Vallby friluftsmuseum

Det är väldigt lågt i tak i den gamla arbetarbostaden.

Desto högre är det hos överklassen i herrgården.

Inne i lanthandeln får man en insikt i hur det var långt före livsmedelsbutikernas självscanning.

Ett besök på Vallby friluftsmuseum utanför Västerås ger en underhållande tidsresa som leder till eftertanke.

Vi hade varit i både Nämdöskärgårdens och Ängsö nationalparker.

På väg västerut för att möta min bror och svägerska i Åmål ville vi ha ett par stopp till. Ungefär som när vi numera åker genom Tyskland, vi stannar gärna till i städer som Lübeck, Weimar eller Quedlinburg för att se något mer än de stora vägarna.

Efter att ha läst på lite om Sigtuna blev det ett självklart val.

Och Västerås såg också ut att vara ett bra stopp, även om det kanske i första hand berodde på att den stora ställplatsen i hamnen låg bra till för en övernattning.

I det kombinerade gästhamns-/ställplatskontoret (även glasskiosken) letade jag efter information med förslag om vad vi skulle göra när vi kikade på Västerås (inlägg kommer senare) nästa förmiddag.

Det var då jag stötte på Vallby friluftsmuseum.

I den svenskspråkiga turistbroschyren i A4-format, ”Upplev Västerås”, fanns den som en av sju sevärdheter man måste uppleva.

I den engelskspråkiga versionen ”Discover Västerås” var Vallby friluftsmuseum punkt 14 av 15, på kartan kunde man utläsa att det var två kilometer dit från Västerås centrala delar.

Det tog alltså inte så många minuter för oss att komma dit. Och då det fanns speciella husbilsplatser på parkeringen alldeles utanför behövde vi aldrig leta efter var vi skulle stå.

Vi hade vår lånehund Isa med oss och var lite osäkra på hur det skulle fungera med att gå runt med henne i koppel där inne. Men eftersom mycket i museet var riktat till barn (framförallt Barnens Vallby) och hundar var välkomna in funderade vi inte mer på det.

Vi ägnade istället lite tid åt att kolla in informationen på utsidan om museet. Om jag ska vara ärlig, och det har jag lärt mig att man ska vara, var det först där och då jag började förstå vad det var för slags anläggning vi hade kommit till.

Jag trodde först att det verkligen vara en gammal by i utkanten av Västerås, men det visade sig vara en konstruerad by.

Byggnaderna har plockats isär på olika håll i Västmanland och forslats till Vallby där de byggts upp igen.

Vi passerade portalen till Folkets Park. Att det är ett hundraårigt original från den gamla folkparken i närliggande Tillberga kunde vi läsa oss till, likaså att dansbanan är en ny kopia av originalet.

När vi precis hade passerat under portalen med Vallby friluftsmuseum över våra huvuden kom vi direkt till det första röda huset med vita knutar; kolonistugan.

Framför den fanns en skylt med en stor teckning och text på svenska, engelska och finska.

Med berättelsen om kolonistugans bakgrund som sommarstuga med massor av växtlighet typiska för den kolonirörelse som ledde fram till alla koloniträdgårdar runt om i landet.

Strax därefter stötte vi på de första djuren, jämtgetter.

Vi väntade på något slags reaktion från Isa, men hon brydde sig inte. Kanske beroende på att de var långt bort i sin inhägnad.

I den gamla handelsboden, som enligt traditionen var krog när byggnaden var ny på 1700-talet, fick jag lite flashbacks från min egen barndom.

Inte på grund av byggnaden i sig. Men innehållet i den.

Den gamla vågen, en väldigt gammal kassaapparat, smålådorna med olika saker i.

Sådant kunde jag koppla an till från 1960-talet när jag i det gamla Fiskebäck fick cykla på grusvägarna till en av våra egna lanthandlar för att handla åt mamma.

Däremot har jag inget minne av att tidigare ha sett en skylt som den ovan inne i en affär.

Medan Anette mestadels höll sig i det fria med Isa i koppel  gick jag ut och in flera husen. Ju mer jag gick runt på området, ju mer fascinerad blev jag av vad de hade samlat ihop och byggt upp i friluftsmuseet.

Där fanns en hel del odlingar på området. Bland annat en med tobak där det fanns en utförlig förklaring av gångna tiders tobaksodling i Sverige.

Och på en skylt kunde man läsa om de odlade gurkorna i Västerås som ledde till att den fick smek-/öknamnet gurkstan.

På torget mitt i byn stod en trearmad lyktstolpe i en färgglad rabatt inne i en rund häck. Runt om fanns flera fina och intressanta byggnader.

Jag gick in i den lilla Flinkstugan, som fått namnet efter körkarlen Anders Flink, den siste som bodde där.

Nu är den inte inredd som bostad utan mer som en skollokal för att visa hur det kunde se ut i den miljö där barn lärde sig saker och ting.

Jag kände mig trots allt lite yngre plötsligt. För till skillnad mot inne i lanthandeln fanns inget som påminde om min egen skolgång.

På gräsmattan utanför den ganska långa gästgivaregården satt några familjer och fikade vid kaféborden. Om de hade med sig fika hemifrån vet jag inte.

Men inne och utanför Systrarna på Gaggeska gården kunde man sitta och äta lunch eller senare på dagen från à la carte-menyn. Eller kanske köpa en smörgås eller en glass.

Längst bort på det lilla torget fanns det som gjorde mig mest intresserad, tryckeriet.

När jag började jobba på tidningen GT som 16-åring hade vi ett sätteri och tryckeri i lokalen på Postgatan mitt i Göteborg. Våra artiklar och skisser på hur sidorna skulle se ut skickade vi sätteriet, där bokstäver och bilder blev till bly för att sedan förvandlas till väldigt tunga formar med färdiga sidor som monterades i tryckpressarna.

Precis som i lanthandeln fick jag en dèja vu-upplevelse från en svunnen tid när jag såg blytyperna och verktygen som användes i processen.

Om det hade varit en dag med dåligt väder hade jag förmodligen stannat längre tid i tryckeriet. Men nu sken solen och det var varmt, vilket gjorde att jag gick vidare och passerade ännu mer växtlighet på väg till nästa byggnad.

Jag gick in på ett område för arbetare. Mattor hängde på tork eller vädring på tvättlinor, utrymmena för de två arbetarfamiljerna som hade bott på gården när den fanns mitt inne i Västerås fram till 1900-talets början var inte stora.

Inne i arbetarbostaden fanns en man och två unga kvinnor i tidstypiska kläder. De kunde berätta om livet som arbetare på ett sådant här ställe.

I informationen läste jag att husen tidigare hade kallats för skarprättargården eftersom det var där samhällets bödel bodde fram till 1842 då han avled.

I stark kontrast till arbetarnas trånga bostad fanns herrgården en bit bort.

Där fanns några tjejer i gamla kläder som gärna svarade på de frågor som fanns.

Medan ”vanligt folk ” trängdes på liten yta var utrymme inget problem för folket som bodde i byggnaden som ursprungligen uppfördes 1702 i Hallstahammar.

Fantasifulla målningar fanns i taken. På väggarna fanns målningar och tapeter från olika tidsepoker.

Och när folket i herrgården tyckte att det var kallt var det bara till att elda på i någon av kakelugnarna.

Det började bli dags för att åka vidare och lämna den fascinerande byn som skapats för att bevara byggnader, odlingsätt, livsstil och annat för eftervärlden.

Men jag ville först ta en sväng till en av grundbultarna i byn, bondgården.

På gården stötte jag på några höns.

Jag gick bara förbi det gamla fina bostadshuset.

Men jag tittade in här och där i bondgårdens olika delar.

Utanför den byggnad som har ett portlider, en port där man kunde komma ut och in till bondgården, satt en ung tjej som fått sommarjobb som piga.

Hon stickade med en sovande katt vid sida.

Att det finns människor i gamla kläder på olika ställen på Vallby friluftsmuseum gör sitt för att miljön ska kännas riktigt genuin.

Det finns mycket mer att upptäcka och uppleva på friluftsmuseet.

Det finns fornlämningar, utställningar, ett gammalt missionshus och mycket mer om hur man odlade förr och hur man kan odla i dag.

Och så är det väldigt trevligt att bara ströva omkring och försöka uppleva hur det var på landet en gång i tiden.

Det här är ett ställe dit man definitivt kan man åka med barn eller barnbarn.

Stefan 14 juli 2026