Djurgården

Att stockholmare gillar Djurgården har jag förstått.

Samma sak med många turister i huvudstaden.

En solig aprildag bestämde vi oss för att parkera husbilen i utkanten av Stockholm och ta buss, tunnelbana och spårvagn till den kungliga ön mitt i stan.

Jag har varit på Djurgården en gång tidigare. Kanske två. I bakhuvudet finns ett svagt minne av Gröna Lund och ett av Skansen som är lite starkare.

Men de allra flesta gånger jag har stött på namnet Djurgården har det handlat om jobb. Att skriva om hockey- och fotbollsmatcher när våra lag från Göteborg och Västsverige mötte blåränderna från Stockholm.

Att Djurgårdens IF dan innan vi åkte in till deras ursprungsö tog sig tillbaka till högsta serien i ishockey var dock inget som syntes, inga djurgårdströjor så långt ögat nådde.

Däremot såg vi väldigt mycket folk från olika delar av Sverige och världen.

Vi hade en förhoppning om att kunna stå med husbilen någonstans inne i Stockholm. Jag ringde till Husbil Stockholm https://www.husbilstockholm.se/ som har tre olika platser att stå på. Två hade ännu inte öppnat, den tredje var fullsatt.

Därför lät vi husbilen stå hos min kusin nära Vendelsö, inte så långt från Tyresta nationalpark, och åkte kommunalt i stället (vilket är jättesmidigt).

Eftersom det var före min knäoperation hade jag lite svårt att gå, därför ville vi komma så nära som möjligt. Spårvagn sju från T-centralen var lösningen på slutsträckan. Vi klev av vid Djurgårdsbron, men kunde ha fortsatt en bit in på Djurgården.

Den skyltdjungel som mötte oss på andra sidan bron gav en ännu tydligare bild av det stora utbudet utöver den titt på kartan vi redan hade tagit.

Vi hade i princip bestämt oss för att bara gå på ett av alla de museer, som finns där ute: Vasamuseet. Skrytskeppet som kom betydligt kortare än Titanic på sin jungfrufärd lockade oss. Dessutom verkar det som att alla som har varit där har imponerats av detta stycke svenskt 1600-tal.

Sagt och gjort, Vasamuseet fick det bli. Däremot får ni som läsare av bloggen vänta ett tag till på det inlägget.

Som vanligt sökte vi oss till vattnet för att följa strandlinjen. Bland det första man stöter på om man, som vi, går moturs är Junibacken. Utan barnbarn som ressällskap avstod vi från att ta del av Astrid Lindgrens rika sagovärld. En hel del barn fanns där. Både inomhus och på lekplatsen utanför.

Astrid själv såg väldigt nöjd ut där hon i skulpturform satt utanför och läste en bok med det väldiga Nordiska museet i bakgrunden.

Att gå in i Nordiska museet lockade verkligen, men det där är eget besök. Att kolla in 500 års historia, bland annat finns där 1,5 miljoner historiska föremål, tar sin tid.

Vi valde istället att fortsätta Djurgårdsstrand bort mot området med flera mindre museer.

Eftersom vädret var fint, om än inte speciellt varmt, tog det en stund att promenera. Himlen var blå. Vattnet låg blankt. Det var lätt att inse att Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder.

Och då måste man stanna både här och där och ta bilder, vilket gjorde att promenaden tog sin tid.

Som varande nykterist borde ju inte Spritmuseet vara något för mig. Men som före detta journalist är jag nyfiken på det mesta och gick in och kollade vad det egentligen var för något.

Mycket folk, många som satt och åt eller fikade. Några var i väg på guidade turer och kanske provsmakningar.

Säkert jätteroligt för den som är intresserad av den svenska dryckeshistorien. Men för mig räckte det med att kika in några minuter.

Betydligt intressantare för min del var Vikingmuseet lite längre bort. Där stack jag in huvudet och kikade på alla årtal som fanns i trappan på väg upp mot själva museet på andra våningen. Mitt historiska jag ville gärna ta trapporna. Men, som vi så ofta säger, det får bli nästa gång. Historia är dock något som alltid lockar mig.

I den tuffa konkurrens som vi upplevde var Vrakmuseet något som vi bara passerade. Behovet av gamla sjunkna båtar täcktes, åtminstone på Djurgården, av det väldiga Vasaskeppet.

Gert Wingårdh är arkitekten bakom utbyggnaden av anrika Liljevalchs konsthall, som har en lång historia.

Vi gick in och kollade i presentshopen, konstaterade att vi hade kunnat ta en lunch i restaurangen om vi inte redan hade ätit. Själva konstutställningen får vi ta – just det – nästa gång.

Ljuden från Gröna Lund hörs från långt håll, precis som alltid när det handlar om nöjesparker. Nöjesparksskrik är obligatoriskt så fort något snurrar, skakar eller faller och någon sitter i.

Utanför Gröna Lund är det lätt för mig som göteborgare att verkligen odla mitt lillebrorskomplex gentemot huvudstaden.

För har man Liseberg en dryg mil hemifrån finns ingen anledning att slösa pengar eller tid på något som inte är lika bra. Åtminstone tror jag det, jag har aldrig jämfört. Men att killgissa funkar ju alltid.

Hur som helst – något besök på Gröna Lund blir det förmodligen inte heller nästa gång vi är i Stockholm.

På topplistan över platser att besöka finns ABBA-museet, ett kort stenkast från Gröna Lund.

Inte heller där funderade vi på att gå in. Vi gillar ABBA:s musik och är fascinerade över deras världsvida succé. Men vi var inte riktigt sugna på att gå in, prioriterade istället Djurgården som område och fortsatte.

Vi gick upp på Djurgårdsvägen och började gå österut. Cirkus är ju ett sånt där ställe som man hört talas om och sett olika shower från många gånger, men nästa promenadstopp kom lite längre bort vid en ännu mer känd skylt: Skansen.

Som skrivet, vi hade varit där förut. Förmodligen med barnen då vi lika förmodligen hade kikat på några av djuren där inne.

När vi stod utanför entrén och såg några människor betala för sig och gå in tittade jag uppåt och såg taket på Sollidens scen, ni vet där artister och musiker brukar husera medan massor av människor sitter nedanför i bänkarna och sjunger. Allt direkt i svensk television.

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Allsång på Skansen, det är helt enkelt inte min cup of tea. Men när jag stod där nere och såg taket tänkte jag på en tv-historisk händelse, en sån där som jag med ojämna mellanrum kollar på Youtube för att gång på gång njuta av.

Vad var det egentligen som fick Carola att springa fram och greppa en krukväxt och kasta den rakt ut i publiken? Riktigt bra tv var det i alla fall.

Den händelsen väcker en annan allsångshistoria till liv. När vi för många år sedan kom till en camping i italienska La Spezia för att ställa husvagnen fanns där redan ett svenskt ekipage på plats.

Mannen svettades i värmen när han försökte få ordning på parabolantennen. Han suckade djupt när han kom och beklagade sig för mig:
– Förutsättningen för att jag skulle följa med hit till Italien var att det skulle gå att få in Allsång på Skansen på tv-n. Programmet går i kväll, men jag lyckas inte få in det, sa han förtvivlat.

Allsång på Skansen kan betyda mycket.

När vi började på vår promenad på Djurgården hade vi inte bestämt något slutmål mer än att vi ville ta oss till grönområdena österut.

Efter att vi hade passerat Skansen insåg vi att Waldemarsudde var ett lämpligt sista stopp den här dagen.

Vi gick runt Ryssviken, stannade flera gånger och njöt av utsikten mot andra sidan och inåt centrala Stockholm.

Waldemarsudde domineras av prins Eugens efterlämningar.

Det slottsliknande museet, galleriet och parken med flera skulpturer. Utöver allt vackert som växte.

En ungdomlig version av självaste Carl von Linné fanns på ett ställe, nedanför låg ett lusthus där man kan sätta sig och njuta ännu mer av det vackra grannskapet.

Något som också finns med på listan över saker att kolla in när man är på Waldemarsudde är prins Eugens ek. Den anses vara Djurgårdens äldsta ek, kanske den äldsta i hela Stockholm. Den uppskattas vara 300–400 år, en del hävdar att den kan vara upp till tusen år gammal.

Hursomhelst är det ett imponerande träd, även om jag tyckte att en ek lite längre bort var ännu läckrare.

Mätta på muséer, promenader, lusthus, skulpturer, vackert strandhäng och allt annat vi upplevde under timmarna på Djurgården återvände vi till sjuans spårvagn.

Nu vet jag betydligt mer om hur det verkligen är på Djurgården. Det kommer garanterat att bli fler besök.

Stefan 23 maj 2025