Sintra

Vi hade sett de lockande bilderna från Sintra.

Framförallt på sagoslottet Pena.

Och visst såg vi slottet, men det blev på ett annat sätt än vi hade tänkt.

Som husbilsåkare på resa är det härligt att vi kan göra vad som faller oss in just för dagen. Vi ombestämmer oss hela tiden. Det är en av de saker vi gillar med husbilslivet.

Efter att vi besökt fina Guimaraes, läckra Porto och det fantastiska Lissabon (inlägg kommer på lördag), där vi planerat besöket inne i stan för två dagar, ändrade vi oss. Vi ville se mer av Lissabon och lade på ytterligare en dag.

När vi väl åkte från campingen i Cascais som vi utgick från under vårt Lissabonbesök var målet att åka söderut. Vi skulle bara till världsarvsstaden Sintra först, lite nordväst om Lissabon. Jag vet inte om ni sett bilder därifrån, men det hade vi och färgerna på slottet som vi sett gav mersmak. Dit skulle vi.

Innan du nu läser vidare vill jag klargöra att vi absolut inte tycker illa om Sintra. Vi själva gjorde bara så många tokigheter vid detta besöket, att vi liksom tappade lite av den lusten vi hade från början.

I vanliga fall brukar vi kolla upp vart vi vill åka och vad vi vill göra där, men denna gång hade vi inte gjort det. Ögat hade bara sett ett väldigt häftigt slott högt uppe på ett berg och dit skulle vi.

Vi hade också sett att det fanns ett historiskt centrum. Vad kunde väl bli fel?

Och det började bra. Parkeringsplatsen för husbilen var lätt att finna, alldeles vid tågstationen. Vi fick en plats då en annan husbil på en av de avsedda husbilsplatserna åkte iväg precis när vi kom.

Många av de andra husbilsplatserna var upptagna av personbilar vilket inte är helt ovanligt, men vi hade alltså tur.

Glada i hågen för denna tur gick vi mot tåg- och busstationen alldeles vid parkeringen. Vi insåg att vi hade en ganska rejäl resa uppför innan vi kom till slottet som låg väldigt högt uppe på berget en bra bit bort och lyste så vackert.

Det var inte svårt att förstå att vi skulle behöva nån slags transport. På tågstationen berättade den vänlige biljettförsäljaren att där inte fanns några biljetter upp till berget. Det enklaste var att gå åtta minuter in till stan så skulle allt ordna sig.

Vi gjorde som han sa och gick in till stan och hittade en stolpe med information på ett litet torg. Det var pilar hit och dit och på en stod det att det var 18 minuters promenad till det historiska centrumet.

Vi tittade på varandra och insåg att denna dag hade vi gjort precis så vi inte vill göra. Vi hade noll koll och vi hade inte förberett oss och visste verkligen ingenting.

Men det var inte svårt att förstå att det historiska centrumet inte var slottet uppe på berget. Att komma dit på 18 minuter till fots skulle inte gå.

Vi såg oss omkring ifall vi eventuellt kunde hitta en turistinformation. Turisterna Anette och Stefan behövde hjälp. Vi såg några bussar som kom körandes fulla med folk och vi förstod att det var sådana vi behövde åka med.

Det blev att gå nerför en backe där vi glada i hågen såg precis en sån buss stå inne vid en busshållplats. Den vänliga busschauffören berättade precis allt för han ville ju sälja sin tur på den vita Hop-on-hop-offbussen. För det var just på ett sånt sätt, eller med en tuk-tuk eller taxi, vi kunde komma upp till slottet.

Där och då insåg vi fullt ut, att vår dag i Sintra skulle bli på ett annat sätt än det vi i vår enfald hade trott, om vi nu trott något.

Busschauffören visade oss glatt hur de två bussarna 434 och 435 gick på den karta vi sen fick. Vi kunde gå av och gå på precis när vi ville vid hållplatserna vid de olika sevärdheterna. Bussarna gick var tionde minut.

Han försäkrade oss om att bättre kunde vi inte få vår upplevelse.

Det kostade bara 13,50 euro per person och vi skulle få allt. Han visade på tre stopp som han tyckte vi inte fick missa.

Vi tittade på varandra och insåg att denna dag skulle vi kunna gå av och på en vit buss som skulle ta oss upp till Penaslottet och till andra sevärdheter. Vi köpte våra biljetter och knatade iväg mot en liknande buss en bit bort.

Buss 434 var nästan full men Stefan fick tag på den sista sittplatsen, självklart med ryggen mot färdriktningen. Jag stod bredvid och fick berätta vad jag såg och det var bland annat ett kaos av bilar och bussar som körde hej vilt på den otroligt smala vägen.

Det gick upp och ner i de snäva kurvorna och gällde det att hålla i sig. En massa hållplatser som fanns på vår karta körde vi bara förbi, vi vet inte varför man skulle gå av där, men man fick om man hade lust.

När vi åkt en bra stund ropade chauffören upp ett stopp och stannade vid Castelo dos Mouros-fästningen från 800-talet.

Det var inte många som gick av och vi funderade lite snabbt om vi kanske skulle gå av där. Det var säkert ett intressant stopp men vi beslöt oss att sitta kvar. Det kändes säkrast.

Nu hade vi nämligen kommit så långt i våra tankar att vi bara ville se slottet och det historiska centrat, som var centrum av det gamla Sintra, och sen åka tillbaka till husbilen. Det här blev ju något helt annat än vi tänkt. Ja, vi fick verkligen skylla oss själva, enfaldiga turister som vi är.

Jag som stod med blicken framåt kunde se den stackaren i den gråa bilen som vi helt plötsligt fick möte med, när han kom körande mot trafiken. Säkert hade paret i bilen insett att vägen blev väldigt smal och att det inte fanns några parkeringsplatser längs vägen. De ville säkert bara vända för att avbryta sin färd och ta sig tillbaka ner igen. Men det var ju inte så lätt.

Bussen som de fick möte med kom i en väldig fart och paret började snabbt att backa. De insåg snabbt att de inte kunde fortsätta backa uppåt och på ett ställe var det lite mer plats så de försökte vända.

Efter många körningar fram och tillbaka svängandes lite mer för varje gång kom de runt. Nu började deras färd uppåt på en brant smal väg med en buss alldeles kloss an. De fick sig säkert en mardrömsfärd upp mot slottet.

Nästa gång busschauffören ropade ut något i högtalaren var vi framme vid Pena slott. Då började nästa snurr och förvirring. Det visade sig att vi var tvungna att betala för att komma in på slottsområdet.

Och det var inte helt enkelt. Det kunde göras online eller i apparater med lång kö för att komma fram.

Vi började med att försöka skaffa biljetter online. Det skulle vara billigare och vi insåg att det skulle ta sin tid att komma fram i kön för att köpa biljetterna på plats i automaten. Det såg dessutom krångligt ut, många stod där länge. Men att köpa online gick inte. Vi var inte de enda som försökte och gav upp. Vi fick snällt ställa oss i kö för att få våra biljetter.

Klockan var nu ett. I biljetten ingick ett besök inne i själva slottet. Vårt besök inne i slottet skulle ske 15.30 och det var väldigt tydligt att man inte kunde byta tiden.

Och ville vi åka buss uppför den sista branten kostade det extra. Vi undrade faktiskt om vi verkligen skulle stanna där uppe vid slottet så länge som till klockan 15.30, men vi bestämde oss för att bestämma det när vi väl kommit upp.

Det ska sägas att det var väldigt brant att gå upp. Det tog sin tid för många som liksom vi gick upp.

Kanske tog det tio minuter för oss att gå och vi klarade det utan alltför mycket besvär, vana som vi nu börjat bli av städer med backar.

Så var vi då äntligen uppe vid Pena slott. Slottet som byggdes som ett sommarparadis på initiativ av Kung Ferdinand ll. Hans hustru Maria skulle kunna fly undan sommarhettan samtidigt som det skulle vara en tillflyktsort vid farsoter och epidemier. Det byggdes mellan 1842 och 1854, är alltså inte så väldigt gammalt.

Men det är ett väldigt annorlunda och väldigt utsmyckat slott. Kung Ferdinand ll måste ha älskat sin fru, som dock avled innan slottet var färdigt.

Det gick ju inte annat än att beundra allt vackert kakel, alla tinnar och torn och så färgerna. En hel del bilder togs.

Nu hade vi dock blivit hungriga. Det finns både en kafeteria och en restaurang uppe i slottet. Tre varmrätter att välja på serveras i restaurangen. En kött-, en fisk- och en vegetarisk rätt att välja på. Man ställer sig i kö för att beställa vad man önskar äta. Eller så kan man göra som vi.

Vi gick istället upp till kafeterian och köpte en inplastad baguett med kyckling. Det fanns andra pålägg också eller olika kakor om man hellre önskade det. Inget direkt kulinariskt, men det gick ner tillsammans med en kopp kaffe.

När vi fått lite mer energi av maten gick vi från den terrass vi suttit på vid kafeterian upp för en liten trappa och kunde gå runt på fler ställen.

Vi gick in på en borggård där man kunde gå in i det lilla kapellet som fanns i slottet.

Eller så kunde man, som Stefan gjorde, gå upp för en liten trappa och gå runt slottet på utsidan på en gång med fantastisk utsikt.

Jag stod kvar på borggården och tittade på alla människor som tog selfies mot någon av de färgglada väggarna eller ut mot trädgården nedanför. Ett väldigt spektakel.

När Stefan kom tillbaka efter sin promenad på utsidan av slottet gick vi och satte oss en stund. Nu hade det helt plötsligt börjat närma sig klockan 15.00.

Under hela vårt besök på slottet hade vi sett en väldigt lång kö för att komma in på rundturen inne i slottet. Det var tydligt utsatta tider där kön började och hade man en tid att gå in så var det den tiden man kom in.

Vi hade ju 15.30 och när människorna som stått i kön för klockan 15.00 fick börja gå in ville vi ställa oss direkt i kön.

Det var ordning och reda. Vakterna hade järnkoll. Det gick inte att tränga sig före. Det blev det italienska paret varse som absolut inte ville ställa sig i den nu långa kön för 15:30 insläppet. Dom försökte smita in längst fram. En av vakterna sa till dom att dom skulle gå längst ner och ställa sig i kön. Men det passade inte paret alls.

Dom försökte ställa sig alldeles bakom mig för att komma in. Jag blev riktigt sur. Sa till dom på engelska att så gör man inte. Det var många andra som blängde med ilskna blickar på dom, men det bekom inte paret alls. Dom ville inte alls stå i den långa kön, varför skulle dom…?

Nu hade klockan blivit 15.30 och kön började röra sig framåt, så även det italienska paret. Men till mångas glada miner, handklappningar och glädjetjut stoppades de av vakterna. Att tränga sig före andra var inget de accepterade och de togs till sidan medan kön fick gå förbi.

Om paret sen gick in i slottet vet vi inte, vi såg dom inte mer. Men vi som stått i kön av många olika nationaliteter, gjorde tummen upp till varandra. Det kändes löjligt bra.

När vi  väl gått igenom slottets många rum som var intakta och utsmyckade som de en gång varit, beslöt vi oss för att gå ner mot bussen igen.

Vi gick genom den fina slottsträdgården med väldigt höga träd och det kändes nästan som att vi gick i en regnskog. Vi var glada att vi fått se slottet även om besöket inte alls blev som vi hade tänkt och det var ju inte så konstigt då vi inte tänkt alls.

Vid bussfärden ner hoppade vi av vid Sintras historiska centrum, som tillsammans med områdets kulturlandskap gjorde Sintra till ett av Unescos världsarv 1995.

Vi kikade på nationalpalatset med sina två karakteriska, koniska torn.

Där gick vi runt och tittade oss omkring bland smala gränder och gamla hus bland massor av andra turister, som bildade ett sådant där myller som det blir i populära städer.

Vi stannade vid ett glasskafé och köpte varsin kulglass och kaffe innan vi gick vidare mot busshållplatsen.

När buss 434 kom åkte vi med tillbaka till det lilla torget där stolpen stod med pilar åt olika håll. Vad mycket bättre vårt besök hade blivit om vi läst på ordentligt. En lärdom att ta fasta på.

Anette 14 oktober 2025