Stellan Bengtsson i Falkenberg

De flesta statyer och skulpturer passerar jag utan att fundera så mycket på vem de föreställer och varför de står just där.

Så finns det några som av någon anledning väcker mitt intresse.

Sen finns det ett fåtal som verkligen får mig att gå i gång.

Som Stellan Bengtsson i Falkenberg.

Att Gustav II Adolf står och pekar på Gustaf Adolfs torg i Göteborg och Poseidon står utan kläder på Götaplatsen är svårt att undvika om man bor i eller gästar staden.

Eller att Frihetsgudinnan står med facklan i handen vid New Yorks södra inlopp.

Men de allra flesta statyer vi passerar gör inget större intryck, ibland har jag upptäckt att jag har gått förbi ett konstverk massor av gånger utan att ha noterat att det finns.

Som bronsstatyn av den nakne Prometheus på Kungstorget där han har stulit eld och flyr mot kanalen. Jag jobbade på Kungstorget i över 15 år, gick åtskilliga gånger kanske 50 meter bakom hans rygg, men någon Promethus hade jag aldrig sett – tills vi åkte Paddan.

Sedan vi köpte husbil och sedermera drog igång bloggen har det där förändrats. Vi går på upptäcksfärd på ett helt annat sätt numera. Inklusive statyspaning.

I vintras tog vi oss till de berömda Stadsmusikanterna i Bremen, trots att det var kallt.

I konststaden Borås nöjde vi oss inte med den väldige Pinocchio utan gav oss ut på en stadspromenad som tog oss till massor av små plastgubbar på husfasader och betydligt större och mer synliga skulpturer runt om i stan.

I Båstad kikade vi på världsberömda sångerskan Birgit Nilsson där hon stod och kollade ut över Laholmsbukten.

I närliggande Torekov fascinerades vi av historien om den danska prinsessan Thora.

Men så finns det en mindre, för mig betydligt mer exklusiv skara statyer. De som föreställer personer som jag har träffat och därmed har någon form av relation till.

Som Gunnar Gren-statyn utanför Gamla Ullevi. Gren är en av våra största fotbollsspelare genom tiderna. Jag såg honom aldrig spela live, men träffade och skrev om honom i GT efter hans karriär.

Och så Grens kompis från landslaget och Milan, Nils Liedholm. När vi var i Valdemarsvik med husbilen för svart två år sedan promenerade vi i Liedholms spår. Naturligtvis tog jag ett varv runt Liedholm-bysten, som står och tittar ut över sin hembygd, och tänkte tillbaka på de tillfällen då vi träffades.

Men nu ska det handla om Stellan Bengtsson, Falkenbergs store son. När han 1971 tog Sveriges första individuella VM-guld i bordtennis var han bara 18 år.

För mig är detta en händelse som verkligen sticker ut. Ni vet en sådan där händelse då man vet exakt var man var och gjorde när det hände.

När jag i våras stod utanför Falkhallen i Falkenberg och kollade in bronsstatyn föreställande Stellan Bengtsson i full action med bordtennisracketen i sin vänstra hand funderade jag på onsdagen 7 april 1971.

Jag skulle snart fylla 13 år och hade sedan ett par år tillbaka börjat spela pingis i SMU-gården, som missionskyrkans ungdomsgård kallades.

Jag spelade en del, men höll mig på SMU-gården och senare i korpen.

Men jag var väldigt intresserad av pingis på elitnivå, speciellt den unge talangen Stellan Bengtsson. Han kallades Mini-Stellan eftersom det redan fanns en äldre pingisspelande Stellan Bengtsson – och så var han kort till växten.

Men 7 april 1971 var ingen större än Stellan från Falkenberg.

På den tiden sändes inte all sport på tv. Speciellt inte ett bordtennis-VM i Nagoya långt bort i Japan. Det fick räcka med några bollar och kommentarer i efterhand i sportnytt.

Därför stod och satt jag den här dagen vid vår stora radiogrammofon hemma i lägenheten. Ur högtalaren hördes radiosportens Mats Strandberg förmedla hur Stellan vann i fyra set mot den regerande världsmästaren Shigeo Itoh från Japan.

VM-titeln var en otrolig skräll, som ingen hade räknat med.

Stellan tog senare under karriären VM-guld även i dubbel och lag. Men det var efter segern i Nagoya han tappade ”Mini” och blev Stellan.

När Stellan i samband med VM 1991 var tillbaka i Japan hade jag den stora förmånen att få vara på plats och tog naturligtvis chansen att göra en intervju med honom.

Den sista intervjun jag gjorde med Stellan var 2017. Då i telefon. Han bor sedan många år tillbaka i USA tillsammans med sin amerikanska fru och deras barn.

När jag stod vid statyn utanför Falkhallen, där Stellans moderklubb Falkenbergs BTK har sina lokaler och bord, insåg jag hur självklart det är att Stellan Bengtsson står där – mitt i staden som han placerade i rampljuset för 54 år sedan.

Stefan 3 juni 2025