Toledo

Toledo är på många sätt en spännande stad.

Historien går två tusen år tillbaka i tiden, en gång var den Spaniens huvudstad.

Där finns en stark tradition av att tillverka knivar och guldföremål.

En promenad genom världsarvstaden Toledo är en berikande upplevelse – även när det regnar.

Vi hade redan besökt fantastiska spanska städer som Sevilla, Cadiz, Ronda och Granada.

Men det fanns inte på kartan att vi, fullmatade med historia, skulle hoppa över Toledo vars historiska centrum finns på Unescos världsarvslista.

Det var ett av mina första kryss när jag markerade till vilka platser jag ville åka under vår höstresa.

En stor del av den beslutsamheten beror på att jag hade varit där tidigare.

Från det första tillfället, 1963, har jag inga minnen. Jag var ju bara fem år. Men andra gången, 1974, gjorde intryck. Då var det min storebror Thorbjörn och jag som var ute på resa med familjens gamla diesel-Merca.

Att vi parkerade bilen på ett ställe där det tog att par timmar att hitta den var ett starkt minne. Men framförallt kommer jag ihåg hur vi, två tonårskillar, gick på gatorna och njöt och köpte några fräcka souvenirer.

51 år senare var det därför ett självklart stopp.

Vi var på det klara med att när vi åkte från Medelhavskusten upp på höglandet i Madridområdet skulle vi komma några grader närmare hösten. Men vi var inte beredda på att sommaren skulle ta slut på det sättet, så här i slutet av oktober.

När vi på kvällen parkerade husbilen på en husbilparkering, en dryg halvmil från centrum i gamla stan, var det fortfarande runt tjugo grader i luften.

Men dagen efter var det några grader kallare – och regnet hängde i luften.

Vi packade därför regnställen i ryggsäcken och plockade ur vattenflaskorna några minuter innan den beställda Bolt-bilen kom farande.

Bolt är förresten något nytt för oss. Vi testade första gången i Portugal och insåg att det är ett bra alternativ till att promenera och cykla. Inte minst en dag när alla väderappar för en gångs skull var överens; det skulle bli regn.

Den trevlige marockanen vid Bolt-ratten körde in i gamla stan och kryssade genom de smala gränderna – då menar jag snudd-på-fälla-in-backspeglarna-smala.

När vi var framme hade vi bara några meter att gå till katedralen, det första målet för dagen.

Vi konstaterade att vi var lite tidiga, den öppnade först klockan tio. Vi använde den tiden till att se oss omkring.

Gick bland annat till turistkontoret, som låg i bottenplanet på stadshuset mitt emot katedralen. Där fick vi både karta och information om vad man inte bör missa i Toledo.

I en del spanska kyrkor kostar det pengar att gå in. Jag kan ibland känna motstånd mot att betala för att gå in i kyrkor som borde vara öppna för alla som söker sig dit.

Å andra sidan är det självklart att det kostar pengar att underhålla de mest populära kyrkorna när tusentals turister väller in genom portarna.

Jag sträckte fram det digitala kreditkortet i mobilen för att betala två gånger tolv euro för, men blev glatt överraskad då det visade sig att vi fick fyra euro var i pensionärsrabatt. För övrigt något som erbjuds på många museer, slott och kyrkor i Spanien.

Katedralen, som började byggas 1226 och stod färdig först 1483, är bland annat känd för alla skatter och konst som finns där inne.

Som den fantastiska åtta meter höga altartavlan.

Eller den inglasade guld- och silverpjäsen som stod i ett eget litet utrymme.

Katedralen är hur som helst imponerande, även om den egentligen var lite väl prålig för min smak. Jag kan imponeras av rikedom, men har svårt att låta bli att tänka på det tunga arbetat och de höga kostnaderna för att förgylla kyrkorna.

Vi hade hoppats att vi skulle klara oss åtminstone några timmar från regnet. Men redan när vi kom ut ur kyrkan var det dags att plocka fram regnjackorna. Regnbyxorna fick däremot ligga kvar i ryggsäcken, jag hade ju inte åkt till Spanien för att gå i långbyxor.

Vi kikade i några affärer vid kyrkan. Kollade in det vackra hantverket. En del var av samma typ som jag mindes från mitt besök som 16-åring. Guldinläggningarna på knivar och svärd (Toledo kallas för knivarnas stad på grund av tillverkningen av knivar och svärd), vattenbehållarna i skinn med målade motiv på framsidan och läderväskor fångade vårt intresse.

I ett skyltfönster såg vi också något annat som Toledo är känt för; marsipan. Mazapán de Toledo.

Några köp blev det dock inte.

Vi fortsatte genom smala gränder, kände hur regnet ökade och sökte skydd på ett kafé där vi beställde var sin café con Leche och avvaktade hur det skulle bli med vattnet uppifrån.

Det minskade och vi började söka oss mot nästa stora mål; Alcazarpalatset.

Vi kryssade mellan människor med paraplyer. Kombinationen smala gränder och korta människor är inte optimal när de inte tänker på att höja paraplyet vid möten. Det var till att både tänka och se sig för.

Vi hade redan sett palatset, från avstånd. När vi kom kvällen före såg vi det på långt håll med sina fyra torn sittande i var sitt hörn högst upp på den fyrkantiga byggnaden.

Och även från platsen där husbilen stod såg vi den mäktiga byggnaden sticka upp över staden tillsammans med katedralens höga torn.

Fästningen var också ett ”don´t miss it” från mannen i turistinformationen. Och vi var lite förväntansfulla när vi köpte biljetter och skickade ryggsäcken genom röntgenapparaten i entrén.

Det första vi stötte var på också imponerande. Resterna från romartiden av det första palatset som hade legat på just den här kullen.

Däremot var resten av museet inte speciellt spännande för oss. För i dag är fästningen, som i sin nuvarande form byggdes på 1500-talet, ett militärmuseum. I flera rum fanns soldatmodeller, små arméer och militärkläder och utrustning. Intressant om man är intresserad av spansk militärhistoria, men där är vi något begränsade.

Jag, som är historiskt intresserad, kände mig på sätt och vis lite dum när jag ganska snart föreslog för Anette att vi skulle gå vidare. Men så blev det.

Nästa måstepunkt var de gamla judiska kvarteren. När vi stack ut näsorna utanför fästningen hade regnet ökat igen och vi bestämde att det var dags att packa upp regnbyxorna. Lite tufft att slå in de ganska bruna benen i omslagsbyxor i Spanien, men det var bara att gilla läget.

För vi hade ju en blöt promenad på över en och en halv kilometer framför oss. Här och där fick vi skydd av hus och balkonger när det var riktigt trångt mellan husen, men ibland blev det relativt öppna landskap.

Ändå tog vi inte raka vägen till de historiska judiska kvarteren. Alldeles bredvid den väg Google Maps hade hjälpt oss att välja fanns något som verkade väldigt intressant, Herkules grotta.

Det är något med romartiden. Det beskrivs då och då hur fascinerade män är av andra världskriget, för mig lutar det mer åt romartiden. Inte så att jag läser och ser allting, men möjligheten att se några stenkonstruktioner från för så där två tusen år sedan lockar alltid.

Och det finns i Herkules grotta.

Spiraltrappan ner till själva grottan var så smal att det var risk för cellskräck, men den gamla stenkonstruktionen från det första århundradet i vår tideräkning var värd att gå ner för.

Som alltid fascinerades jag av vad de gamla romarna kunde göra när de fick tag på stenblock.

Regnet fortsatte ösa ner, men vi förlängde ändå vår promenad. För vi var ju tvungna att se lite närmare på någon av de stadsportar som fortfarande sitter ihop med den gamla stadsmuren.

Valet föll på Puerta del Cambron, en port som fortfarande används av fotgängare, cyklister, motorcyklister och bilister. Självklart även elsparkister.

När nytt och gammal sitter ihop och används är alltid en anledning till fascination och beundran.

Runt om i Toledo finns massor av statyer av människor som förmodligen förtjänat en plats i ljuset. Som Teresa de Jesus som utöver statyn även hade förärats med en hel park vid muren nära Puerta de Cambron.

Och en bit därifrån, utanför Palacio de la Cava, stod en annan stenkvinna, Florinda la Cava.

Vi var sugna på att göra som vi blivit rekommenderade och gå in i det stora klostret Monasterio de San Juan de los Reyos. Men vi fick nöja oss med att inspektera den läckra fasaden och tornet på taket.

Med de judiska kvarteren inom räckhåll var det dags att sluta Toledo-cirkeln för den här gången. Vi upptäckte små sjuarmade ljusstakar och några andra symboler i stenbeläggningen på gatan och förstod att vi hade kommit in i de gamla judiska kvarteren, där det inte längre finns någon stor judisk befolkning.

Vi gick vidare till den kända Santa Maria la Blanca-synagogan och gick in och tittade på raderna av pelare som bär upp den. På platsen låg först en moské, sedan byggdes synagogan som så småningom gjordes om till kyrka.

Numera är det museum där man kan ta del av både arabisk och judisk bygg- och konsttradition tillsammans med den från den kristna eran.

Just detta är för övrigt något som utmärker Toledo: att arabisk, judisk och kristen kulturtradition finns sida vid sida.

Vi hade fått skydd från regnet under tiden inne i museet.

Men när vi kom ut tog det bara ett par minuter tills vi kände att det inte längre räckte med regnkläder. Kläderna innanför blev allt blötare.

Vi ställde oss under ett utskjutande tak och ringde Bolt. Vi hade gärna sett att det varit Usain Bolt.

Men taxibilen var inte så långsam den heller.

Stefan 7 november 2025