Den andra protesen

För drygt sju månader sedan fick jag en protes i vänsterbenet.

För en vecka sedan fick jag en protes även i det andra benet.

Att drömma mig bort till andra länder är ett bra sätt att bearbeta tristessen som kommer när jag inte kan göra som vanligt.

Att driva en reseblogg utan att resa låter som en vansklig uppgift. Och det är det, även om det bara är en övergående period.

Jag beskrev hur det känns i det här inlägget.

Inför höftbytet förste oktober förra året samlade vi i ladorna, återanvände några artiklar vi hade publicerat tidigare och lyckades på så sätt fortsätta lägga ut varje onsdag och lördag.

När jag kände mig spelklar i slutet av november hade vi fortfarande inte fått vår nya husbil. Men när den kom en av de första dagarna i december åkte vi nästan direkt till Tyskland.

Då var jag förberedd på att bara sitta bredvid, men med den nya leden i vänsterhöften och automatlåda i husbilen kunde jag köra som vanligt. Det enda var att jag behövde ställa mig upp emellanåt för att inte stelna till.

Och så fick jag förstås ta det lite lugnare med promenaderna i de tyska julmarknadsstäderna Rostock, Lübeck, Bremen och så vidare. Det var inte tal om de längder som var vanliga före artrossmärta och operationer.

Efter den första operationen kände jag en stor tacksamhet för att jag bor i ett land där det är möjligt att få till en operation utan att ha en privat sjukförsäkring. Vi behövde inte spara eller fundera på om vi skulle ha råd att låta mig byta höft.

Jag fick visserligen vänta några månader, men bra blev det.

Men när vi åkte runt med husbilen i Sverige i januari, februari, mars och april blev jag långsammare och långsammare efter att smärtan i och hältan i högerknät började öka när höften blivit stabil.

Medan det inte fanns någon specifik anledning till att vänster höft slets ut har jag i många varit förberedd på att knät skulle behöva bytas så småningom.

En fotbollsträning med Fiskebäcks IF 1979, knä mot knä med en lagkompis. Aj. Väldigt mycket aj. Det var på den tiden då kirurgi var närmast förhistorisk.

När menisker pajar nu för tiden försöker man undvika ingrepp. Ibland gör man ett titthål och kanske pillar bort lite skadat brosk eller syr ihop det som har skadats på menisken.

1979 öppnades knät, menisken plockades bort och kastades.

För mig tog det 46 år från skadan tills en ortoped på Capio Movement-kliniken i Halmstad bytte ut den då utslitna knäleden.

Bland det som jag nu upplever efter de båda operationerna är att jag verkar ha gått upp lite grann i vikt. Enligt google nånstans mellan 300 och 500 gram eftersom titan är tyngre än människoben. Skönt att ha det att dra av ifall vågen pekar för högt när jag ställer mig på den nästa gång.

Nu är jag återigen i en period med smärta och förhållandevis tuff träning för att få igång benet igen. Eftersom jag just nu bara rör mig inne i lägenheten och tar korta kryckpromenader på mellan fem och tio minuter kommer det att ta några dagar innan jag får se vår just nu avställda husbil igen.

Och när jag går ner till bryggan ser jag inte vår styrpulpetbåt eftersom den får ligga på land den här sommaren då jag inte kan räkna med att vara i hoppa-på-och-i-land-form förrän i augusti.

Men i takt med benet blir rörligt och starkt igen (det var ett tag sen) börjar vi planeringen för höstens resa.

Till dess kör vi på med det vi har samlat på oss under våren och upplever, med mig som passagerare till höger i husbilen, att tiden som kräver kryckor närmar sig sitt slut.

Under sommaren kommer vi att skriva om platser i Sverige. Exakt vad är inte klart ännu, men vi ska ge oss ut.

Men i slutet av augusti hoppas vi att reservdelarna är tillräckligt trimmade för en rejäl långresa utanför Sveriges gränser.

Stefan 13 maj 2025