Sevilla

Ett gigantiskt, vackert torg.

Ett ljusspel utöver det vanliga.

Världens största katedral.

Massor av mysiga gränder.

Sevilla knockade oss fullständigt.

Vi har sett så otroligt många fina städer under vår höstresa. Städer som vi hört och läst om i förväg och som vi haft förväntningar på och där förväntningarna verkligen infriats.

Lissabon och Porto var just sådana städer.

Sevilla var en stad vi planerat in från början. Stefan ville verkligen dit och när jag hade letat fakta om stan kändes det lika självklart för mig.

Vi hade bott på en ställplats utanför Albufeira med en magisk strand i fem dagar (inlägg kommer så småningom) och hade siktat in oss på en ställplats som låg bra till för besök i Sevilla.

Koordinaterna på våra GPSer var inställda och vi kom fram till en stor vit byggnad, ungefär som en stor maskinhall. Visst, det var en skylt på utsidan där det stod Area Parking Caravane, men sen var det bara som en stor garageport in i en stor maskinhall. Vi måste kommit fel.

Men när jag tittade in i byggnaden fanns där en massa husbilar och bilar, kanske hade vi kommit rätt ändå. Men inne i maskinhallen kunde vi inte stå, det kändes uteslutet.

En man kom ut till oss och Stefan, som hunnit ut ur husbilen han med, fick information och hängde med mannen in på ett kontor. Jodå, vi fick köra genom hallen och ut ur en likadan garageport på andra sidan.

Vi kom ut på en stor, cementerad plan med tydliga markeringar var och hur alla bilar skulle parkera. Utanför varje bil fanns konstgräs. Vi fick en plats. Men eftersom den låg mitt i solen och det var väldigt varmt bytte vi till en under ett solskydd istället.

Vi åt lite lunch i husbilen och gick ut till busshållplatsen som fanns precis utanför garaget. Bussen kom nästan direkt och vi tog oss in till stan.

Hoppade självklart av bussen lite på fel ställe och fick gå en rejäl bit i en ganska tråkig stad. I alla fall kändes det så där och då.

Men så kom vi fram till Plaza de España, som ligger vid den stora Maria Luisaparken. Så fort vi rundade byggnaden och kom in på torget blev vi alldeles hänförda. Det var ett halvcirkelformat torg med en fontän i mitten och vad som skulle likna en flodmynning med fyra broar. I den lilla floden roddes det i små båtar som man kunde få hyra. På broarna gick folk och fotograferade.

Och det var så otroligt vackert kakel på den stora byggnaden som precis som torget var halvcirkelformad. Vi läste oss till att i byggnaderna ligger arméns högkvarter och en del statliga myndigheter.

Torget och byggnaderna ritades till den iberoamerikanska utställningen för att visa vänortssamarbetet mellan Spanien, Latinamerika, USA, Portugal och Brasilien. Utställningen höll på under 1929 och 1930.

Arkitekt var Anibal González som vann den tävling som anordnades för att rita byggnaden. Vilken byggnad och vilket otroligt vackert torg!

Vi gick bara runt och njöt av atmosfären. På ett ställe stod en kille och spelade gitarr och sjöng. På ett annat var det två gitarrister som spelade och sjöng när en man och en kvinna dansade flamenco.

Folk flanerade runt och tittade bland annat på de 48 bänkar med bakgrund i målat kakel, som är tillägnade de spanska provinserna. Barn sprang runt och lekte på det stora torget och försökte få fatt på de gigantiska såpbubblor en kvinna gjorde.

Och så var det alla hästdroskor som kördes runt både där och på många andra ställen i stan.

Vi gick runt en stund och vi satte oss sedan i skuggan vid parken för att försöka ta in allt.

Det gick åt mycket vatten, för det var en varm dag. När vi vilat oss en stund promenerade vi vidare. Både för att leta efter en tapasbar, så att vi skulle få lite mer energi, men också för att vi bara ville se mer av den fina stan.

Och vi konstaterade att det var stor skillnad på att gå runt i Sevilla än när vi exempelvis vandrade backe upp och backe ner i Porto och Lissabon.

Sevillas centrum var inte kuperat alls, men oj så mycket vackert det fanns att se.

Vi gick över torg där människor satt och åt och började känna oss smått hungriga. Vi ville äta tapas och så blev det. Vi slog oss ner på ett litet torg och fick in olika tapas som vi delade mellan oss. Det är verkligen perfekt att man kan göra så.

När vi ätit bestämde vi oss för att gå mot Sevillakatedralen.

Vi kom dit tidigt på kvällen och då kunde man bara gå in i en liten del av katedralen.

Den började byggas år 1402 och var färdig i slutet av 1500-talet. Att det tog så lång tid är inte svårt att förstå. Det är en fantastiskt vacker byggnad. Och jag hade ingen koll på att det är världens största katedral. Jag trodde inte det fanns nån större än Peterskyrkan, men fick lära mig att Peterskyrkan i Rom är en basilika och inte en katedral.

1987 blev Sevillakatedralen ett Unesco-listat världsarv.

Till katedralen hör också 1100-talstornet Giralda som från början var en minaret, men byggdes om när den ursprungliga moskén gjordes till en kristen kyrka på 1200-talet.

Den höga tornspiran är 105 meter och syns vida kring. Mittskeppet i kyrkan har en höjd på 36 meter.

Nu var det mesta stängt och biljetterna som måste köpas var slutsålda. Hade vi kommit in hade vi bland annat fått se Christofer Columbus grav, som finns inne i katedralen.

Lite synd var det att vi inte kom in, men nu är det som det är. Vi reser ju med tanken att vi ska ta dagen som den kommer och inte ha en massa måsten, då blir det tyvärr så ibland.

När vi varit inne i den lilla del av katedralen som man fick gå in i gick vi ut igen och köpte oss varsin glass och kaffe på ett kafé. En riktigt god glass. Vi är ju lite kräsna…

Vi satt en stund och tittade på folk och på den röda spårvagnen som trafikerade gatan. Föraren fick ringa ordentligt i klockan för att folk skulle flytta på sig (väldigt olikt Göteborg, vår hemstad, där ser man upp för spårvagnarna).

Vi bestämde oss för att gå på baksidan av katedralen för att se det väldigt höga Giraldatornet lite bättre. Inte svårt att förstå att det är ett populärt besöksmål där man kan klättra upp och se ut över staden.

Vi gick vidare mot det kungliga slottet Alcázar och eftersom klockan nu hunnit bli över 20.00 var även det kungliga slottet stängt. Våra fötter började kännas ordentligt och vi började gå tillbaka mot bussen som snabbt tog oss tillbaka till husbilen.

Vi var uppmärksamma på hur dags det började skymma, för vi hoppades få tag på biljetter till Setas de Sevilla för nästa dag. Vi hade hört att det var något vi bara inte fick missa. Eftersom vi ville komma dit i skymningen var det viktigt att ha koll på när den inträffade.

Och vi är väldigt glada att vi fick tag på biljetter under kvällstid dagen efter, för det är då Las Setas, lokalbefolkningens namn på Metropol Parasol, är som mest spektakulärt. 

Nästa dag blev det på nytt att ta bussen in till stan. Denna gång gick vi av på rätt plats och var snart inne i centrum.

Vi hade bestämt oss för att gå in i de gamla judiska kvarteren i Sevilla, Barrio Santa Cruz. Välkänt för sina smala gränder och sin charm.

Vi kan hålla med om att gränderna var både trånga, vindlande och charmiga.

Fina små torg, restauranger och en allmänt skön stämning. Vi gick runt och bara njöt.

Jag vet att det kan bli att jag måste ändra mig. Men än så länge, fast vi har sett så oemotståndliga städer och byar på vår höstresa, är jag mest förtjust i Sevilla. Staden knockade mig helt. Sååå häftig och sååå charmig.

Vi fikade inne på ett torg och sen beslöt vi att vi skulle gå förbi Torre del Oro, Guldtornet, som ligger alldeles vid floden Guadalquivir.

Tornet är inte gjort av guld, men sägnen säger att det en gång hade en gyllene lyster, eller att det användes för att förvara guld. Men det är ett militärt vakttorn från 1200-talet som från början var en del av den gamla stadsmuren. Som ett försvarstorn för att skydda hamnen. Nu hyser det ett marinmuseum. Och det är en populär plats med sin fina utsikt om man klättrar upp där.

Vi gick dock bara förbi. Fortsatte över San Telmobron alldeles bredvid för att komma över till Triana-området. Där hade vi hört att det skulle finnas fantastiska restauranger och att det var ett häftigt område att besöka.

Nu hade klockan blivit ganska mycket och eftersom vi skulle till Las Setas, och man inte fick komma för sent, blev det till att försöka hitta första bästa restaurang. Men just den var inte den bästa restaurangen, det kunde vi snabbt konstatera.

Men vi fick mat i magen innan vi med snabba steg gick över Puente de Isabel ll, eller Trianabron, och letade oss fram till Plaza de la Encarnación.

Metropol Parasol, eller Las Setas (Svamparna på svenska), är en häftig skapelse byggd i laminerat trä, fastsatt med metallstag och betong.

Att det är ett populärt turistmål är inte svårt att förstå. Det var verkligen sååå häftigt.

Vi hade fått biljetter till klockan 20.15 och var där tio minuter före. Vid ingången såg man direkt det arkeologiska museet Antiquarium.

Inglasat såg man utgrävningar från stan som den en gång var.

Vi kom in nästan med en gång och åkte hiss några våningar upp. Där bredde sig den fantastiska skapelsen ut sig.

Metropol Parasol är 26 meter hög, 70 meter bred och 150 meter lång. De laminerade träskivorna är placerade ungefär som undersidan på en parasoll. De står som i ett rutnät som bärs upp av sex pelare. Det är lagt liksom i vågor och med mängder med ljuskäglor som tänds i olika färger och bildar mönster.

Man går liksom på en ramp som även den böljar sig fram mot en utsiktsplats, en terrass, där man ser en stor del av den centrala staden.

Det var en otroligt häftig upplevelse att se hur skapelsen förändrades beroende på färgerna som böljade fram och tillbaka.

Än mer häftigt blev det när en tjej stod och sjöng och spelade gitarr nedanför. Eftersom Las Setas ligger mestadels utomhus hördes hennes fina gitarrspel och den spröda rösten genom träribborna till oss som var ovanför henne. Vilken upplevelse vi fick vara med om.

När vi kände oss nöjda började vi sakta gå tillbaka genom stan. En stad med massor av fullsatta restauranger och barer. Många människor som flanerade runt och bara njöt.

Vi tog oss en glass på ett torg och satt en bra stund och tittade och insöp hela atmosfären.

Sakta tog vi oss tillbaka till bussen som tog oss tillbaka till husbilen.

Jag kan bara konstatera att Sevilla har fastnat i mitt hjärta. Jag vill åka dit igen.

Anette 24 oktober 2025