Skidåkning i Fiskebäck

Vi hade bokat husbils-spa utanför Laholm.

Men så kom snön.

Då fick det bli skidåkning på hemmaplan istället.

Plötsligt kunde vi åka skidor utan att köra en meter med vare sig husbil eller personbil.

Det är sällan jag använder skidåkning och Fiskebäck i samma mening. Jag är van vid att precis när jag har börjat fundera på om det ska kunna gå att åka skidor på den nyfallna snön så försvinner den.

Vitt i minus blir grått i plus.

Men en knapp vecka i januari 2026 fick vi uppleva något väldigt, väldigt sällsynt. Varv efter varv i spåret på tippen, bara en kilometer från där vi bor.

För snart tre år sedan, i mars 2023, tog vi husbilen till Sjusjöen. Längdåkarnationen Norges mecka för längdåkning. Det var mycket snö och några minus i luften under de dagar vi var där. Dessutom sken solen en hel del.

Det var fantastiska förutsättningar för att åka skidor. Men den gången var själva åkningen lite svajig eftersom jag led av artros i både höft och knä. Jag hade svårt att trycka ifrån med högerskidan och rent allmänt svårt med balansen.

Men efter att ha fått en ny höftled inopererad i oktober 2024 och en ny knäled i maj förra året funderade vi på om det kanske gick att testa lite längdåkning den här vintern.

Min rehab hade gått bra, tio veckor i husbil under vår höstresa hade fungerat alldeles utmärkt. Det borde fungera att även försöka glida lite på snö.

Då var tanken att kanske göra som för tre år sedan, avvakta framåt vårkanten och åka en bit uppåt på snöfria vägar. Eller kanske ta en sväng till Ulricehamn eller Borås eller något annat närliggande ställe i fall det skulle komma lite natursnö eller bli tillräckligt många minusgrader för att dra i gång snökanonerna.

Lite snö runt jul förändrade inte de aktuella förutsättningarna. Då smed vi istället helt andra planer inför vecka tre. Ett presentkort under granen öppnade för något helt annat; ett dygn på spa på Lögnäs gård utanför Laholm.

Där finns ett hotell med spaanläggning – och på gården finns det husbilsplatser för den som vill åka på husbilsspa.

Och när vi ändå skulle åka söderut från Göteborg tänkte vi besöka några platser till i södra Halland eller i Skåne, kanske var det till och med dags för en sväng ner till Malmö och över till Köpenhamn.

Men så kom snön. Och minusgraderna, vilket betydde att snön låg kvar.

Vi bor precis vid havet i Fiskebäck. Saltet och vindarna från havet brukar bryta ner snön ganska snabbt, det är sällan isen lägger sig ens där det inte är så djupt.

Men under några dagar i vecka två kom snö för att stanna. När det hade fallit bortåt två decimeter hade husbilen, som står ute eftersom vi brukar använda den hela vintern, blivit snötäckt. Framför bilen blev snötäcket allt djupare och vi insåg att det nog skulle bli svårt att ge sig iväg som planerat.

Istället var det tanken på att åka skidor som kom över mig. Jag gick ner i källaren och hämtade mina sparsamt använda längdskidor.

Jag gick till den garderob där vi hänger kläder som bara används under en viss säsong och plockade fram skidkläderna, byxor och jacka. Varma och sköna. Vattenavstötande goretex.

De passade dessutom, fortfarande. Loggan på bröstet avslöjade att det var 34 år sedan jag första gången drog på dem: Albertville 1992. Och så OS-ringarna. Plus en iDAG-logga.

Idag var den tidning som bildades när GT och Kvällsposten slogs samman från 1990 till en bit in på 1995, innan de återigen blev självständiga tidningar.

Jag var en av Idags utsända på OS i Albertville i Frankrike och fick då skidkläderna som håller och passar än i dag.

Jag drog på mig skidkläderna och skidskorna, la skidorna på axeln och promenerade den knappa kilometern till tippen. I min barndom var det en grund bukt där, under de kalla vintrarna åktes det skridskor och spelades hockey där.

I slutet av 1960 började det dumpas schaktmassor och en massa skräp där. Området som egentligen heter Sjöbacken blev friluftsområdet som numera kallas tippen.

Det är på tippen vi oftast går när vi tar våra promenader hemifrån.

När jag den här snöiga dagen kom fram kollade jag efter skidspår i snön, vilket inte var svårt att hitta. Min gode vän Claes hade spårat och en del andra hade följt efter.

Det kändes riktigt osäkert i början, jag visste inte hur det skulle funka med mitt opererade knä. Framförallt undrade jag hur det skulle bli att ställa sig upp om jag ramlade.

Den väg vi brukar ta runt tippen är ungefär en och en halv kilometer. Eftersom skidspåret följde den stigen var ett skidvarv ungefär lika långt.

När jag hade åkt några hundra meter och stakade fram utefter Eskils kanal, som går mellan Fiskebäck och Önnered, började jag fundera på hur fantastiskt det var att åka skidor där.

Det hade jag aldrig gjort tidigare på grund av bristen på snö.

Skidåkning utefter havet. Jag kände det som att jag stod i Sveriges vackraste skidspår när jag spanade bort mot sjöbodarna i Önnered.

Det var inte så att jag dansade fram i spåret, men lite glidande blev det på den platta banan. Plötsligt fick jag ett felskär och drattade på ändan – men det var inga problem att ta mig upp.

Jag var väldigt nöjd efter första dagen. Den andra hade det kommit mer snö och solen lyste och fick hela tippen att gnistra som en gigantisk diamant.

Det blev även en tredje, fjärde och femte skiddag där jag åkte lite längre för varje dag. Lika njutningsfullt och fysiskt ansträngande varje gång.

Skidorna förvarade jag i husbilen, som står på ett inhägnat område vid tippen. För att hämta dom fick jag pulsa minst tre decimeters snö som gör att vi fortfarande inte vet när vi kan köra ut.

Men väderprognoserna siade om plusgrader och regn. Min femte skiddag blev också den sista under en unik vecka i den bygd där jag har bott sedan jag föddes.

Och visst kom regnet och plusgraderna. I dag, tisdag, blev det ingen skidåkning. Nu hör jag hur det droppar från taket.

Besvikelsen börjar växla över i en förhoppning att snön ska försvinna snabbt så att vi kan köra iväg med husbilen.

Till husbilsspa – och kanske mer skidåkning långt hemifrån.

Stefan 13 januari 2025