Träna i husbilen

Jag var mitt uppe i rehabträningen efter mitt knäledsbyte.

Tränade på gym varje dag, träffade min fysioterapeut flera gånger i veckan.

Då bestämde vi att vi skulle åka i väg med husbilen i en dryg vecka.

Med hjälp av ett par yogamattor och några bollar förvandlade jag husbilen till mitt eget mobila gym.

Under snart ett år har operationerna av mina utslitna leder till en stor präglat min vardag.

1 oktober 2024 bytte jag höftled. Rehabträningen gick bra. När vi åkte på julmarknadsrace till Rostock, Lübeck, Bremen och några andra tyska städer i början av december kunde jag både köra vår nya husbil och med gåstavar som stöd gå kortare stadspromenader.

Vi är enormt tacksamma över att leva i ett land där vi kan få avancerad sjukvård utan att ha en privat sjukförsäkring.

Men medan vänsterhöften med hjälp av daglig träning och fysioterapeut hämtade sig alltmer blev högerknät desto sämre.

För oss som alltid ser fram mot nästa resa med husbilen blev det till leva en tid i ovisshet i väntan på nästa operation. Och hur skulle vi klara av att hålla i gång den här bloggen där vi lägger ut artiklar och bilder varje onsdag och lördag? Bloggen bygger ju på att vi är ute och rör på oss.

Förhoppningen var att operationen kanske skulle bli i början på april. Med lika lång rehabperiod för knät som för höften skulle vi kanske till och med kunna sätta vår båt i sjön och använda den från juni och under de övriga sommarmånaderna.

Det blev några svängar med husbilen under vintern och våren. Vi var i Vänersborg, åkte Vättern runt och var uppe i Stockholm. Övrigt bloggmaterial hämtade vi i första hand i och runt Göteborg.

I mars fick jag beskedet: operation 7 maj.

Vi bestämde oss för att det inte skulle bli någon båtsäsong, båten fick stanna på land över sommaren. Inte så svårt beslut eftersom jag inte skulle klara av att gå i land någonstans, dessutom fick jag ju inte bada förrän såret var helt läkt.

Operationen gick bra, i början hade jag inte speciellt ont. Däremot upptäckte jag efter ett tag att det krävdes tuffare rehabträning – precis som många hade sagt. Jakten på böjning och sträckning i knät med en ny led var något annat än jobbet efter höftoperationen.

Jag var väldigt orörlig när vi åkte till en husbilsträff i Borås i juni för att sedan fortsätta ner till Skåne där min bror och svägerska var med sin husvagn. Att köra husbil var inte aktuellt, det gjorde Anette. Det var jobbigt nog att sitta bredvid.

I husbilen körde jag varje dag några väldigt enkla träningar. När jag kom hem fortsatte jag gå till min fysio och tränade vidare hemma. Hon sa att det krävs hårdträning och att det kan vara trögt.

Vi fick jobba alltmer i vår egen omgivning för att fylla bloggen, men trots att jag bara klarade av korta promenader lärde vi oss mer om delar av vår egen stad – som Färjenäs och Röda Sten.

Mitt tålamod testades, jag började bli orolig för att vår planerade höstresa till Spanien och Portugal var hotad. Ska man åka bort i några månader och köra bortåt tusen mil då måste man både kunna palla för långa körningar och ordentliga promenader – annars är det meningslöst att ens tänka på det.

Istället för att varva daglig träning hemma med krampaktigt trampande på motionscykel varvat med bollar och diverse övningar och besök hos min fysio Ingibjörg köpte jag ett gymkort. Jag som har försökt flera gånger men aldrig gillat att gå på gym började gå varje dag – oavsett om Ingibjörg var där eller inte.

Jag slet och kämpade drygt en timma varje förmiddag och körde sen även några övningar hemma i lägenheten fram mot kvällen.

Jag blev nästan lite manisk i min ambition att komma i gång ordentligt. Och det gick framåt, men inte i den takt jag önskade.

Men så sög det ju ändå i husbilstarmen – vilket är en känsla som de flesta med husbil känner till – och jag pratade om det med Ingibjörg, undrade om det var korkat att åka bort när jag var mitt i hårdträningen.

– Du måste leva, sa Ingibjörg. Klart att du ska åka bort.

Vi bestämde oss för att åka iväg till Norge en dryg vecka med början 7 augusti. Första stoppet blev Risör.

Jag funderade på att stoppa in motionscykeln i det stora bagaget längst bak, men skippade den tanken eftersom vi inte tänkte stå still mer än max två nätter på samma ställe.

Vi hängde istället på våra elcyklar med en förhoppning om att jag skulle kunna klara av att trampa lite på någon asfalterad plats.

Men det var framförallt inne i husbilen jag skulle behöva träna.

Jag tog med mig den stora corebollen som är så stor att den i uppblåst tillstånd inte går att få genom husbilens ytterdörr eller dörren bak till husbilens sovdel.

Jag tog även med den betydligt mindre, mjuka ballongbollen, som ska pressas med baksidan av knät mot en dörr.

Och så rullade jag ihop våra två yogamattor och packade in dem i bagaget.

Steget mellan köket och sovdelen fick ersätta det flyttbara steget på gymmet, den stängda dörren mellan husbilens två avdelningar fick ersätta dörren till arbetsrummet hemma.

Den höga sängen fick duga som ersättning för den höga fyrkanten på gymmet.

Och golvet mellan bänkar, bord och kök räckte precis för att jag skulle få plats på yogamattorna för några av övningarna.

Det funkar att träna i husbilen. Visst saknar jag diverse maskiner på gymmet, men det går bättre än väntat.

Så nu fortsätter jag jobba på, varje dag. Det är fortfarande mycket kvar tills jag har nått den rörlighet jag hoppas kunna nå. Promenaderna har blivit allt längre, jag känner mig alltmer bekväm på min cykel även om jag fortfarande lite krampaktigt trampar runt på tomma parkeringsplatser.

När vi kommer hem från Norge blir det gym och fysioterapeut igen tillsammans med mer cykling och längre och fler promenader.

Jag blir alltmer övertygad om att jag klarar av att åka långt bort om några veckor.

Och då ska det bloggas.

Stefan 12 augusti 2025