det är alltid lättare att jaga en yttre fiende än att göra något åt sina egna brister.

Som i under den senaste svenska valkampen. Tänk om politikerna ägnat lika mycket energi åt att försöka hitta lösningar på olika problem istället för att jaga syndabockar och bjuda över varandra när det kommer till längden på de önskade fängelsestraffen. Framförallt för de som har sin bakgrund i andra länder.

Under två timmar i Mauthausen, och under den fortsatta resan mot Salzburg, dök många tankar upp i huvudet.

Hur ska vi kunna motverka att det händer igen?

Hur ska vi kunna se och bekämpa ondskan innan det är för sent?

Min lösning är medmänsklighet vilket innebär att vi bryr oss om våra medmänniskor – oavsett hudfärg, ursprung eller religion.

Hat och rädsla löser inga problem.

I Mauthausen fick jag återigen en bekräftelse på det som är min övertygelse.

/Stefan

September 2022