Västerås

Då och då stannar vi för att upptäcka en ganska stor stad.

Som Västerås.

Vi besökte en vacker domkyrka, gick mellan fina trähus, passerade Sveriges första gymnasium – och såg fängelset där elever, lärare och präster hamnade när de inte skötte sig.

På vår juni-resa med husbilen, med huvudsyftet att besöka de fina nationalparkerna Nämdöskärgården och Ängsö, hade vi lite tid på oss att besöka några andra ställen.

Vi har tidigare skrivit om Sigtuna, Vallby friluftsmuseum och Åmål, men vi besökte också Västerås.

I Västmanlands största stad hade jag aldrig varit förut, Stefan hade däremot varit där några gånger i jobbet.

Men det enda jag tänkte på innan vi åkte dit var att min pappa hade några kusiner i Västerås. Vem vet, kanske har jag några sysslingar där.

Vi kom till ställplatsen vid Löparängshamnen och hoppades på en plats där. Vi hade tur, det var nästan fullt, men vi fick en plats bland många andra husbilar. Det finns 30 platser och 18 av dom har el. Det fick dock inte vi för de platserna var slut, men det gör inget för vi klarar oss bra utan.

Där är det cirka tio minuters promenad in till centrum, den ställplatsen ligger bra till för det vi planerat.

Eftersom vi kom dit under sena eftermiddagen bestämde vi oss för att bara ta det lugnt och inte gå iväg nånstans.

Men vi fick bra plats för att se på något vi aldrig sett förut, för framför oss fanns Västerås Wakepark.

Det var två vajerbanor, en för nybörjare och en för mer avancerade åkare. Och det vi såg den eftermiddagen var mer avancerade åkare som åkte på hopp och rails.

Vi bor ju alldeles vid havet i Fiskebäck i Göteborg och där seglas det med olika sorters brädor. Men en sån wakepark hade vi aldrig sett.

Dagen efter skulle vi ta en promenad in i Sveriges sjätte största tätort som ligger fint vid Mälaren och har anor från vikingatiden.

Vi började gå utefter Svartån och tog sikte på Västerås slott.

Bara jag hör ordet slott tänker jag på en vacker byggnad, inget prinsesslott från sagorna, men en vacker byggnad.

Jag tycker nog inte direkt att Västerås slott är en speciellt vacker byggnad, en stor röd tegelbyggnad som var ett kungligt residens under Vasatiden. Det byggdes redan under 1100-talet och blev ombyggt 1540–1544 när Gustav Vasa var kung. Numera är det ett residens för landshövdingen i Västmanlands län.

Vi gick in genom en stor öppning i den röda muren och kom till en borggård. Men vi såg att i slottet fanns det numera kontorslokaler så vi gick snabbt ut igen eftersom vi inte arbetade där.

Vi fortsatte vår promenad utefter Svartån mot det gamla Turbinhuset från 1891.

Vi läste oss till att det var Turbinhuset som med fallet i Svartån kunde ge Asea den elektricitet de behövde. Det bidrog i sig till att företaget valde att bygga sin verksamhet i Västerås. Turbinhuset  användes av Asea ända in på 1950-talet.

Det var också vid bron över Svartån vid Turbinhuset vi förstod att något var på gång i stan.

Det byggdes ställningar och sattes upp tält och scener utanför Västerås stadshus, som var en stor hög grå byggnad vi sett på håll.

Vi kollade vad som skulle hända och fick beskedet att det var Västerås cityfestival som förbereddes.

Det blev till att snirkla sig förbi byggnadsställningar och avspärrningar för att komma vidare.

Vi var på väg mot bron över Stora gatan där vi såg fina gamla hus omgärda Svartån. Vi stod där en stund och bara tittade.

Vi gick vidare in på Köpmansgatan med sina affärer och kom efter en liten bit in på Stora torget. Eftersom vi var ganska tidigt ute var det nog ganska lugnt på torget. Det satt några människor på parkbänkarna som var placerade där, men de såg vi knappt. Vi blev mest intresserade av skulpturen som hette ASEA-strömmen.

Vi läste oss till att det är en välkänd bronsskulptur som konstnären Bengt-Göran Broström skapat och att den invigdes 1 maj 1989. Den föreställer åtta arbetare som cyklar och ska symbolisera strömmen av arbetare till och från Aseas industrier. Den var verkligen jättefin.

Vi fortsatte över torget för nu var vi på väg mot den stora och fina Domkyrkan vi sett på flera bilder.

Vi kom fram till byggnadsminnet Komministergården i kvarteret Proban.

Det är också namnet på det gamla fängelset där elever, lärare och präster kunde hamna om det inte följde de regler som gällde. Det togs ur bruk 1801 och är det enda skolfängelse som finns bevarat i Sverige.

Jag hade faktiskt inte en aning om att det funnits skolfängelser, det blev en ny lärdom.

Nu behövde vi bara gå över gatan så låg Västerås domkyrka framför oss.

Utanför kyrkan stod en stor staty – Johannes Rudbeckius, som var biskop i Västerås 1619–1646. Det var han, tillsammans med sin fru Magdalena, som låg bakom Sveriges första gymnasium som låg i Västerås.

Rudbeckianska gymnasiet grundades 1623. Han låg också bakom Sveriges första flickskola som grundades 1632.

Rudbeckius var också en av 1600-talets mest betydande kyrkomän i Sverige, en man med pondus.

Nu ville vi självklart gå in i Domkyrkan.

Eftersom vi hade vår lånehund Isa med fick vi gå in var för sig då hundar inte är välkomna in i kyrkor.

Efter att vi båda varit inne i kyrkan var vi samstämmiga om att det var en väldigt fin och imponerande kyrka.

Hade inte Isa varit med hade vi kanske varit med på den guidade visningen som var i kyrkan samtidigt som vi var där.

För där finns mycket att se. Som utställningen över domkyrkotornet.

Eller skattkammaren med många olika värdefulla saker.

Vi fortsatte vår promenad förbi Rudbeckianska skolan.

Därifrån såg vi fina röda, gamla trähus en bit bort.

Vi gillar ju gamla trähus och gick upp mot Kyrkbacken.

Tittade runt bland de fina husen och såg huset som kallades Mats Läkares hus.

På en skylt kunde vi läsa att huset även kunde ha kallats Mats Slaktares hus, för Mats som bodde i huset för längesen var både läkare och slaktare.

Vi gick utmed husen och bestämde att det var dags att börja vår promenad tillbaka mot husbilen.

Vi passerade den lilla botaniska trädgården där det var fullt med barn i olika aktiviteter.

Strax därefter kom vi till ytterligare en häftig hög skulptur, två kvinnor som gick på styltor. Den var 4,5 meter hög och gjord av återvunnen aluminium. Den hette ”Lekplatsen – Himlen är vårt enda tak” och skulptören hette Annsofie Sidén. Den gillade jag.

Vi gick i sakta mak in på gatorna. Letade oss tillbaka för att gå utmed Svartån igen. Nu gick vi på andra sidan ån och det byggdes för fullt upp karuseller och marknadsstånd inför cityfestivalen.

Helt plötsligt såg jag den gamla femöringen liggande på marken. Vi, som är lite äldre, kommer säkert ihåg den gamla femöringen i koppar. Det var ett av de stora mynten och det var nog det myntet jag gillade mest. Inte för att det var så mycket värt, utan för att det var så fint. Just ett sånt mynt, fast i klart större skepnad, låg gjutet som ett brunnslock i marken. Otroligt fint.

Vid det här laget hade vi inte så jättelångt kvar till ställplatsen där vi bara skulle äta lite i husbilen innan vi gav oss iväg för nya upplevelser.

Anette 21 juli 2026