Varnhem

Många kyrkor har vi besökt.

Men Klosterkyrkan i Varnhem sticker verkligen ut.

Tillsammans med klosterruinen och Katas gård, med spår redan från 900-talet, bjöd den mäktiga kyrkan på en fascinerande tidsresa.

Första gången jag hörde talas om Varnhem var av en helt annan anledning. 1979 flög namnet på det lilla samhället i Västergötland runt i Sverige och förmodligen även utomlands.

Brandkåren i Skara skulle elda upp en rivningsfärdig lada – men elden spred sig till ett 20-tal hus.

Tragedin väcktes till liv i mitt huvud när vi passerade skylten med Varnhem på och körde mot det gamla klosterområdet.

När vi rullade in med husbilen på parkeringen vid ankomstområdet hade det dock förpassats tillbaka långt in i minnesbanken och ersatts av spänningen inför vad vi skulle upptäcka i ett historiskt område som var helt nytt för oss.

Vi hade en månad tidigare varit på historiska visiter i Sigtuna och Anundshög och kom precis från ett stopp vid Gudhem där vi hade kikat på en fascinerande klosterruin.

Men vi hade ju både hört och förstått att klosterområdet i Varnhem skulle vara ytterligare en nivå upp.

När vi lämnade husbilen kunde vi snabbt konstatera att det var lätt att hitta på klosterområdet. Det fanns gott om informationstavlor, oftast med en både längre och djupare förklaring än vad som fanns i broschyren vi fick inne i besökscentret.

Vi började med sånt som inte var präglat av urgamla tider. Närmast parkeringen fanns gårdsbutiken med ett brett innehåll. På utsidan fanns inte minst massor av växter.

Inne i själva butiken fanns massor av prylar, en hel del tillverkat lokalt. Vi håller på och byta ut våra gamla köksredskap i plast – både hemma och i husbilen – mot grejer i trä. Ett par tunna stekspadar såg ut att kunna fungera, det blev två köp.

Som skrivet, jag är ingen gubbe med gröna fingrar, men tycker att det finns många fina blommor att titta på. När min mycket blomsterintresserade fru föreslog en sväng till dahliarabatten behövdes ingen övertalning.

Det ska villigt erkännas att jag på väg dit funderade över hur dahlior ser ut. Men när vi närmade oss var igenkänningsfaktorn hög.

Däremot förvånades jag över hur många olika sorter och färger det fanns på det förhållandevis lilla området.

Och så blev det en dos av livets aldrig sinande lärande. Ingen av oss kände till att namnet dahlior döptes efter en man som hette Andreas Dahl.

Han föddes 1751 i Varnhem och var lärjunge till Carl von Linné. Detta fanns att läsa på en av tavlorna vid de vackra blommorna.

Dahliorna växte förresten bredvid något annat som brukar roa folk i vår ålder: en boulebana.

När vi började gå mot klosterkyrkan, som i högsta grad fortfarande är en aktiv kyrka, blev det regn som hängt i luften sedan vi parkerade husbilen mer påtagligt.

Vi funderade kort på om vi skulle gömma oss undan regnet i några minuter och ta en fika i klosterfiket, men slog bort den tanken.

Vi fortsatte istället mot kyrkan. Att kliva in genom kyrkporten blev därmed en dubbel vinst.

Dels kom vi in i den fantastiska kyrkan. Dels fick vi, åtminstone tillfälligt, skydd mot regnet.

Det var där inne som vi stötte på 1200-talsmannen Birger Jarl, ett namn som funnits i mitt medvetande sen tidig skolålder.

Han var gift med Ingeborg, syster till kung Erik Eriksson (som kallades Erik läspe och halte) och var som svåger kungens sidekick och landets nästmäktigaste man. När hans egen son Valdemar valdes till kung blev Birger Jarl som förmyndare rikets mäktigaste man.

Han hette egentligen Magnusson i efternamn precis som Jan Guillous fiktive romanfigur Arn, som drog massor av besökare till Skaraborgs historiska platser när böckerna och filmerna kom på 1990-talet.

Jarl (ungefär hertig) var Birgers titel, jag har tidigare trott att det var hans efternamn.

Birger Jarl är en av de centrala figurerna i Varnhem. För det är där han ligger begravd.

I kyrkans mittgång finns den grav han delar med sin andra hustru Mechtild och sonen Erik.

Detta är intressant på flera sätt. Inte minst som en del i striden om var Svea rikes vagga egentligen stod.

För den så kallade västgötaskolan, hånad och bespottad av många historiker som hävdar att det var i trakterna av Mälardalen och Uppsala som Svea rike skapades, är det ett tungt skäl till varför de hävdar att det istället var i Västergötland som vaggan stod.

För Birger Jarl, som också kallats riksbyggaren, hade en nyckelroll när Sverige grundades som stat och grundade vår huvudstad Stockholm. Men han ligger begravd i lilla Varnhem tillsammans med kungar andra prominenta personer.

En annan framstående person, som fick sin sista vila i Varnhem, var konstnären Agda Österberg (död 1987) som smyckat många kyrkor runt om i Sverige med gobelänger och stora mattor. Hon har bland annat gjort den vackra gobelängen i vår egen kyrka i Fiskebäck i västra Göteborg.

Den långa, vackra mattan som går fram mot altaret i klosterkyrkan är ett av hennes mest kända verk.

När kyrkan invigdes på 1150-talet fanns redan det intilliggande klostret där munkar från cistercienserorden verkade, samma orden som i Gudhem.

Vi gick ut ur kyrkan och direkt in i ruinen medan regnet föll. Vi valde att gå runt på egen hand i våra regnkläder, en liten bit bort stod en paraplyförsedd grupp som hade valt en guidad tur.

Självklart får man en fylligare bild om man tar rygg på en guide, men skyltarna i respektive klosterrum gav tillräckligt utförliga berättelser för vår smak.

Det första vi la märke till var de två bågar som står kvar mellan två av stenväggarna i det som kallas för lekbrödernas länga. Det vill säga där lekmännen, de som inte var prästvigda, bodde och verkade.

Vi gick systematiskt genom rum för rum. Kollade till exempel en stund på munkarnas matsal där ett par av pelarna som höll upp taket fortfarande står kvar.

I bakkanten av klostret, längst från kyrkan, finns vattenkanalen som ledde in vattnet i klostret från klostersjön en liten bit från ruinen. En imponerande konstruktion.

Vi tog också en sväng genom örtagården, ett måste i varje kloster. Där växer det fortfarande så att det knakar.

En liten bit från själva ruinen, närmare dahliarabatten, fanns en plats med en helt egen historia: Ryttare Hans Månssons försoningslund.

Hans Månsson var en 28-årig krigsveteran som 1641 högg ner sex äppelträd och två körsbärsträd i klosterträdgården för att använda till att tillverka redskap.

Tilltaget upptäcktes och Månsson fick som straff välja mellan att bli hängd eller deporteras till kolonin Nya Sverige vid Delawareflodens mynning i nuvarande USA. Han valde utvisning.

För några år sedan letade amerikanska Mary Anne Royal med hjälp av DNA-test efter släktingar i Sverige. Spåren ledde till Varnhem, hon var tionde generationen i rakt nedstigande led efter Hans Månsson.

Hon fick kontakt med hembygdsföreningen i Varnhem, vilket ledde till att Mary Anne Royal donerade pengar för att återplantera äppelträd där Hans Månsson nästan 400 år tidigare ertappades med sin stöld.

Med hjälp av stenväggar och andra stenkonstruktioner är det enkelt att se hur klostret var byggt. Inne i klostermuseet finns bland annat en modell av hur klostret såg ut en gång i tiden.

Museet ligger utefter promenadstigen till nästa stora attraktion på området, Katagården.

I området har folk bott i åtminstone två tusen år. Vid de första utgrävningarna på 1800-talet hittades fynd från 100-talet, bland annat romerska mynt.

Men de föremålen finns inte i Katagården. Där finns istället andra huvudattraktioner.

På insidan finns en uppbyggd gång utefter ytterväggen. 

Därifrån kan man se ruinerna av två kyrkor: Träkyrkan från runt år 1000 och stenkyrkan som ersatte träkyrkan några tiotal år senare.

Genom glasrutor i gångens golv kan man också se det välbevarade skelettet efter Kata, kvinnan som förmodligen ägde den stora gården som fanns i området. Hennes grav pryddes med en runsten och klassen på graven visar att det verkligen var en mäktig kvinna.

I området finns för övrigt massor av gravar, de tidigaste från 900-talet.

Katagården ligger på en kulle, när vi klev ut på trädäcket på utsidan fick vi en fantastisk vy över Klosterkyrkan och hela det gamla klosterområdet.

En imponerande utsikt över ett område som har spelat en stor roll i Sveriges historia.

Stefan 14 augusti 2026