Sigtuna

För den som gillar svensk historia och gamla ruiner är Sigtuna en riktig gottepåse.

Men det är även en mysig stad som ligger fint vid Mälaren.

Och för den som har ångest för att gå hem efter en hård natt finns lösningen i Sveriges minsta rådhus.

Jag hade varit i Sigtuna en gång tidigare, för 15 år sedan. Då för att för GT:s räkning kolla in hur hockeyklubben Frölundas nye målvaktstränare Micce Andreasson körde stenhårt med de lika nya målvakterna Frederik Andersen (NHL-mästare i år) och Magnus Hellberg (årets VM-målvakt).

Från den gången har jag inga andra minnen än det som hände på och runt träningen.

När vi nu kom till den lilla uppländska staden med husbilen var det något helt annat.

Vi kom direkt från vår utflykt till Ängsö nationalpark, norr om Stockholm, och tyckte att Sigtuna (som ofta kallas Sveriges äldsta stad) var ett bra stopp under några timmar innan vi drog vidare västerut.

En koll på appen Park4night visade att det fanns flera parkeringsmöjligheter, även för husbilar, inne i själva staden.

När vi var nästan nere vid Mälaren körde vi förbi två av parkeringarna och konstaterade att de inte passade oss med vår 7,5 meter långa Sunliving-husbil.

Men den tredje var perfekt just den här dagen – lite längre in i sommaren blir det förmodligen för trångt att stå även där.

Men där kunde vi backa in vårt långa överhäng på husbilen över en liten gräsplätt och ändå ha alla fyra hjulen inne i parkeringsrutan.

Och det var ju dessutom bara några steg till strandpromenaden.

Vi ställde in parkeringsskivan och la den i framrutan. Kopplade vår lånehund Isa och gav oss iväg.

Det var ganska lätt att förstå de fina orden vi läst om att promenera vid Mälaren. Gröna gräsmattor, rikligt med träd som skuggar gångvägen, näckrosor i vattnet.

En liten pir stack ut i vattnet, längst ut satt människor på bänkar och spanade ut över Sveriges tredje största insjö.

Innan vi började gå upp mot Sigtunas gamla, historiska delar stannade vi till och kikade på den väldigt speciella minigolfbanan.

Det första vi såg var ett vikingaskepp, en symbol för att Sigtuna funnits sedan vikingatiden.

Bland övriga hinder på banorna fanns modeller av historiska byggnader som vi en stund senare skulle passera. Typ ruiner från storhetstiden på 1100-talet. Där fanns även en kungakrona och ett gäng runstenar.

Om vi hade planerat att stanna i Sigtuna över natten hade det kanske blivit en golfrunda, men nu nöjde vi oss med att se på när några andra spelade.

På andra sidan Strandvägen såg vi en skylt som visade vägen dit vi siktade. En kvinna som satt på en gammaldags kaffepanna. Tant Brun, förmodade jag. För det var till Tant Bruns kaffestuga vi var på väg.

Den sortens platser missar vi sällan. En sagofigur, en historisk byggnad, magisk fikamiljö – och en cappuccino till det.

Det var bara att passera Tant Brun som satt och bevakade ingången, avancera några meter in gården och ta plats.

En av servitriserna, som alla var klädda i brunvitrandiga förkläden, kom in med de mackor som hon tidigare hade tagit upp beställning för.

Och så varsin cappuccino. Att Tant Brun fanns även på kopparna förstärkte kaféupplevelsen.

Eftersom vi var utanför Sigtunas äldsta trähus (från 1600-talet) var jag lite nyfiken även på insidan och gick in i själva kaféet, som var möblerat med gamla möbler.

Ett förmaningens ord på väggen, från en tidigare borgmästare, uppmärksammade mig på att även jag behövde vara försiktig vid inträdet.

Alldeles utanför kaféet fanns en större och betydligt yngre träbyggnad, Drakegården.

Det mest imponerande med den var, åtminstone för mig, trädgården där en förening odlade massor av olika växter, en hel del sådant som går att äta.

Andra sidan av Drakegården vette mot gamla Sigtunas huvudgata, Stora gatan.

I sommarsolen påminde den om en gata från någon svensk liten stad där Astrid Lindgrens figurer huserar i hennes böcker. Svenska flaggor utanför butikerna, kullersten och hus av trä.

Den som läser den här bloggen vet att vi gillar trähus. Oavsett om det är svenska trästäder som de som ingår i trästadsklassikern eller tyska trästäder som Quedlinburg.

Stora gatan är en och en halv kilometer lång, men dess historia är i sitt sammanhang betydligt längre. Det sägs att den i dag har samma sträckning som för tusen år sedan, strax efter att Sigtuna grundades.

Den del av Stora gatan där butikerna ligger mitt emot varandra avslutas vid några röda byggnader med samlingsnamnet Sigtuna museum.

Vi gick in på museiområdet, men inte in på den utställning som fanns.

Vi nöjde oss med att läsa lite grann om stans rika historia och se oss omkring i trädgården där några stenar som stack upp uppgavs vara rester från en kyrka som förmodligen revs redan på 1200-talet.

Som skrivet, tidig svensk historia och Sigtuna hänger ihop.

Vi passerade fler fin trähus på väg mot nästa historiska mål; Runstigen.

Det är så härligt med platser som Sigtuna, Rom och andra där gammal historia är integrerad i dagens bebyggelse. De historiska arven finns mitt bland invånarna.

Som på och vid Runstigen. I staden Sigtuna finns ett 30-tal runstenar. Några av dem finns utefter Runstigen.

Pedagogiskt upplagt med en förklarande text vid var och en.

Sigtunas historiska centrum är kompakt. Från Runstigen är det inte långt till Klockbacken, nedanför den välkända Klockstapeln.

Klockbacken är kuperad som en puckelpist. Anledningen är att det är ett gravfält med ett tiotal rösen fyllda med jord.

Gravarna beräknas vara från slutet av vikingatiden, det vill säga för ungefär tusen år sedan.

En som spelade en stor roll i Sigtunas historia var Olof Skötkonung, som var svensk kung från 993 till 1022. Han blev Sveriges förste kristne kung, eller åtminstone den förste som höll sig till kristendomen fram till sin död.

I Sigtuna lät han som förste svenske kung tillverka svenska mynt, några har påträffats i Sigtuna-trakten.

En annan Olof, Olof den helige, hade lite senare en ännu större roll när Sverige kristnades. Det är hans namn som finns på den mäktiga ruinen, St Olofs kyrkoruin, vid Mariakyrkan.

St Olofs kyrkoruin byggdes på 1100-talet och är än i dag en mäktig byggnad som man kan gå in i och se på konstruktionen av stenväggarna.

Vi gillar att gå in och titta i kyrkorna. Mariakyrkan var inget undantag.

Den vackra kyrkan var fin även på insidan.

Om någon undrar var vi självklart även vid de två andra kyrkoruinerna i Sigtuna. Alla tre är för övrigt från 1100-talet.

St Pers kyrkoruin har, precis som St Olofs, delar av väggarna kvar.

Av St Lars kyrka finns bara kyrktornet kvar.

Efter att ha gått runt bland rester av nästan tusen år gamla kyrkor valde vi att söka upp en betydligt yngre byggnad. Rådhuset som invigdes 1744. Inte ens tre hundra år gammalt.

Åldern är inget att skryta med i sammanhanget, däremot storleken. Rådhuset i Sigtuna kallas ofta för Sveriges minsta.

Jag stod utanför och läste på skyltarna tillsammans med en amerikan. Texten på hans keps gav mig hemlandsvibrationer: Tullhuset Hönö Klåva. Där har vi varit några gånger.

Amerikanen bodde i delstaten Utah. Hans mamma, som satt i en rullstol några meter bort och vinkade, var från Borås.

Det roligaste med rådhuset var dock inte storleken utan det som fanns bakom fönsterluckan till vänster om entrén.

På en av skyltarna fanns berättelsen – och instruktionerna vad vi som besökare kunde göra.

Om man tog av haken som höll fönsterluckan öppen och stängde den lite tills det syntes två korta snitt i en av panelbräderna där bakom.

Träbiten mellan snitten var fastsatt med en skruv. När jag vred den fanns ett hål innanför, där hängde en nyckel.

Den fanns där för den som inte vågade gå hem efter en hård natt på stan. Med nyckeln gick det att öppna rådhuset för att gå in och sova ruset av sig. Enligt legenden, i alla fall.

Vi återvände till Stora gatan. Sista stoppet kvar innan det var dags att återvända till basen, det vill säga husbilen.

Glass. Självklart handlade det om glass.

Vi lockades av Café Gelato redan när vi passerade första gången, men bestämde oss för att avvakta till efter besöket hos Tant Brun.

Men när vi hade gått runt i fantastiskt intressanta Sigtuna fanns inget som kunde hindra oss från att äta Café Gelatos egentillverkade glass.

Två kulor i var sitt rån. Standardbeställningen vid våra glasstopp, oavsett var vi befinner oss.

Och det funkade även den här gången.

Café Gelatos kulglass kan rekommenderas.

Stefan 30 juni 2026