Torrevieja

Torrevieja på den spanska ostkusten är oerhört populärt, inte minst bland nordbor.

Många svenskar har köpt lägenhet där.

Men hur är det att komma dit med husbil?

Vi testade i höstas.

Det finns ju många olika sätt att ha semester och resa nu för tiden.

Vi hade under mer än 30 år husvagn som vi mestadels använde på somrarna. Sedan sex år tillbaka åker vi mest runt med husbil, men inte bara på somrarna eftersom vi numera är pensionärer.

Många svenskar väljer istället att köpa en lägenhet utomlands, ofta i Spanien.

När vi i höstas åkte runt Iberiska halvön åkte vi till spännande städer och mindre samhällen. Vi stötte på massor av andra europeiska husbilsåkare, men väldigt sällan andra svenskar.

Vi passerade ”svenskbygderna” i Marbella, Nerja, Fuengirola och så vidare då vi istället valde att åka några mil norr om sydkusten för att bland annat komma till Ronda och Granada.

Men vi bestämde oss för att åka till Torrevieja på östkusten innan vi styrde åt nordväst mot Toledo, Madrid och Segovia. Vi har vänner som har lägenheter i Torrevieja och tänkte att någon av dem kanske var där.

Så var det inte, men vi åkte ändå dit för att kolla läget och se lite vad det är som lockar så många svenskar att skaffa ett boende där.

Vi hade haft några sköna dagar vid stranden utanför Balerma, 23 mil öster om Marbella, och kände att vi egentligen inte behövde mer sol och bad just då. Men vi siktade ändå, som vanligt, på att bo nära vattnet.

När vi kikade på Park4night och sökte ”Torrevieja ställplats” i Googlemaps var det inte svårt att hitta en ställplats som matchade våra önskemål och hade tillräckligt många platser för att vi inte skulle behöva ringa dit och försöka boka.

Den södra infarten till Torrevieja var kantad av stora vägtavlor med reklam för allt möjligt. Bland annat livsmedel, banker och fastighetsmäklare. Trots allt blev vi lite överraskade när vi såg en skylt på svenska med uppmaningen att söka sig till just det företaget för att köpa en lägenhet.

Det var lite besvärligt att köra dit den sista biten fram till Camper Park Torrevieja. Inte för att det var speciellt trångt för husbilen, men det var svårt att se var infarten fanns. Från tvärgatan nedanför såg det ut som att vägen vi enligt gpsen skulle köra på slutade mot en husvägg.

Det krävdes en okulär besiktning för att inse att där fanns en sväng till vänster mellan husen.

En kvinna öppnade grinden in till ställplatsen som låg inne bland flervåningshusen.

Den var överraskande stor med två rader långa rader husbilar och gott om plats mellan raderna där anläggningen för att tömma gråvatten och toaletten samt vattenpåfyllning fanns.

Bakom receptionen fanns inte bara servicebyggnaden med toaletter, duschar och tvättmaskin, där fanns även ställplatsens alldeles egen swimmingpool.

Vi kunde välja att stå med eller utan el. Vi valde utan, solcellerna i kombination med litiumbatteriet räcker gott för oss.

Det var inte långt till livsmedelsbutikerna, men frukostbröd kunde vi beställa på kvällen före i receptionen.

En riktigt bra ställplats, med andra ord. Här och där kan man på nätet se att det är bäst att boka en plats om man vill stå där under vintern.

Det fanns en grind att gå genom för att komma ut till gatan nedanför och havskanten. Någon riktig strand fanns där dock inte. Ville vi bada fick det bli poolen eller en cykeltur den knappa halvmilen in till centrum.

Eftersom detta var under de sista dagarna av oktober och vi skulle vara hemma ett par veckor var vi ändå inställda på suga ut det sista av sommaren vid havet. Naturligtvis hade vi badkläderna i cykelväskorna när vi plockade ner elcyklarna och trampade iväg mot centrum.

Ibland känner man verklig tacksamhet mot att det finns batterier på cyklarna, den här gången var det inte så. Det var en halv mils plan cykling.

I början var det lite grus och knaggligt, men efter en liten stund kom vi ut på den stora vägen mot centrum. Gott om platser för bilar, men bara sporadiskt någon form av cykelbana.

Vi cyklade förbi hamnen med båtar och fick konsultera googlemaps-gpsen ett par gånger innan vi var säkra på hur vi skulle fortsätta för att komma till själva hjärtat för alla som oss, turisterna. Det vill säga stranden och strandpromenaden.

Innan vi kom fram passerade vi ett gigantiskt, 150 meter långt, solskydd där det i bakkanten fanns en bänk att sitta på hela vägen från den ena till den andra sidan.

I slutet fanns ett konstverk med en dirigent och flera musiker i brons, en hyllning till det rika musiklivet genom åren, läste vi oss till.

Det var ingen tvekan om att vi hade kommit till rätt plats när vi klev av cyklarna. Flera restauranger och kaféer till vänster. En stor strandpromenad att gå på rakt fram. Och en låg mur som avgränsade mot berget och havet till höger.

Vi parkerade och låste cyklarna runt en stolpe.

Fram tills nu hade vi inte hört så många prata svenska frånsett när vi var tillsammans med våra kompisar Martin och Carina i Frankrike och Tina och Magnus på några olika platser i Spanien och Portugal.

Men på strandpromenaden i Torrevieja pratades det svenska, mycket svenska. En förklaring kan ha varit att många svenskar passade på att åka ner under det pågående höstlovet.

Vi gjorde som så ofta för att lära känna ett nytt ställe; gick till ett kafé där vi kunde sitta ganska långt fram och se ut över omgivningen. Som vanligt (ja, jag vet att vi är lite rituella av oss) beställde vi in varsin cappuccino. Och tittade. Och lyssnade.

Vi la märke till en liten folksamling nedanför muren mot havet. På berget stod folk och tog bilder. På sig själva och vattnet som sprutade upp ur berget. Som en isländsk minigejser – minus värmen.

Det är klart att jag var tvungen att gå dit och ta mina egna bilder.

Vi kände, när vi satt och stod där i den goa sensommarvärmen, att vi inte hade badat klart för året. Det var så där 20–25 grader i luften och en hel del folk på stranden som sträckte sig så långt ögat nådde.

Det hade varit gott med en brassestol, men badlakanet fick räcka. Vattnet var inte speciellt klart, som det oftast är vid sandstränder där det badas. Men det var gött ändå att simma utåt. Däremot var jag inte beredd på att det skulle vara sådant tryck i vattnet när jag skulle runda det lilla berget som ramade in den delen av stranden.

Inga konstiga strömmar, men jag fick ta i lite för att komma genom de inte speciellt höga vågorna.

Det räckte med någon timme i vattnet och på stranden.

Vi valde att äta lunch på en restaurang alldeles ovanför där vi hade badat.

Den obligatoriska glassen (vi är liiite förutsägbara) tog vi på glasstället bredvid. Det visade sig vara ett val vi var nöjda med.

Men vi ville se lite mer av Torrevieja. Vi lämnade stranden där det sista vi la märke till var ett mäktigt sandslott, fullt i klass med sandskulpturerna vi såg i Lissabon några veckor tidigare. Vi trampade norrut, mot de kvarter där några av våra vänner har lägenheter.

Vi passerade Calle Estocolmo, Calle Suecia och Calle Helsinki.

Jag var lite nyfiken på hur det skulle se ut där restaurangen Svensken på hörnet låg. Helt logiskt vid ett gathörn. Det var få kunder just då, men vi hörde att det talades svenska.

Men vi brydde oss inte om att gå in och beställa svenska köttbullar.

Den norra delen av Torrevieja kändes ny. Och med tanke på alla nordeuropéer som söker sig dit är det inte så konstigt att det har byggts mycket under de senaste åren.

På väg tillbaka till ställplatsen körde vi den första biten lite längre från vattnet och kom in bland lite äldre byggnader.

Bland annat kyrkan med det imponerande namnet Parroquia Arciprestal de la Inmaculada Conceptión, Den obefläckade avelns kyrka.

Som oftast gick vi även in i kyrkan. För en stunds stillhet, för tystnaden. Och för att se hur den var byggd och utsmyckad.

Solen hade försvunnit bakom husen när vi kom hem till husbilen. Poolen som hade sett frestande ut i solljus, såg inte längre lika inbjudande ut. Och vi hade ju redan badat.

Stefan 24 februari 2026